Slaget vid Petrograd - en vändpunkt

När jag läst Trotskis bok ”Mitt liv” har jag fått en insikt om denne mans stora betydelse för Rysslands och Europas historia. Utan hans skapelse ”Röda armén” hade det inte funnits något Sovjetunionen och inte heller någon armé som skulle ha kunnat besegra Hitlers armeér.

Trotski var först utrikeskommissarie men som diplomat var han kanske inte så lyckad. Det gällde förhandlingarna i Brest-Litovsk. Om beslutet om freden sade Trotski följande: ”Nu har vi endast att erkänna, att det inte var vi som hade rätt/-/ Jag förstod alltför väl vad Lenin betydde för revolutionen, för historien och för mig personligen.”

Läget när Trotski började organisera Röda armén var följande: ”I väster hade tyskarna bemäktigat sig Polen, Litauen, Lettland och Vitryssland. De höll Pskov besatt. Ukraina hade förvandlats till en tysk-österrikisk koloni. På Volga blev under sommaren en tjeckoslovakisk armékår bestående av tidigare krigsfångar, hetsad till uppror av franska och engelska agenter. Det tyska krigsbefälet lät mig genom sin militärattaché förstå att om de vita österifrån skulle rycka fram mot Moskva, måste tyskarna från väster marschera mot huvudstaden över Orsja och Pskov, detta för att förhindra uppkomsten av en ny östfront. Vi befann oss mellan hammaren och städet./-/ Inbördeskrigets front förvandlades till en ring, som mer och mer skulle sluta sig runt Moskva. Sedan Simbirsk hade fallit, beslöts det att jag skulle fara till Volga, där faran var störst. Jag höll just på att färdigställa ett järnvägståg. Det var ingen småsak vid denna tid. Allt saknades, eller riktigare uttryckt: det fanns ingen som kunde ge besked var någonting fanns. Det enklaste arbete måste bli en lika komplicerad som improviserad historia. Jag trodde inte då att jag skulle bli tvungen att tillbringa två och ett halvt år i detta järnvägståg./-/ Mitt tåg gjordes i ordning i största hast natten mellan den 7 och 8 augusti 1918 i Moskva. Samma morgon avreste jag till Svjaschsk från den tjeckiska fronten. Tåget blev senare ombyggt, utvidgat och förbättrat. Alltifrån 1918 utgjorde den en rullande regeringsapparat. Tåget rymde ett sekretariat, ett tryckeri, en telegrafstation, en radiostation, ett bibliotek, ett garage samt badrum. Tåget måste dragas av två lokomotiv, så tungt var det. I mina krigsstudier förekommer en förklarande not som anger den sammanlagda tåglängden till 36 resor och över 105 000 kilometer./-/ Mitt arbete i tåget var intimt förbundet med arméns organisation, dess utbildning, ledning och proviantering. Vi återuppbyggde armén från grunden och det under fiendens eld. Så var förhållandet inte bara vid Svjaschsk där tåget upplevde sin första månad, utan vid samtliga fronter./-/ Vårt tåg rymde även ett garage med åtskilliga bilar och en bensintank. Tack vare dem kunde vi avlägsna oss hundratals verst från järnvägen./-/

Den hårdaste striden stod vid Petrograd från 1924 Leningrad. Om denna strid skriver Trotski följande: ”I Petrograds utkanter stod VII-armén. En längre tids overksamhet hade fått synnerligen menliga följder för den. Den hade blivit slö och likgiltig. De bästa soldaterna och hela förband flyttades över till andra frontavsnitt, där påfrestningen var hårdare. För en revolutionär armé, som måste vara laddad med entusiasm är att stå och stampa på samma plats alltid liktydigt med en försämring, ibland katastrof. Så var förhållandet även denna gång. I juni 1919 blev det viktiga fortet Krasnaja Gorka vid Finska viken erövrat av en avdelning vitgardister. Några dagar senare återerövrades samma fort av matroser ur den röda flottan. Det upptäcktes, att stabschefen för VII-armén, överste Lundquist, lät alla förstahandsupplysningar gå vidare till de vita. Andra förrädare stod i maskopi med honom. Armén skakades genom dessa avslöjanden. I juli utnämndes general Judenitj till högsta befälhavare för de vitas nordvästarmé Koltjak erkände honom som sin representant. Med Englands och Estlands bistånd skapades i augusti den ryska så kallade ”nordväst”-regeringen. Den engelska flottan i finska viken hade utlovat sin medverkan. Judenitjs offensiv hade förlagts till en tidpunkt, då vi även på andra håll hade att kämpa med fruktansvärda svårigheter. Denkin hade intagit Orel och hotade Tula som utgjorde centrum för krigsindustrin. Därifrån var inte vägen lång till Moskva. Södern upptog hela vår uppmärksamhet. Det första kraftiga slag, som levererats i väster, hade bragt hela VII-armén fullständigt ur jämvikt. Den började retirera nästan utan motstånd, efterlämnande både vapen och förråd. Våra ledare i Petrograd och i första hand Sinovjev underrättade Lenin om fiendens i alla avseenden överlägsna utrustning: automatvapen, tanks, flygmaskiner, engelska kanonbåtar vid ena flygeln o.v.s. Lenin kom till det resultatet, att vi inte skulle kunna slå Judenitjs officersarmé, utrustad som den var med den moderna teknikens hjälpmedel, utan att samtidigt blotta och försvaga de övriga fronterna och då i första hand den södra. Det återstod följaktligen enligt hans sätt att se endast en utväg: att lämna Petrograd åt sitt öde och förkorta fronten. Lenin var övertygad om nödvändigheten av denna smärtsamma amputering, och han sökte att vinna de övriga för sin ståndpunkt. Så snart jag anlänt söderifrån till Moskva motsatte jag resolut denna plan. Judenitj skulle inte nöja sig med Petrograd: de ville förena sig med Denikin i Moskva. Följdaktligen kom jag till slutsatsen att Petrograd till varje pris måste försvaras. Under loppet av tjugofyra timmar angrep jag gång efter annan Lenin på denna punkt. Till slut genmälde han: ”Nå låt se då! Låt oss göra ett försök!”/-/ Följande uttalande gjordes: ”I betraktande av den allvarliga fara som hotar vid fronterna, måste alla åtgärder vidtagas för att effektivt omvandla Sovjet-Ryssland till ett krigsläger./-/ Beträffande Petrograd hette det: ”Icke utlämna staden” Samma dag avlämnade jag till försvarsrådet följande order: ”Försvara Petrograd till sista blodsdroppen, vik inte frivilligt en fotsbredd och, om det blir nödvändigt, fortsätt striden inne på gatorna”. Jag tvivlade inte på att den vita armén på 25 000 man även om den lyckades att tränga in i en miljonstad, skulle vara dömd till undergång, såvida den mötte ett allvarligt och välorganiserat motstånd. Dessutom ansåg jag det vara oundvikligt att förbereda en plan för återtåg i sydvästlig riktning för arbetarnas och arméns vidkommande, detta i synnerhet med tanke på ett eventuellt angrepp från Finlands och Estlands sida. Detta var enda möjligheten att rädda blomman av Petrograds arbetarbefolkning från total utrotning./-/Våra varningar hade dock mindre betydelse än Judenits snabba framgångar. På offensivens tionde dag stod han redan vid Tsarskoje Selo. Från en höjd kunde hans rekognosceringspatruller se Isakskatedralens gyllene kupoler.

