De hemlösas problem är bostad - inte pengar!

Var i ligger den egentliga skillnaden mellan de ca 900 organisationer i Sverige som tigger pengar i utsatta människors namn från stat, kommun och godtrogna människor och de som tigger i sitt eget namn? När dessa organisationer i grunden inte gör någon skillnad. När det nu finns människor som känner sig tvingade att tigga på våra gator för sin överlevnad, då är det väl rimligare att de själva får pengarna att använda efter sina egna behov, än att chefer med hela staber och organisationer legalt kan tigga i andra människors namn för att få tillgång till samma pengar? Cheferna i dessa sammanslutningar har häpnadsväckande höga löner, medan de utsatta, i vars namn de tigger i, är och förblir lika fattiga.

För bara några år sedan var julen den tid då de så kallade frivilligorganisationerna med pompa och ståt använde människors innersta känslor för att tigga pengar i utsatta människors namn. Idag är organisationstiggeriet en vardaglig bild, i form av bössor på stadens gator, stora designade av inhyrda PR konsulter påkostade affischer, radio, tv, tidningar, internet eller genom telefonkontakt. Av alla dessa tiggerikampanjer för att hjälpa hemlösa människor blir många människor grundlurade hjärntvättade till att det skulle saknas pengar. Det är inte bristen på pengar som är problemet, det brister i att kunna erbjuda människor ett eget hem. De egna hemmen eller bostäderna finns inte att tillgå, varken hos organisationerna eller hos de myndigheter som av regeringen utsetts och tillsammans får mångmiljardbelopp av våra skattepengar för att hjälpa människor utan eget hem. För med att hjälpa hemlösa människor måste vi väl mena att han/hon ska slippa vara det? Varför omformulerar då inte myndigheter och organisationstiggeriet till att gälla egna hem och bostäder, istället för pengar?

Kanske beror det på att samma tjänstemän i myndigheter och personal i organisationerna som idag får sina löner av stat, kommun och godtrogna människor för att hjälpa hemlösa då skulle vara tvungna att ställa samma ogenomförbara krav på regeringen: att ordna fler bostäder.
Så för att detta omöjliga uppdrag inte ska komma till övriga befolkningens kännedom och kräva vad det egentligen handlar om, omformuleras hemlösas behov till att istället handla om vad organisationen behöver för att överleva och det handlar om pengar. Men vilka får betala det yttersta priset med detta förhållningssätt till våra medmänniskor?
Bara i Stockholm står det närmare 200 000 människor i kö för en hyresrätt och vi har ca 5 000 hemlösa, men våra politiker anser inte att det är ett bostadspolitiskt problem. Vad är då problemet för alla dessa människor?
Vi kan inte skylla på att människor inte klarar av att bo i de billiga bostäder som inte finns att tillgå eller byggs. Det som nu sker utöver allt detta är att alliansen försöker sälja ut och ombilda så många hyresrätter som möjligt till bostadsrätter.

Det hjälper ingen hemlös eller någon av de människor som köat för en hyreslägenhet med dräglig hyra i många år att också få ta del av möjligheten till den mänskliga rättighet som en egen bostad är. Den rättigheten är idag en handelsvara! Det här handlar inte om färgen på röstsedlarna. Det här handlar heller inte om pengar.

Det handlar om vilja!

Av Rolf Nilsson 19 apr 2007 13:01