Del II Civil värnplikt för båda könen!

Krigets grundförutsättningar har, som alla vet och "accepterat", mest handlat om att unga pojkar utbildas i våld och dödande, för att senare kunna skickas ut i eventuella krig som kanonmat. Samtidigt har frågan om vanligt civilt våld i Sverige idag alltmer degraderats till en könspolitisk slogan: "Mäns våld mot kvinnor." Ändå vägrar man dels att se några samband mellan dessa olika former av våld, t.ex. på grund av en delvis påtvingad mansroll, samtidigt som man tystar ner våld mot just män, främst förstås beträffande kvinnors delaktighet. Det finns t.ex. ingen svensk statistik eller verklig forskning om "kvinnors våld mot män". BRÅ Internationellt finns det*, samt enstaka svenska artiklar DN nov-04, T. Lerner: "Kvinnovåld mot män tystas ner" som visar att detta våld är minst lika vanligt som "mäns våld mot kvinnor". Men denna verklighet existerar alltså inte alls ur svensk könspolitisk synvinkel. Locket på! Och detta beror naturligtvis på de toppstyrda direktiv som styr vår "typiskt svenska" könsmaktsindoktrinerade "jämställdhetsdebatt" vars syfte framför allt verkar vara, att cementera den traditionella mansbilden "gärningsmannen" OCH kvinnobilden "oskulden" och detta trots alla envetna påståenden om motsatsen!

Med dagens stora förändringar har könsrollerna jämnats ut, de flesta svenska kvinnor deltar fullt ut i samhällsarbetet, politiken osv., och kan numera bestämma över antalet barn. Kvinnor har fullständiga formella och juridiska rättigheter. Men skyldigheterna då? I detta fall värnplikten? Dennas konsekvenser är, förutom en medvetet brutaliserad mansroll, att män halkar efter bl.a. i utbildning, enl. finsk forskning. Och idag är minst 60 av svenska högskolestudenter kvinnor, utan att några direkta jämställdhets- eller kvoteringsreaktioner har väckts! Medan det å andra sidan verkar vara otroligt bråttom med att tvinga fram ett förhållandevis litet antal fler kvinnor i företagens styrelser! Eller att tvinga hem alla pappor några veckor till ammade bebisar, även på dagtid! Men värnplikt för unga män OCH kvinnor? Nej! Och länge har man väntat på, också förgäves förstås, att svenska feminister skulle kräva total avrustning alternativt värnplikt även för kvinnor. Men feminism är ju inte synonymt med jämställdhet, om nu någon fortfarande tror det.

Vid några tillfällen har frågan om svensk värnplikt även för kvinnor ändå väckts, samtidigt som allt färre män behöver eller "får" göra den. Denna beskrivs nämligen som ett "privilegium" av vissa! Således har Gudrun Schyman m.fl. även här velat hävda kvinnodiskriminering: "Fel att utestänga! ena könet"! Medan Inger Segelström f.d. soc.dem kvinnoförb. tvärtom har sagt att: "Kvinnor gör redan sin plikt" genom barnafödandet. Och vad mera bör kvinnor därför få slippa? Niklas Ekdahl på DN påstår att: "Värnplikt är inte en jämställdhetsfråga" och följer därmed tidningens könspolicy, som oftast är så enögd att de få enskilda undantagen behövs för att bekräfta regeln och skapa lite "trovärdighet". Försvarsministrarna von Sydow och Leni Björklund har "utrett", naturligtvis utan att komma någonstans. Ett par förutsägbara debatter på TV har också synts till. Ändå har ingenting med substans i frågan presenterats under 30 år av "jämställdhetsdebatt" i politik och media!