Den finska radiostationen gick händelserna i förväg och lät meddela, att Petrograd erövrats av Judenitjs trupper. Ententens ministrar i Helsingfors översände officiellt denna nyhet till sina regeringar. I hela Europa, runt hela världen utspreds ryktet om det röda Petrograds fall. En svensk tidning talade om ”en veckas feber i världen med anledning av Petrograd.” Inom de ledande kretsarna i Finland rådde den största upphetsning. Inte endast officerarna utan även regeringen var nu benägen för en intervention. Ingen ville låta bytet gå ur händerna. De finska socialdemokraterna lovade att iakttaga ”neutralitet”. ”Interventionsfrågan” skrev således en av de vita historieskrivarna, ”blev endast diskuterad ur finansiell synpunkt”. Vad det nu gällde var endast att få garantierna fixerade: femtio miljoner francs var blodspriset för Petrograd på Ententens börs.

Jag fann Petrograd i värsta förvirring. Allt var i upplösning. Ifrån den officiella administrationen, som fullständigt hade tappat fattningen, gick jag ett steg nedåt: till partidistrikten, till verkstäderna och till kasernerna. Ingen vågade visa sig, då man bara väntade på att staden skulle kapitulera. Men så snart folket förstod att Petrograd inte skulle prisges utan i nödfall skulle försvaras genom gatustrider, slog stämningen om. De tappraste och offervilligaste lyfte huvudet. Avdelningar av män och kvinnor utrustade med allahanda verktyg strömmade från verkstäder och fabriker. Petrograds arbetare erbjöd inte någon fager anblick vid denna tid: svälten hade satt fruktansvärda spår i deras ansikten, kläderna hängde i trasor på dem och de ofta omaka skorna var sönderslitna. ”Inte överger vi Petrograd, kamrater?” I synnerhet kvinnornas ögon lyste med sällsam glöd. Mödrarna, hustrurna, döttrarna ville inte överge sina hem hur torftiga de än var. Hela staden indelades i distrikt som ställdes under ledning av arbetarstaber.

De viktigaste strategiska punkterna blev inhägnade med taggtråd. Kanaler, torg, murar och hus befästes. I stadens utkanter och längs Neva grävdes skyttegravar. Hela södra delen av staden förvandlades till en fästning. I ett flertal gator och på öppna platser byggdes barrikader. En ny anda spred sig från arbetarkvarteren och till soldaterna vid fronten.

Den 21 oktober förskansade sig våra trupper på linjen till Pulkovo och satte sig till motvärn. Det fientliga angreppet slogs tillbaka. De av våra trupper som blivit överrumplade av de vitas offensiv tävlade nu i självuppoffring och hjältemod. Vi gick till offensiv och varken Estland eller Finland tänkte längre på intervention. De vitas slagna trupper kastades under de följande fjorton dagarna tillbaka i full upplösning ända till estniska gränsen. Där avväpnades de av den estniska regeringen. Varken i London eller Paris ägnade man dem någon tanke. Ententens forna ”nordvästarmé” gick under genom hunger och köld. Fjortontusen soldater, som insjuknat i tyfus stuvades in i ett baracksjukhus. Det blev slutet på ”en veckas Petrogradfeber i världen.”

Av Yngve Karlsson 06 maj 2007 14:27