SAS:s nya konkurrent, US Air, suger

Några dagar efter att jag kom hem från New York, bröt flygstrejken ut. Tiotusentals passagerare hindrades resa när SAS:s kabinanställda utnyttjade sin lagliga rätt att strejka. Hann man som jag avsluta sin resa innan flygplatserna försattes i kaos, skulle man kanske känna sig lycklig. Men det gjorde inte jag. Jag hade nämligen flugit med SAS:s nya konkurrent, ett amerikanskt flygbolag som började flyga mellan Sverige och USA för bara några veckor sedan.

Det blev ett förskräckligt undantag från de tjugotal transatlantiska flygresor som jag tidigare åkt med diverse europeiska bolag. Men det var bara ett smakprov på den usla service som amerikanska inrikesflygresenärer vant sig vid. Därför är det kanske intressant för svenska läsare att få veta lite om SAS:s nya amerikanska konkurrent, för att få lite perspektiv på strejken. Det som står på spel är nämligen något mer än bara kabinpersonalens lunchraster och arbetstider.

Jag kände i och för sig viss tveksamhet inför valet av det amerikanska flygbolaget US Air. Jag har ju hört skräckhistorierna från USA om förskräckligt långa förseningar och resenärer vars bokade plats försvunnit pga rutinmässig överbokning. Men eftersom US Air landar på La Guardia, New Yorks inrikesflygplats, tog jag risken. Jag tänkte spara lite tid med marktransport sedan, och det skadade inte heller att priset var något lägre. Men i efterhand kan jag konstatera att det varken var värt tid eller pengar att åka med US Air.

US Air är ett flygbolag som var på väg att försvinna för några år sedan. Den räddades ur konkurs tack vare USA:s lagar som skyddar konkursmässiga företag från fordringsägarna, under tiden bolaget omorganiserar sig och sanerar skulderna. Nyckeln till US Airs överlevnad blev nya avtal som bolaget skrev med sina anställda - med stöd av domstolsbeslut - där de anställda nödgades sänka sin lön. Fackförbunden gick med på de nya villkoren för att kunna rädda bolaget och jobben, men det uppstod ett visst mått av illvilja när det uppdagades att bolagsledning hade fortsatt ge sig själva generösa bonus under tiden.

Fackförbunden är fortfarande relativt starka i USA:s flygindustri, där drygt hälften av de anställda tillhör facket i övrigt ligger amerikaners medlemskap i fackförbund under 20. Ändå är det inte ovanligt att flygbolag lyckas med att få sina anställda att gå ner i lön. Så hård är konkurrensen inom branschen, vilket naturligtvis avspeglas i priset som konsumenterna betalar. Förutom de många lågprisbolag som flyger inom Europa och USA, har inte priset på en biljett mellan Sverige och USA ökat särskilt mycket på 20 år.

US Air klarade sig undan konkurshotet, gick samman med ett annat flygbolag och anses gå bra nu. Expansionen i Europa är ett tecken på bolagets framtidsutsikter. Förmodligen bedöms marknaden inom Skandinavien mogen för konkurrens eftersom SAS länge underpresterat vinstmässigt. Men liksom den globala rederibranschen håller ner kostnader genom att hämta sin arbetskraft från låglöneländer, är amerikanska flygbolagens främsta konkurrensmedel personalkostnader.

Frågan är dock inte bara om europeiska flygresenärer kan lockas över till amerikanska bolag genom lägre priser. Inom USA drabbas flygresenärer regelbundet av usel service, kroniska förseningar, illa fungerande flygplatser och överbokningar. Är europeiska resenärer beredda att betala ett sådant pris för billigare flygresor till USA?

Inte att bedöma av mina medpassagerare förra veckan. På de fyra timmar vi fick sitta ombord flygplanet innan det lyfte mot Stockholm, hann man byta många historier med medpassagerare om hur dåligt man blivit behandlade av US Air under resan. Amerikanerna ombord suckade med uppgivenhet. Men européerna var chockerade. Det är svårt att tro att någon av dem väljer att flyga igen med US Air. Men alla amerikaner har inte det valet, eftersom företag som har avtal med staten tvingas att utnyttja amerikanska flygbolag.

Vår utresa från Stockholm gick utan problem. Den sedvanliga säkerhetskontrollen var visserligen lång och omfattande, men planet lyfte bara en kort stund efter utsatt tid. Framme i USA måste samtliga passagerare byta plan i Philadelphia. Själva bytet gick bra men anslutningen blev försenad när det inte kom några piloter. När avgångstiden hade passerat och vi passagerare fortfarande tittade ut på ett tomt plan med flera oavlastade baggagevagnar bredvid, förklarade flygbolagets representant att han helt enkelt inte visste var piloterna befann sig.

En halvtimme senare steg ett gäng på minst tio ur markservicepersonalen in efter att ha uppehållit sig kring planet - tydligen i undervisningssyfte eftersom ingen av dem vidrörde bagaget - och jag passade på att fråga personalen om det brukade gå till så här. Svaret blev en axelryckning. Sedan förklarade markpersonalens arbetsledare att det inte var deras fel att piloterna inte dök upp i tid. Jag frågade om det inte kanske skulle påskynda avgången om bagaget åtminstone stuvades ombord. Då blev han förnärmad. Han svarade sarkastiskt att han personligen skulle "se till" att min väska kom med, fick han bara veta mitt efternamn. Underförstått var att han skulle göra den exakta motsatsen.

