Film: Tarantinos "Death proof" - smått genial

Betyg: MVG
Titel: Death proof
Regi: Quentin Tarantino
Medverkande: Kurt Russell, Sydney Tamilia Portier, Jordan Ladd, Vanessa Ferlito, Rosario Dawson, Tracie Thoms, Mary Elizabeth Winstead, Zoë Bell, Rose McGowan m fl
Speltid: 1 tim 57 min
Premiär: 1 juni

För 16 år sen slog brudarna tillbaka efter ett våldtäktsförsök i Ridley Scotts roadmovie "Thelma & Louise". Bilden av kvinnan som berättelsens offer - en klassiskt narrativ form - sprängdes och bröt det traditionella genustänkandet. I början av 2000-talet kom Quentin Tarantinos "Kill Bill Vol. 1" och "Kill Bill Vol.2", där Uma Thurman spelar "the bride", som går fram som en mördarmaskin för att hämnas sin forne älskare och boss, Bill. I Tarantinos senaste film "Death proof" gör de iskalla och stenhårda brudarna comeback, döda som levande.

"Death proof" bygger på 70-talets "grindhouse"-filmer , som visades på ruffiga dygnet runt biografer på storstädernas bakgator, där två eller fler filmer visades efter varandra med en trailer emellan. Biograferna blev ofta även tillflyktsorter för outlaws och andra subgrupper av människor och på duken rullade subgenrer som splatter-, slasher-, sex-, och kannibalfilmer. Den tekniska kvalitén på filmerna var ofta risig efter att de gått varma i andra klassens filmprojektorer. Tarantino har medvetet skapat en undermålig teknisk "grindhouse"-kvalité för att få den rätta känslan och befruktat det 70-tals typiska "grindhouse"-innehållet, med en om inte ny typ av kvinnor, så fortfarande tämligen sällsynt förekommande sort, som började dyka upp på film på 90-talet och som inte tar nån skit.

Tarantino har redan i flera av sina tidigare filmer visat sin kärlek för den så kallade B-filmen och den består. Det intressanta i det projektet och som är väldigt tydligt i den här filmen är att samtidigt som han genom ständiga blinkningar till diverse förlagor i genren redovisar en viss estetik bryter mot den. I "Death proof" sker det genom en switch i filmens mitt, som då under några minuter övergår till svart-vitt foto, för att på nytt ta sats och gå över i färg.

Jag ska erkänna att under den första halvan av filmen var jag tidvis mäkta irriterad över Tarantinos trendkänsla, som är så uppenbart retrorätt och cool och det jag såg som filmens B-films intention kändes bara tröttande: en ärrad psyko-seriemördande kvinnohatare på jakt efter nya offer. Hur många gånger ska man behöva se det? Men filmen byter, som sagt fot halvvägs och när man fogar ihop båda delarna efteråt i sitt huvud så blir filmen smått genial och man vill inte vara utan den första delen, eftersom den för en intressant dialog med den andra delen av filmen som har en helt annan karaktär, även om de yttre ramarna är desamma: Ett gäng fräcka brudar stannar till på en bar samtidigt som Stuntman Mike - suveränt spelad av Kurt Russell - och efter det blir inget sig likt. Det åtta kvinnorna - däribland den suveräna skådespelardebuterande Zoë Bell, som gör Uma Thurmans stunts i "Kill Bill"-filmerna - är bekanta face från highlight TV-serier och storfilmer, som "Grey´s Anatomy" Jungle Julia/Sydney Tamilia Portier, "24" och "The Sopranos" Arlene/Vanessa Ferlito, "Six Feet Under" Shanna/Jordan Ladd och "Men in Black 2" och "The 25th hour" Abernathy/Rosario Dawson.

Låt mig säga det direkt, det här är inga dussinbrudar och även om man jublar över deras stil, fräna tugg och livsfarliga risktagande, så är det nog mest för att vi inte fullt lika tuffa brudar i biosalongen är så svältfödda på den här typen av kvinnokaraktärer. Och vi kommer nog att jubla ett bra tag till, även om man vid närmare eftertanke kan fundera över varför det är så störtskönt med dessa kvinnor. Uppenbarligen är de skapade utifrån något slags jämställdhetsperspektiv, men det är bedrägligt eftersom det fortfarande sker utifrån en manlig situation av makt, som bygger på våld och sex. Som om rättvisan mellan könen är skipad om brudar slåss lika bra och använder samma vulgolingua som snubbar. Det blir en hycklande jämställdhet som bara handlar om att kvinnor som blir mer som män - inte tvärtom - har möjlighet att bli jämställda. Resten kommer fortsätta att exploateras av såväl män som kvinnor.

Den typen av frågor väcker den här filmens hos mig, som till det yttre är en utsträckt biljakt fylld av våld, sex och skräck och som sådan är den banbrytande i sitt slag, åtminstone ur ett genusperspektiv.

Av Monika Wehlin 29 maj 2007 16:50