En superhjältes uppgång, fall och återuppståndelse

Många är vi som tyvärr får växa upp utan båda föräldrarna vid vår sida. Att som liten och sårbar behöva hantera att förlora t ex sin far, ställer oss inför ett så stort och ofantligt problem att vi blir tvungna att använda den starkaste kraft vi har för att orka med, fantasin. Inget är så starkt som fantasin inom ett barn. Som liten kunde jag ta på min fars jättestora gummistövlar i tron att jag blev osårbar. Hade jag bara dom på mig kunde inget ont hända.
Många var de gånger då min mor skrattande kunde säga "han e ju för rolig" när jag kom luffsande fram i min fars jätttestövlar. Egentligen borde sagt "orolig" men hur skulle hon kunna tänka sig in i hur det är att vara barn, det har man tyvärr oftast glömt långt innan man blir förälder.

När det blixtrade och åskade var jag säker på att jag skulle dö, helt enkelt livrädd, men en gång när det började blixtra hade jag min superhjältes stövlar på mig. Jag gick inte ens in, stod kvar ute på gården tills de kom utspringande för att hämta mig i ösregnet "herregud, det är ju livsfarligt att stå härute när det blixtrar" sa någon, jag log och tänkte "inte när jag har stövlarna på, då är inget farligt". Vår källare var den mest skrämmande och farliga plats jag kunde tänka mig, en gång blev jag inlåst där i mörkret och samtidigt som jag skrek och slog för allt jag var värd, hörde jag hur min far och mina bröder skrattade på andra sidan dörren. Jag var så rädd för den källaren att jag var säker på att jag skulle dö. Dagen efter tog jag på mig gummistövlarna och gick ner i källaren, jag stod där på golvet mitt i källaren och tänkte för mig själv "kom fram nu då era fega jävlar, nu är jag beredd" totalt säker på att världens hemskaste hemskheter inte kunde rå på mig, inte med gummistövlarna på. Jag stod där och tänkte "skäms nu era fega jävlar för att ni är lika rädda som jag var igår". Sen kunde jag gå upp och känna att jag hade hämnats, jag hade fått de onda att känna samma sak som jag gjort dagen innan, ännu en av de starkaste krafterna inom ett barn, den heter skam.

Från att jag var nio år gammal träffade jag inte min far på många herrans år, och jag kunde acceptera detta just därför att han var min superhjälte. Hur mycket har inte en superhjälte att göra med att rädda världen från all ondska? Givetvis har han inte tid att leta upp mig. Men gud vad jag saknade hans stövlar. Det hade varit lite lättare om jag i alla fall haft dom med mig genom livet. Fantasin var så fantastisk som hjälpmedel att om någon hade frågat mig hur lång min far var när jag var ca 15 år gammal så var jag så förvissad om hans "superhjältighet" att jag säkerligen hade svarat "ja, han är väl c a 3 meter lång". Så bra skyddar fantasin, och så länge också, men så kommer då dagen då man tyvärr blivit så pass klok att man måste inse att han är en vanlig människa, ja, nästan vanlig i alla fall, för att omgivningen inte ska fråga varför han inte dyker upp om han är så fantastisk så förändras han nu från superhjälte till "någon sorts hemlig agent" vilket innebär att man inte kan berätta för mycket och det hjälper inte vilka frågor som ställs för det mesta är ju höljt i dunkel när det gäller agenter, det kan till och med vara farligt att få veta för mycket.

Under lång tid tänker man sedan inte så mycket på detta, eftersom livet har så hög hastighet. Man skaffar familj, lovar sig själv att ens egna barn aldrig kommer att behöva stora gummistövlar och agenter, och plötsligt en dag får man tag i sin superhjälte. Han finns, han lever och han kommer från andra sidan jordklotet för att hälsa på. Först då börjar man känna lite olust att behöva möta en människa som man helst hade velat se varit tre meter lång, tjusigt klädd och beväpnad till tänderna som någon slags superhjäteagent, så att man kunde åkt runt till alla sina gamla klasskompisar och visa upp honom och saga "vad var det jag sa, här är han, och nu måste jag kanske döda er för att ni vet". Av tåget kliver en man på cirka 1,75 med slitna kläder och en liten ryggsäck, livet har satt sin prägel på hans ansikte, nästan som en öppen bok med en sida uppslagen där det står "Jag klarade mig trots allt, ibland bara tack vare fantasin", för det är så nämligen att barnets fantasi, om man inte glömt den, kan rädda även vuxna, men bara om man inte glömt den.

För min del kunde jag lägga alltihop ner i min säck av jobbiga minnen, som vid det här laget blivit ganska tung, allt utom en sak. Innan min far dog hann jag lära känna honom utan och innantill, och åter blev han min superhjälte, för alltid.

Av Angus Liddell 21 maj 2007 18:25