Jag undanhöll mitt efternamn. En stund senare kom piloterna och vi lyfte efter att bara ha väntat en timme till i flygplanskön. Mellanlandningen hade tagit nästan tre timmar. Själva flyget till New York varade bara 45 minuter. Jag kunde inte annat än le när flygvärdinnan förberedde oss för uppstigning genom att ta fram sitt gamla pålitliga säkerhetsbälte och handgripligen visa oss hur den skulle fästnas.

Resan tillbaka till Philadelphia gick lika störningsfritt som resan över Atlanten. Vi släpptes ombord på planet hem till Stockholm vid utsatt tid. Men där blev det stopp. De följande fyra fem timmarna blev ett praktexempel på flygindustrins förfall.

Först meddelades vi att luftkonditioneringen i flygkabinen behövde kalibreras lite. Sedan visade det sig att det inte gick så lätt; en del i klimatsystemets dator behövde bytas ut. Men då skulle vi iväg och trots den korta förseningen ändå hinna fram till Stockholm i tid. Vår första timme ombord gick utan att planet körde ifrån gatan. Kaptenen informerade oss att reparationen visserligen tog lite längre än beräknat men snart skulle vi iväg. Småningom förklarade kaptenen att datorn var reparerad och så snart lite pappersarbete blev avklarat skulle vi åka. Det gick någon halv timme till.

Sedan hörde från vi kaptenen igen. Nu förklarade han att det hade blivit lite problem med pappersarbetet. Serienumret på den nya delen saknades. Vi fick inte lyfta förrän uppgiften ifylldes. Det lilla problemet, att ta reda på ett serienummer, krävde en och en halv timmar till.

Vid åttatiden på kvällen visade min fyraåriga dotter tecken på att bli sömnig. Hon var fortfarande vid gott humör men flera andra barn ombord hade grinat till och från. Jag frågade flygvärdinnan om hon förstod att småbarn riskerade somna utan att ha ätit middag. Flygvärdinnan svarade att hon minsann såg till att ha egen mat med sig när hon reste med barn. Jag förklarade att det gjorde jag också, men att tre timmar hade gått och äpplena, osten och juicen hade tagit slut för länge sedan. Vi fick en liten påse snacks.

Under tiden återkom kaptenen och beklagade sig över dröjsmålet. Han förklarade mycket tydligt att problemet hade sitt ursprung i bolagsledningens budgetprioriteringar, vilket piloterna och kabinpersonalen tog avstånd från. Vi uppmanades höra av oss till ledningen och klaga. Denna uppriktighet hade nog uppskattats lite mer om inte kaptenen också tillade att personalen led av förseningen ännu mer än vi passagerare. Man undrade om de också fick betala flera tusen kronor för nöjet att sitta flera timmar i ett flygplan som inte rörde sig. Lite senare förtydligade flygvärdinnan personalens missnöje genom att förklara att de inte fick betalt förrän flyget lyfte. Det lät lite märkligt förstås, men inget konstigare ä allt man hittills upplevt.

Mot slutet upplyste kabinpersonalen oss att vi kunde stiga av planet och ta en bensträckare i terminalen. Vi föreslogs också att skaffa oss något att äta - men vi fick aldrig veta orsaken. Antagligen skulle vi tvingas dröja längre innan flyget kom iväg. Men efter en halvtimme i terminalen, där det inte fanns något för vegetarianer att äta mer än kaffebröd eller godis, ropades vi tillbaka. Problemet hade äntligen lösts.

Det dröjde en stund till i flygkön. Instruktionsfilmen om flygsäkerhet började rulla, fast det var något fel, bilden hoppade. Det var bara att skratta och vara nöjd. Felet åtgärdades efter att långfilmen började visas, men då blev det problem med ljudet. Under hela resan gick det aldrig att höra filmens ljudspår.

Efter någon timme i luften började jag undra om middagen. Min dotter hade somnat men själv hade jag börjat bli hungrig och det återstod sju timmars flygning till Stockholm. När jag frågade flygvärdinnan om inte de tänkte servera mat fick jag svaret att jag borde ha ätit i terminalen. Men det hade aldrig sagts att det inte skulle bli någon mat ombord. Jag förklarade att det inte heller hade funnits vegetarisk mat i terminalen. Flygvärdinnan sympatiserade men uteslöt möjligheten att bli serverad den mat som fortfarande fanns ombord; "Vi skulle inte vilja att någon blir sjuk", sa hon.

Flyget anlände över tre timmar försenat till Stockholm. Det är bara att önska US Air lycka till i sitt försök att vinna marknadsandelar från bl.a. SAS. Eller kanske man hellre borde stödja de svenska fackförbundens försök att upprätthålla schyssta arbetsvillkor i flygbranschen. Alternativet verkar ärligt sagt inte så lockande.

Av Patrick Gallagher 30 maj 2007 09:40