Linda Rosing om Fadde, häktet och bebistankar

Om Fadde, häktet och bebistankar

Nu har min älskling varit borta från mig i 28 dagar i häktet. Jag dööör av längtan efter hans närhet, hans lukt, hans kyssar, hans underbara blick som säger "Jag vill ha dig NU!"

Det är tredje gången nu som jag besöker Fadde. En gång i veckan får jag komma dit på en 30 minutersvisit som känns som fem. Varje gång jag trycker in den där ringklockan och hör vaktens hesa röst och mig själv säga "Linda Rosing, ska besöka Fadde Darwich" med en darrande röst, är jag lika nervös. Det är den kalla stela miljön som ger mig ont i magen. Sedan ska fyra tunga järndörrar öppnas och man ska gå längs en korridor av glas och metall innan man är framme och ska lämna leg och få en nyckel för att hänga in sina saker i innan besöket. Då släpper nervositeten lite.

Poliserna som jobbar där, är jättetrevliga mot mig. De ler alltid och skojar, vilket är otroligt skönt. Men en sak som har berört mig mycket de sista gångerna, är de andra människorna som är där under samma omständigheter som jag, som har någon de älskar som sitter där och väntar på sin dom. Vi möts i ett gemensamt smalt väntrum. När ett besök är klart så får nästa gå in. Idag la jag märke till en barnvagn som stod där. Jag studerade den noga eftersom det inte finns något annat att titta på. Jag såg små bebisblöjor ligga i den och en söt liten snuttefilt. Min första tanke var "Stackars mamma och barn, som måste åka och besöka sin man här". Just när jag satt där i mina tankar kom det en vacker ung tjej ut med vakten från besöksrummet. Hon bar en fyramånaders bebis, som hade somnat, i sin famn. Hon var så tunn och nätt och hade utländskt påbrå. När hon fick syn på mig sken hon upp som en sol.
"Hej Linda! Vad kul att få se dig i verkligheten", sa hon och lade försiktigt ned sin såååå söta lilla tjej i vagnen. "Hur mår du din stackare?", sa hon till mig och tittade med sina stora ögon.
"Ja, jag har väl mått bättre", sa jag till henne och så pratade vi om att hon tyckte att det är förjävligt med allt skitsnack i media om att jag skulle ha lämnat Fadde. Hon sa till mig att jag inte skulle ta åt mig av alla lögner som Se & hör och andra skvallertidningar skriver. Jag tackade för hennes varma hjärta och frågade om hennes situation.
"Ja du Linda", sa hon med en suckande röst "min man åker ut och in vartannat år, så jag är van att vara här."
"Men vad jobbigt för dig som har barn också", sa jag.
"Ja och jag har ett till barn", sa hon. "När vi fick det åkte han in och nu när vi har fått barn nummer två så åkta han in igen. Men den här gången fick han bara fem månader." Hon log mot mig. "Men du och Fadde, ni får väl ta lite i varandra iallafall?"
"Nej, sa jag "ingen kroppskontakt får vi ha. Det har åklagaren bestämt."
"Va!", sa hon helt förskräckt. "Jag och min man får röra vid varandra och han sitter för värre saker än Fadde."
"Ja", sa jag "det är så det är. Det känns lite väl hårt att inte ens få röra varandras händer."
"Ge inte upp", sa hon och tog sin barnvagn och öppnade vant den tunga dörren ut från häktet.
"Gud vilken kämpe", tänkte jag när jag såg henne försvinna i den långa korridoren. "Det där kunde lika gärna ha varit jag - eller rättare sagt, det där kan var jag snart!!!!"

Av Linda Rosing 15 maj 2007 07:22