Frys min solnedgång

Och så slog det mig plötsligt när han yttrade orden. Jag hade säkert kunna undvika dig, eller kanske inte, jag såg in i dina vackra ögon så fort jag klev utanför omklädningsrummet. Du är så oerhört vacker. Det slog mig, och att du på något sätt såg annorlunda ut, mer vuxen kanske. Osäker på om jag kan röra dig som jag brukade kunna röra dig, inte fysiskt, men känslomässigt. Livrädd för din potentiella likgiltighet. Och tårarna rann, jag kunde inte hjälpa det. Rädd, som sagt, du reagerade ju inte, bara fortsatte prata med din underbara röst och med ditt underbara skratt, bara fortsatte vara stabil och säker och vacker och här står jag och går i tusen bitar. Tårarna rinner och halsen stockas, och det var nästan så jag gick innan du kom; jag tänkte gå, men du smög fram, och fan, jag kan inte motstå dig. Dina armar är så menade runt min kropp, mina läppar passar så bra i din halsgrop. Du är så mjuk, så varm och jag älskar dig innerligt. Hela mitt väsen skriker efter dig, men du hjälpte mig att tysta det. Du log, men inte mer. En lätt puss, och tanken överförs - "Det här är allt". Jag ser dig varje dag i mina tankar, så du förstår inte vidden av sanning när du säger att vi hörs. Varje dag får jag kämpa för att inte höra dig. Du är det absolut vackraste jag vet. Jag älskar dig, jag älskar dig så. En del av mitt hjärta, och så oändligt mycket mer.

Och det går ju inte, nu är det bildligt, jag ser dig överallt. Du passar så bra mot det gröna, när du rör dig hugger det i mitt hjärta. Allt det som brukade vara mitt, som helt plötsligt rycktes bort framför mina ögon, och nu säger hon att vi inte får träffas. Mitt enda krav, alltid, har varit att du ska vara i mitt liv, att vår kärlek ska bestå, pojkvännerna har aldrig haft en talan, och nu säger du att det inte funkar just nu och att du har svårt att hantera situationen. Det stockas och gör ont, men jag försöker vara kall. Inte kall, men sval, lugn. Trots att när jag ser dig där, mot det gröna, görandes vad du gör bäst, du rör dig så vackert det gör mig tårögd, när jag ser dig där och det hugger och jag inte kan koncentrera mig, då, då är du allt. Kärleken så ofattbart stor. Och det enda sätt jag är tillåten att uttrycka den på är i tårar. Åh, jag älskar dig.

Och kommer ihåg den gång vi låg i din soffa och jag sa att om du är otrogen mot mig dödar jag dig och du sa samma sak tillbaks. Och jag kommer ihåg när vi badade i ditt badkar med tända ljus omkring, med lugn musik, och du sa att jag hade vacker kropp, som en tennisstjärna. Kommer ihåg nätterna, å, nätterna då ambivalens upphörde att existera och fulländat blev det enda ord vi kunde andas. Kommer ihåg midsommarn, då vi kysstes, kysstes, kysstes och du höll mig om livet som vanligt, jag blev ledsen och sårad, och du stod upp mot dina kompisar. Kommer ihåg när vi fulla ramlade in ditt kök, väckte din mamma, hon skrek på oss och vi skrattade, vi bara skrattade hela tiden. Och jag kommer ihåg när du färgade ditt hår och knappt vågade visa mig, du blev blondare än jag och såg ut som Eminem. Och jag kommer ihåg den unga tjejen, nåns lillasyster, som var på för att du såg ut som Eminem och som jag hotade med att slå sönder och samman om hon la en hand på dig. jag kommer ihåg ditt underbara leende, det som brukade vara ämnat enbart för mig, ditt underbara leende.

Och jag kan inte få något nytt om jag inte släpper dig, jag är ju tillgänglig rent tekniskt, men i praktik och hjärta är jag fortfarande din och skulle lämna det mesta för dig. Emotionellt sluten, jag har alltid varit så oerhört värdelös på att lägga det förflutna där det hör hemma. Jag tror att jag vet nu att jag måste släppa dig, men det känns läskigt, kommer det gå? Mitt allt är ju du. Ni har varit tre som jag skulle döda för, nu ska det bara vara två? Det känns surrealistiskt, och jag älskar dig så intensivt.

Och fan ta dig, du ska för helvete se hur svårt det här är. Det är pest och plåga, jag har ju alltid, alltid varit din nummer ett, oförändrat genom alla tider. Och nu helt plötsligt bara försvinner du, och du bara försvinner och finns inte längre och fattas mig som in i helvete. Man gör inte så, man försvinner inte från folks liv, man älskar inte i fem år för att sen bara ändra sig, det måste finnas någon sorts lag mot det. Den där bilden, ser du den där bilden? Där är jag lycklig, fanatiskt lycklig, lycklig bortom alla gränser, och det ska du ta från mig? Du ska komma och skapa min lycka och ta med den när du behagar gå? Förstår du inte din egen storhet? Förstår du inte, har du fortfarande inte greppat din övermänskliga dragningskraft, storleken och det skimrande guldiga bara ditt hjärta äger, varför lyssnar du inte när jag säger att varenda tjej du möter kommer falla för dig, din jävel? Hur fan ska jag kunna släppa dig, när halva jag inte vill, tala om för mig hur är det möjligt? Och man ska vara försiktig med mig, jag skulle säkert kunna sätta ett skott i huvudet på henne. Eller nåt. Man älskar inte i fem år för att sen bara ändra sig, det är olagligt, kom tillbaks. Du fattas mig så. Kom tillbaks nu, nu, nu, snälla du, kom tillbaks.

Och det känns så tomt. Nu börjar det kännas så tomt. Skickar iväg ett sms som spelar helt enligt mina känslors regler, som uttrycker all ånger, all längtan, alla tårar finns samlade där, i dålig kommatering och enbart versaler ger jag dig mitt hjärta på ett silverfat. Ingen respons. Kanske är du hos henne, jag vill inte veta, men vill att du ska veta, vill stå och skrika utanför din dörr mitt i natten, vill skriva dig en sång och en dikt och en bok, tillägna mitt liv åt att tvinga fram förståelse för min kärlek. Min evinnerliga kärlek till dig. Söker mig till andra för att stilla begäret, men allt är temporärt och där är du i mina tankar igen, konstant påträngande, rättfram och självklar, du är fastetsad på insidan av mina ögonlock, när jag blundar ser jag dig och kärleken vi ägde och det smärtar mig så. Jag faller i tusen bitar, och du som höll mig om livet har lämnat mig utan att förklara, och här står jag, utan avslut. Allt eller inget, så sa vi. Så sa jag. Jag ljög. Ge mig något, när mig. Älska mig.

Tänk om man kunde frysa solnedgången.

Av Cim Efraimsson 19 apr 2007 13:17