USA likgiltigt inför våldshandlingar

Under de sista tre åren innan jag flyttade från Manhattan, hade fyra mord ägt rum inom ett kvarter av min port. Jag bodde mycket attraktivt, knappt hundra meter från Central Park. Nästan lika nära åt andra hållet låg en av stadens största polishus. Flera av morden hade begåtts på öppen gata. Inga gärningsmän greps någonsin.

Det var inte därför jag flyttade därifrån. Faktum är att jag sällan ägde en tanke åt våldet. Efter att ha växt upp i och kring New York City, hade våld blivit ett vardagsfenomen som man instinktivt värjde sig för, men helst inte funderade så mycket på. Det var 1986; långt före dödsskjutningar på amerikanska skolor hade börjat väcka uppseende även hos dem som bor i Amerikas villaförorter. Men med tanke på varifrån jag kommer, är det inte så konstigt att jag småningom valde att bo mycket lantligt, i ett litet hus vid randen till Stockholms skärgård, bara en stenkast från havet. Där har jag ingen TV, lyssnar sällan på vanlig radio och tvärvägrar att koppla upp mitt hem till Internet.

Tack vare tystnaden hemma, visste jag inget om massakern i Virginia förrän jag steg av bussen vid Slussen i tisdags. Fastän 20 år har gått sedan jag lämnade USA, reagerade jag med illamående när jag först såg löpsedeln. Så starka är banden fortfarande. Innan jag ens hade satt mig på tunnelbanetåget och öppnat tidningen, hann jag snabbt reflektera över den där känslan i magen. Sorg höll på att gripa tag i mig, men ändå upplevde jag en ögonblicks tacksamhet över att känslan faktiskt var fysiskt påtaglig. Jag fann någon liten tröst i att jag ännu inte blivit så avtrubbad av vardagsvåldet i tidningarna, att en sådan tragedi skulle kunna passera helt utan fysiskt obehag.

Min nästa tanke kom i form av en fråga; Varför reagerar jag inte så där fysiskt när jag får läsa om 32 irakier som dödats av en bilbomb i någon marknad eller utanför en moské? Men svaret är uppenbart. Irak har aldrig varit mitt hem. Irakier är inte mitt folk. Ledsen, frustrerad och indignerad som jag så ofta blir över övergreppen som dagligen drabbar människorna i Irak, förnimmer inte min kropp någon känsla av värme eller gemenskap med dem. Fysisk sorg är mer selektiv än så. Solidaritet kan man träna sig på, men kärlek kräver närhet - om inte personlig närhet då kanske etnisk, språklig, geografisk eller kulturell.

En fråga till flimrade förbi där i folkmassan på väg uppför trapporna till perrongen; Jag undrar hur många irakier som har kommit hit till Sverige senaste tiden, som får ont i magen så gott som varje dag? Sannerligen hinner man tänka på mycket på vägen ifrån bussen till tåget på morgonen, när bilder av blödande landsmän täcker tidningarna.

I tisdagens morgontidning fanns inte så mycket information, annat än antalet döda och skadade, samt var och ungefär hur dödskjutningarna hade ägt rum. Jag kan inte uppriktigt säga att jag blev chockerad. Det har hänt så många gånger tidigare. Men liksom de flesta andra, började jag undra om vem det var som brutalt tagit så många liv. Jag trodde att jag kunde svaret, för jag tror att jag en gång har hört honom beskrivas - i detalj.

För lite drygt sju år sedan, något halvår efter massakern i Columbine High School, befann jag mig på en middag i USA bland poliser från hela världen, och fick höra beskrivningen om de två pojkar som hade dödat så många på sin skola i Colorado. På den tiden var jag styrelseledamot på KRIS, Kriminellas Revansch I Samhället, en svensk förening som hjälper nysläppta interner från att återfalla till ett brottsligt liv. 80 av KRIS-medlemmarna som tidigare varit straffade höll sig från att begå nya brott. Ett sådant resultat är världsunikt och därför fick Krister Karlsson, KRIS grundare och ordförande, världsmästarpriset i brottsförebyggande. Men Krister fick inte åka in till USA för att hämta sitt pris. Hans förflutna som kriminell uteslöt den friheten. Därför blev jag tillfrågad att åka till mitt hemland för att hämta priset.

Det som jag minns bäst från resan till Pittsburgh, och det jag tänkte på när jag såg de första rubrikerna om massakern i Virginia, var huvudtalaren på konferensens inledningslunch. Han presenterade sig själv som chefen för FBI:s "Jodie Foster-avdelning". Det han skämtsamt hänvisade till var den populära filmen "När lammen tystnar", där Foster spelar en FBI-agent. Talaren var själva förebilden för Fosters chef i filmen, en av världens främsta experter på att skapa gärningsmannaprofiler på mass- och seriemördare.

I 90 minuter berättade han om vad man hade lärt sig om de två massmördare i Columbine. Det var en oerhört gripande föreläsning. Vid den tiden jobbade jag också som samtalsledare på en öppenvårdsbehandling för unga drogmissbrukare. Det var ett jobb där jag fick lyssna mycket och jag lärde mig en hel del om hur deras bakgrund hade sett ut och vad som hade drivit dem att fly in i drogerna.

