Inställd resa

Nu skulle jag ha varit tillbaka även om jag hade kommit i väg på min efterlängtade resa. Nu blev det inte så.

Jag sitter i den stora bekväma fåtöljen och lutar mig bakåt. Jag lyssnar till en liten sovande flicka: hon andas lugnt i fint och jag vill bara krama henne, men vet att hon behöver sova. Oron för hennes mamma, som är min dotter vill ännu inte riktigt släppa taget. Oron som har gastkramat mitt hjärta ända sedan min dotter plötsligt fann att fostervattnet kom redan i vecka 29. De flesta barn kommer till världen ganska snart därefter: Det brukar röra sig om något dygn. Men ett barn i vecka 29 är långt ifrån färdigt att tampas med den här världen.

Jag var klar att kliva på tåget söderut! Med svår sjukdom i familjen bokar jag allting i sista minuten så det är aldrig någon katastrof när jag inte kommer i väg. Några för mig okända personer är lyckliga nu. Jag hade nämligen bokat den sista sovvagnen Malmö-Berlin den helgen. Jag måste erkänna att jag nog mest tänker på oss äldre när jag planerar dag för dag. I stället blev det så här.

Jag har ju korsat Europa en hel del under många år med tåg och med bil. Vi flygrädda kan ju alltid resa hemma. För Europa är hemma. Jag sjunger med Jan Hammarlund att "Jag vill leva i Europa, jag vill skratta och älska här."

Eftersom jag som regel besökt de "turistmåsten" som finns brukar mina resor numera vara mycket roligare.

Jag kan ju blunda och resa för min inre syn. Ankomsten till Berlin på morgonen då jag alltid går i sömnen: 6.01 ska vi vara inne om allt är ok. Då öppnar caféet med alla de feta frukostwurstarna o kaffe, kaffe, kaffe. Två perronger bort står vad som förr kallades Chardasexpressen. Jag vet inte vad den kallas idag.

Vi rullar ut ur ett gråkallt Berlin så här dags och segar oss ner emot Dresden. Jag älskar den gamla stadskärnan trots att jag vet att det bara är kopior! De allierade bombade staden till en grus hög och många byggnader som verkar väldigt gamla är nyuppförda. Sedan sist jag rest förbi har de renoverat den protestantiska Frauenkirche som legat i ruiner sedan kriget. De har fått donationer från hela världen.

När vi kommer söder om Dresden brukar jag vakna till och njuta av den tidigare våren: här står allting i sprakade blomning nu i april! Forsytian och körsbärsträden känner jag ju igen men här finns många underbara träd som jag inte vet namnet på. Tåget börjar stånka sig upp genom granskogen emot gränsen till Tjeckien.

När man åker den här sträckan med bil kan man inte undgå att se att man reser rakt genom norra Europas största utomhusbordell. De halvnakna flickorna börjar bakom tjeckiska tullkontoret och står sedan tätt som en ung planterad granskog ända fram till lilla Teplick. Där finns bordellerna och barnhemmet för flickornas barn. Jag brukar göra en paus och prata lite med flickorna även om mina gubbar avskyr stället. Och nog finns det fog för att låsa in sig i bilen för hallickarna därnere är hårdföra killar och rånar lika gärna gubbarna om de inte vill köpa deras flickor.

Med tåg passerar man staden ganska obemärkt. När det stannar till i staden Terezin kan jag bara tänka Theresienstadt: Denna stad blir aldrig Terezin för mig.

Jag lyssnar efter den lilla och fortsätter min resa.

Nu blommar det överallt. Vild vallmo står tät invid rälsen och de små tjeckiska städerna rinner förbi som pärlor på ett pärlhalsband. Jag älskar just södra Tjeckien så mycket: Här har jag haft fina resor. Det är gott om små gemytliga städer i Böhmen. Cesny Budevice jo då, ölet fick namn efter staden liksom grannstaden Pils skapade pilsnern, fästningsstaden Loket och Chesny Krumlov till exempel. I den sistnämna påstår de sig ha präglat de första s.k "joakimsthalerna". Myntet som lär ha givit dollarn sitt namn? Jag har några kopior hemma.

Mot gränsen till Österrike börjar bergens snötäckta toppar att glittra vita som kontrast emot dalens alla blommor. Naturen runtom här är storslagen och det gäller hela området ända bort till Brechtesgarten, Hitlers smultronställe där man ju kan se in i Österrike.

Wien är nästa stopp. Här hade jag tänkt stanna några dagar.
Det finns ställen jag vill återse och det finns ställen jag aldrig hunnit se. Scönbrunn var länge ett efterlängtat mål. Min läsning av gamla biografier har gjort mig hemma stadd här men inga återbesök denna gång. Av alla Maria Theresias 16 barn är det nog den olyckliga Marie Antoinette som blivit känd genom sin säregna historia: Franska revolutionens symboliska offer. På Shönbrunn lekte hon som barn utan att någon skugga förmörkade hennes unga år.

Jag har ett annat återbesök jag vill göra. På den lilla gravplatsen där så många berömda män och kvinnor fått sin sista sömn vilar en liten örnunge som jag alltid känt någonting extra för. Han skulle ha blivit bli det nya Europas kejsare: Han föddes till titeln Kungen av Rom!
Hans pappa var Europas mäktigaste man och han mor var dotter till kejsaren av det Habsburgska väldet. Det handlar alltså om den olycklige sonen till Napoleon och Marie-Louise. Han borde ha växt upp i prakt och med kärlek men blev i stället en politiskt barnfånge i sin morfars slott. Stackars lille kille. Du fick bara 20 år på jorden och din enkla kista är inklämd mellan kända mäns o kvinnors kryptor.

Jag hade tänkt mig ett återbesök i Stephansdomen också.
Källarens enorma högar med skellett och dödskallar ifrån pestens år ger mig en kuslig känsla.

I dag vi. I morgon du.

Jag tänkte mig att knycka med mig en liten bit av något gammalt skelett vid förra besöket för enligt mitt sätt att se så behöver de dem inte längre men gubbarna blev förfärade och började yra om brott emot griftefriden så jag gav mig.

Pratern med det stora pariserhjulet är alltid en höjdare.
Det gamla alltså. Där som filmen Tredje mannen utspelade sig. Jag hör alltid Harry Lime team var gång jag ser det -
och ser Orson Welles, en sådan skådespelare!

Johan Strauss, både far och son, hörde också till flanörerna i Pratern men det var i ett tidigare århundrade.

Efter Wien är det inte så långt kvar till Budapest. Där nere ligger de två städerna, förbundna med sina vackra broar. Buda och Pest. Jag föredrar Elisabetbron. Den i mitt tycke vackraste. Kanske är jag lite färgad av Elisabeth som lånat sitt namn åt bron?

Långt upp med strålande utsikt ligger universitetssjukhuset där jag tillbringade några dramatiska dagar på hjärtintensiven år 1994. Viken utsikt man hade därifrån om kvällarna!

Jag sitter o drömmer i min fåtölj men minnesbilderna är så starka att jag nästan gjort resan sittande här. Jag har ju alla mina minnen kvar och behöver egentligen inte åka dit igen. Fast det gör jag nog?

Den lille klamrade sig fast i livmoderns skydd i nästan otroliga fyra veckor! Eftersom han till råga på allt låg i säte så lyftes han ut "bara" 7 veckor för tidigt. Hans välfärd är det enda som egentligen betyder något för hela familjen just nu och om sanningen ska fram så är det inga månader på året som våren är så vacker just här uppe i norr som april och maj?

Av Sunny Börjesson 30 apr 2007 13:13