På grund av denna debatt bestämde jag mig för ett antal år sedan för att vidga mina kunskaper om könsproblematiken. Dvs. som varande man alltså närmast om hur kvinnor såg på saken. Jag visste en del genom tidningsartiklar, radio/TV-program och egna erfarenheter, däremot hade jag undvikit böckerna fast läst recensioner i pressen. Men nu begav jag mig till stora huvudbiblioteket i huvudstaden, till hyllan för "kvinnofrågor". Någon särskild hylla för "mansfrågor" existerade f.ö. inte. Idén var "komprimerad information", genom att läsa baksidestexterna på alla böckerna, säkert ett par sträckmeter eller mer redan då, så skulle jag få en rätt god och övergripande bild av ämnet utan att ens behöva öppna böckerna! Att begreppet "kvinnofrågor" hade blivit mer eller mindre synonymt med "feminism" visste jag alltså, men någonstans fanns ändå någon slags förhoppning. Och trots det könsegocentriska perspektivet i de flesta böckerna, där också själva ordet "kvinna" tycktes förvandlat till en politisk benämning, kämpade jag mig under ett par timmar fram till ungefär mitten. Bokstaven "M", den verkade lovande. "Mannen och militarismen" eller omvänt, eller något liknande, stod det på en bok. Kunde det vara något för en könsfrågeintresserad man som vägrat skjuta på bilder med folk på, ja män alltså?
Men vapenvägrare eller ej, det här blev bara för mycket! Hela baksidestexten var en generell och rent vidrig anklagelse mot mannen, utmålad som en genom sin blotta könstillhörighet veritabel "soldat, mördare, våldtäktsman" osv. Tydligen startades krig av unga män, som därför frivilligt gick ut i dem med huvudsyftet att förtrycka kvinnor! Jag gav upp. Min kunskapstörst var stillad, varför ödsla tid på kvinnofrågor om de nästan uteslutande innebar att bli anklagad som man? Extremfeminismen tycktes ha tagit över, tillåtits ta över, hela frågan om kvinnor! Och om män!

Kvinnor vill bli försvarade. Frågan är varför män skall engagera sig ens som värnpliktiga och inte få ett tack, utan förakt! Varför skall mannen tvingas in i skurkrollen, t.o.m. när han offrar sin tid, sin integritet, eller sitt liv? Kanske kvinnor borde ta sin beskärda och jämställda del av sådant, även inom värnplikten? Och vem bryr sig egentligen om vad värnplikten innebär för unga mäns psyken, tätt tillsammans i en enkönad verklighet? I det smutsigaste av värv, att lära sig döda sina medmänniskor! Förutom den traumatiska verkligheten i krig, så vet vi att hemvändande soldater ofta mår dåligt efteråt, även i civil miljö, får problem och förvisso kan bli kriminella våldsmän osv. Och även den för krig förberedande värnplikten formar naturligtvis en stor del av mansrollen, detta är ju själva syftet! Resonemanget har förstås varit: "Det finns en medfödd styrka och latent våldsamhet hos unga män. Den skall vi utnyttja och utveckla" Men då får man väl i någon mån ta konsekvenserna, ifall visst våld "spiller över"? Denna aspekt kunde kanske vara något för genusforskningen? Fast då vet man hur enögt det skulle bli, eller redan är i böcker som den ovannämnda!

Det finns de som anser att "världen vore bättre om den styrdes av kvinnor", Men kvinnliga statchefer på sent 1900-tal visar delvis upp samma maktfullkomliga bild som manliga dito. De värsta manliga diktatorerna undantagna. Flera av de förra har deltagit i förtryck eller korruption, Tansu Ciller i Turkiet, Benazir Bhutto i Pakistan, Isabel Peron nyligen arresterad i Spanien Ceylons diktatoriska premiärministrar, mor och dotter, Bandaranaike-Kumarartunga m.fl. Margret Thatcher som öppet föraktade män, Indira Ghandi valfusk, korrumperad diktator och Golda Meir, vägrade förhandla om ockuperad mark har heller inte tvekat att gå ut i krig. Ja dvs. inte de själva, utan de har tvingat unga män att göra det! Hillary Clinton sägs nu vilja ha kvar trupper i Irak för att säkra USA:s intressen i mellanöstern, och kallas i Newsweek för USA:s Golda Meir f.ö. den första kallad "järnlady"!