Det som slog mig när jag fick höra om massmördarna på Columbine, var hur nära deras historier liknade de unga missbrukares som jag hade lärt känna. Även om det verkade som om de två mördarna hade hittat ett annat ännu mer dramatiskt och destruktivt sätt att lösa sitt inre kaos, var upprinnelsen mycket likartad. Vid sidan av sitt utåt sett ganska normala ungdomsliv, närde pojkarna en besatthet med vapen, våld och dess logiska följd - döden.

En ungdom som är drogberoende tar inte bara sina droger, utan oftast innesluter missbrukaren sig i hela mystiken kring droglivet. Så småningom påverkas samtliga aspekter av missbrukarens liv av besattheten med droger. Det blir en livshotande nedåtgåendespiral. De två killarna i Columbine delade också en besatthet. De drogs till varandra i en gemensam värld av våldsamma fantasier. En av pojkarna var dessvärre psykopat, med ett mycket starkt överlägsenhetskomplex. Utan hans kraft hade den andra förmodligen aldrig riktat sin destruktivitet utåt med sådana dödliga konsekvenser.

I efterhand upptäckte utredarna att det knappast fanns någon brist på tecken på att någonting hade börjat gå riktigt illa. Mördarna hade planerat sitt dåd lång tid i förväg. Men ingen i killarnas omgivning hade sett tecknen. I kontrast till experternas utredningsresultat ställdes också många lekmanna-diagnoser. Skulden lades som väntat på musiken mördarna brukade lyssna på, samt filmerna och datorspelen som de ägnade sin tid åt. Men ungdomskulturen kännetecknas som bekant av många extrema uttryck numera. Sådant kan aldrig entydigt tolkas som en sjuklig dödsönskan. Utredarna menade därför att det inte vore produktivt att använda en profil på sådana personligheter, eftersom alltför många ungdomar skulle kunna passa in i "typen". Omgivningen kan dock bli mer uppmärksam på vad ungdomar faktiskt säger och skriver - eftersom det efteråt visat sig att unga massmördare oftast berättat om sina planer i förväg. Men den avgörande handlingen hos unga massmördare är att de skaffar sig vapen.

Tragedin i Virginia kommer att leda till höjda röster i USA om att förbjuda automatvapen och reformera vapenlagarna. Liksom efter massmordet på Columbine High School i april 2000, kommer alla de välkända argumenten att vädras. Folk i övriga världen kommer återigen att chockeras när de får veta om vilka slappa regler det finns i olika amerikanska delstater för att kunna skaffa sig vapen. Och man kan lugnt vänta sig några mindre justeringar i lagstiftningen, precis som efter Columbine och - ännu tidigare - när President Ronald Reagan sköts av en ensam galning.

Men tonen på debatten kommer knappast att nyansera bilden på USA:s utbredda våldskultur. Som Michael Moore poängterade i sin dokumentärfilm, "Bowling for Columbine", domineras den amerikanske kulturen av en hierarkisk våldsmentalitet där produktionen av massförstörelsevapen är grunden till befolkningens acceptans för överdimensionerade vapen. Invasionen och ockupationen av Irak är också ett symptom av Amerikas likgiltighet för fruktansvärda våldshandlingar. Handeldvapen orsakar fler döda nuförtiden än i trafiken. Men den grupp som drabbas allra värst är fortfarande unga svarta män. I Amerika är det först när medelklassens vita majoritet drabbas, som nu i Virginia, att mainstream-media tar på allvar upp debatten om vapenlagarna.

Grupperna som så länge kämpat för olika slags vapenförbud kommer att uppleva mer stöd nu - åtminstone kortsiktigt. Men samtidigt kommer USA:s enormt mäktiga vapenlobby NRA att trappa upp sin verksamhet. Valåret 2000 spenderade NRA 16.8 miljoner dollar för att stödja vapenvänliga kandidater. Republikaner fick 94 av pengarna. Fyra år senare lät den Republikanska dominerade Kongressen en tidigare tidsbestämd lag mot halvautomatiska vapen utlöpa - mot protester från USA:s samtliga polisstyrkor.

De tidiga rapporterna om Cho Seung-Hui bekräftar det man redan visste om massmördare som löper amok på skolor. Han hade skaffat sina vapen några veckor inför dådet. Andra yttre tecken hade uppmärksammats av omgivningen, men i brist på något uttalat hot agerade ingen. I efterhand är det klart att det enda som kunnat begränsa hans destruktivitet i måndags var om han aldrig kunnat få tag i själva vapnen.

Sannolikheten för att den möjligheten kommer att försvinna i USA är tyvärr mycket låg - även nu. Ett tecken fanns i samma tidning där jag först läste om massakern i tisdags morgon. "Vapen dödar inte människor, människor dödar människor.", skrev Metros nyhetschef i New York, Maggie Samways. Det är ett känt ordspråk som ordagrant sammanfattar det budskap som NRA har hävdat i över 30 år, med hjälp av dess numera 300 anställda och en årsbudget på över 170 miljoner dollar. Ändå upprepas ordspråket av en högt uppsatt nyhetsjournalist som första reaktion på USA:s senaste skolmassaker.

Av Patrick Gallagher 20 apr 2007 11:13