Ahtisaari skadar Kosova

Martti Ahtisaari besökte Stockholm i går som del i en större PR-turné om sitt så kallade "lösningspaket" för Kosova*. Svenska medier har hittills dessvärre endast gett en fragmentariskt och grovt förenklad bild av vad hans plan erbjuder. Mediernas stereotyp säger att Ahtisaari föreslår ett självständigt Kosova, samt att Belgrad förkastar planen och att albanerna stödjer den.

Sanningen är att inte alla i Belgrad förkastar planen, samtidigt som inte alla albaner stödjer den. Själv hör jag till de drygt 35 000 organiserade medlemmar i den kosovariska medborgarrättsrörelsen VETËVENDOSJE! svenska: Självbestämmande som opponerar sig mot Ahtisaaris plan. Mina kamrater i Kosova utsätts för förföljelse, hot och våld från myndigheterna, som gjort det till sin främsta uppgift att kväsa all opposition mot Ahtisaari på hemmaplan. Exempelvis skadade polisen 85 kamrater och dödade två, Arbën Xheladini född 1972 och Mon Balaj född 1976 den 10 februari i år under en fredlig manifestation mot Ahtisaari i Prishtina. Rörelsens ledare Albin Kurti sitter fängslad utan rättegång sedan dess. Nyligen misshandlades 16 kamrater av uniformerade poliser på öppen gata och sattes därefter i fängelse efter fejkade blixträttegångar, anklagade för brottet att ha skrivit graffiti med texten "Free Albin Kurti". Allt detta är väl dokumenterat av lokala mr-grupper samt av Amnesty se bl.a. AI Index EUR 70/002/2007, nr 033, 15 Februari 2007.

Vi ser många skäl att kritisera Ahtisaaris paket, men förkastar inte allt i det. Det innehåller bl.a. en rekommendation om "ett genuskänsligt närmande" till det förflutna, som vi stödjer helhjärtat. Kvinnor var de största förlorarna under 1900-talets krig och stormaktsgnabb på Balkan. Ofta riktades kriget systematiskt mot just kvinnor. Under befrielsekriget i Kosova våldtog Belgrads styrkor många albanska kvinnor, "för att föda serbiska soldater" se Rape as a Weapon of Ethnic Cleansing, HRW 1998. Bilden går igen från Bosnien och Kroatien. Dessvärre diskrimineras kvinnor även efter kriget. I Kosova är arbetslösheten bland kvinnor dubbelt så hög som bland män, barndödligheten likaså, medan skolgången är lägre och analfabetismen tre gånger större.

Utöver detta saknar dock den s.k. "kompromissplanen" både en kompromiss och en plan. Belgrad, som beskyllts av omvärlden för att obstruera en förhandlingslösning, belönas rikt. Ahtisaaris förslag ger olika rättigheter till olika etniciteter i Kosova, legitimerar de enklaver som Belgrad driver där i strid mot säkerhetsrådets resolution 1244, samt länkar dessa inbördes och uppåt med centralmakten i Belgrad. Planen diskriminerar de katolska och muslimska samfunden och lyfter endast det ortodoxa som "kulturarv". Detta lysande gemensamma arv förlänas serbortodoxa statskyrkan - nationalismens dadda i Serbien - exklusiv ensamrätt till. Då Belgrad redan driver egna domstolar och säkerhetsstyrkor i de slutna enklaverna, där FN-personal idag går in endast sällan och med särskilt tillstånd, blir resultatet i praktiken ett nytt Republika Srpska!

Prishtina å andra sidan föreslås få en "övervakad självständighet" - en semantix paradox för att dölja avsaknaden av självständighet! Ahtisaari föreslår att de nya "övervakarna" inte längre ska komma från FN, utan bara från EU. De behöver heller inte längre godkänna alla lokala beslut, utan kan bara lägga in veto mot sådana som de bedömer "olämpliga". I samma andetag förslår Ahtisaari att viktiga lagförslag endast ska klubbas igenom om man får en kvalificerad majoritet av etniska minoritetsgruppers röster - ett typiskt polskt parlament. Det handlar mindre om självständighet och mer en rationaliserad kolonialism, helt enkelt, som ser till i förväg att undanröja alla framtida hot från en inhemsk demokrati.

Värst av allt är ändå att det saknas helt ett framtidsperspektiv. I SIDA-seminariet i måndags sa Ahtisaari att hans plan endast ska gälla under en övergångsperiod, men duckade konsekvent alla följdfrågor. Vilka är paketets framgångskriterier, hur vet man om det lyckats eller misslyckats? Vem utvärderar, när och hur går man till väga efteråt?

Vilka incitament till integration har serber som säras i ett nytt Republika Srpska? Vad ska locka investeringar till ett så uppsplittrat land? Hur länge ska EU-övervakningen pågå? Vilka villkor ska uppfyllas för att den ska upphöra? Hur kan EU och resten av det internationella samfundet stödja Kosova i stället för att övervaka det? - Svaren lyser med sin frånvaro: Ahtisaari tycks ha utnyttjat 60 A4-sidor för att formulera avsaknaden av en plan.

Tänk dig ett sånt experiment i Sverige: ge medborgare olika rättigheter och skyldigheter i lagen beroende på etnicitet, knyt flera landskap till en fientlig regering, gör riksdagen maktlös. Det skulle splittra på nolltid även vårt land, som fungerat ihop i dryga 500 år! Ahtisaaris förslag är inte nationsbyggande, utan nationshindrande!

Medborgarrättsrörelsen VETËVENDOSJE! kräver att man i stället satsar på liberala medborgarstatens beprövade lösningar. Samma rättigheter och skyldigheter för alla medborgare oaktat etnicitet, religion och/eller genus. Ett grundlagsskydd för medborgarens rättigheter och en hård antidiskrimineringslag är allt som Kosova behöver för att bli en bra start saknas i Ahtisaaris förslag. Sedan behöver förstås landet även i fortsättningen stöd från EU och resten av världen för att lösa sina sociala, ekonomiska och politiska problem. Men man får gåshud av ett förslag som främjar "övervakning" som ett bra sätt att stödja ett samhälle. Det är som om Ahtisaari har tänkt: Kosovas problem bottnar i för lite övervakning - låt oss övervaka det lite mer!

* Författaren väljer att använda den albanska benämningen

Av Shqiptar Oseku 08 maj 2007 11:56