Även om kvinnor annars oftast föredrar och förväntar sig att män tar hand om "det nödvändiga våldet", så är kvinnors våld eller maktmissbruk alltså inget okänt fenomen, och detsamma gäller även kvinnliga soldater. T.ex. har det religiösa Israel kvinnlig värnplikt, och detta är inte unikt. I en artikel i DN den 8 mars ! -97, "Grymmare än männen", skriver den svensk-israeliska författarinnan Anita Goldman ur sin bok "Snäckans sång" om kvinnliga soldater genom historien, mot fascism, i gerillakrig, även som terrorister osv. Och: "Primitiva kvinnor är inte endast lika modiga som män, utan de är, och det måste erkännas, mer grymma och blodtörstiga." Hos många folkslag ansågs t.ex. kvinnor som särskilt lämpade för tortyr.

Men trots feministiska anklagelser, könskrig m.m. så ÄR det ju inte våld och makt som kännetecknar och binder ihop könen utan faktiskt motsatsen! Så hur skulle det kunna bli med män och kvinnor som gjorde främst civil värnplikt tillsammans, "jämställt" dessutom? Eller åtminstone rättvist, för att använda ett begrepp utan politiskt känslomässiga genusövertoner! Varför inte unga män och kvinnor som tillsammans mellan skolan och vuxenvärden får jobba några månader för sitt land och för övriga medborgare? I ett fritt val, med eller utan vapen, eller med personligt självförvar för de som ville? Kvinnor och män som lärde sig försvara varandra, och mot varandra, i träning tillsammans! Som lärde sig kommunikation mellan könen, den kanske viktigaste vägen för att förhindra framtida könskrig och partnervåld i den kommande vuxenvärlden? Vad skulle en sådan utveckling kunna innebära för förståelse och lojalitet mellan könen i den åldern? Har någon utredning? om värnplikt, eller för jämställdhet, eller mot kvinnovåld endast funderat på den sidan av saken? Margareta Winberg, eller Jens Orback? Men Jämo då!? Inte det?

Man skulle under några månader kunna utbilda och använda ungdomar för att under erfarna vuxna hjälpa t.ex. andra yngre ungdomar. Tonåringar i problemsituationer, under fyllehelger, i vissa drogmiljöer osv. Eller som extrahjälp i skolan, mot mobbing. Eller låta dem hjälpa ensamma pensionärer eller handikappade med prat eller göromål. Eller för att städa upp, till viss miljösanering, sopsortering eller naturstädning, eller för att försköna miljön på sina håll. Invandrare, flyktingar, kvinno- OCH mansjourer kanske kunde få hjälp? Men även för FN och U-landsuppdrag som redan nu när traditionella krig mellan länder alltmer ersatts av inbördes konflikter på grund av etniska, sociala, miljömässiga och liknande problem. Och det är alltså inte främst soldater som världen behöver!

Med en sådan medborgarplikt, skulle man strax innan vuxenåldern rent praktiskt kunna bana väg för det som idag mest är en samling ytliga klyschor om påstådd ”jämställdhet” ett begrepp som inte minst dess påskyndare är besvikna på! En politisk slogan, torftigt analyserad och definierad, med otydlig substans eller konsekvens och med ett antal undantag. Som kvinnlig värnplikt.

Med båda könen i värnplikt skulle man kanske kunna motverka och dämpa det hårda klimat som numera byggs upp i tonåren, både mellan och inom könen, både bland flickor och bland pojkar. En värnplikt för könsfred. Inte för ETT kön, mot eller för det andra. Inte för att det ena könet mest ses som offer, och det andra mest som skurk. Utan på båda könens villkor. För båda könens bästa.

Detta är delvis också ett svar på det ensidiga och kollektiva skuldbeläggandet i ”Mäns våld mot kvinnor”. Tillsammans med Del I ”Vägra döda, vägra värnplikt!”
*Länk: csulb.edu

Av Joakim Steneberg 16 maj 2007 09:06