Socialsekreterare, ge upp!

Flera gånger om året belyser media indirekt socialsekreterarnas svåra arbete - sett ur klientens perspektiv. Det är bra och angeläget. För det är hundratals och säkert även tusentals barn som far illa i vårt samhälle.

Kristdemokraterna har i riksdagen ideligen krävt en kartläggning över hur dessa barn har det. De barn som har alkoholiserade föräldrar, psyksjuka föräldrar osv. Det finns föräldrar som ser sina barns behov och gör allt för att tillfredsställa detta. Med de resurser som de har. Därtill finns de omedvetna föräldrar som varken hör eller ser.

"Barn som far illa" är ett begrepp som nog funnits sedan 1982 då nya lagar kom. Begreppet är verkligen tänjbart, men kommunen är skyldig att hålla koll på att alla har det bra. Detta ska verkställas av i första hand politikerna i Socialnämnden. Men de har ju sina vanliga jobb så därför har de ett socialkontor/socialbyrå med anställda tjänstemän.
En del av dessa kallas socialsekreterare och har oftast socionomexamen. Det är verkligen ett genomgångsyrke. Jag träffar överallt på socionomer som efter några år på byrå blivit något helt annat. Många blir goda byråkrater i staten. Vår Steno här blev ombudsman. Jag har sett klasskamrater som fängelsechefer, TV-stjärnor, direktörer med mera. Själv ville jag absolut bli socialarbetare och så blev det. Jag har oftast varit mellanchef i små sammanhang. Men jag har fått pröva på "hissen" både uppåt och nedåt.

Socionomen ska med handen på lagboken försvara folks mänskliga rättigheter, kan jag lite dramatiskt uttrycka saken. Socialtjänstlagen från 1982 är en slags FN-deklaration i svensk tappning. Först handlade den bara om rättigheter, lite tillägg genom åren har väl också talat om individens egenansvar för sitt liv. Problemet är att Socialtjänstlagen talar om rättigheter utan att alls tala om huruvida dessa resurser finns. Ibland är det oklart vem som bestämmer och vem som ska betala. Kommunerna, socialnämnderna lever efter en budget. Allt annat vore oansvarigt. Men lagen talar inte alls om budget skattemedel. Här glappar det ordentligt.

Socionomen ska inför Nämnden försvara klientens rätt till ibland mycket dyrbar vård eller behandling. Samtidigt är Nämnden socionomens arbetsgivare. I detta ligger givetvis en konflikt. En domare som kommer i konflikt med staten sin arbetsgivare kan inte avsättas, bara omplaceras. En påstridig socionom kan snabbt hamna i onåd först hos socialchefen och sedan hos socialnämnden. Socionomen kräver kostsamma insatser, nämnden är tillsagd att hålla budgeten.

Vi är nog alla eniga om att vårt samhälle blir allt mer komplicerat med allt fler människor som "faller igenom". Trots mycket goda konjunkturer så är det ca en tredjedel av oss som råkat rätt illa ut. Många blir knarkare, alkoholister, tablettmissbrukare etc. Andra personer slits tidigt ut kroppsligen och själsligen på många sorters jobb. Det finns trettioåringar som känner sig helt slut och obotbara. Detta efter tio års studier och 2 års arbete. Vi har spelmissbrukare, matmissbrukare, sexmissbrukare, maniska shoppare och äventyrare som råkar i olycka. Folk med enkla raka livsstilar håller längst. Om de flesta levde som frälsningssoldater skulle Sociala kunna läggas ned! Lite skämtsamt uttryckt!

I denna väldiga samhällsomdaning är det allt svårare att finna det "goda familjehemmet/fosterhemmet". Livsstilar som var nästan självklara för 50 år sedan finns snart inte. Som den lite fromma och nyktra småbrukarfamiljen. Som ofta hade en liten stuga men massor av hjärterum. Som stora delar av året inte jäktade, utan hade tid med barnomsorg. Överallt så skall samhällets städgumma socialarbetaren rycka in med sina begränsade kunskaper och med socialnämndens begränsade resurser. Det är hela tiden mycket svåra avvägningar kring frågan var ansvaret för en situation ligger. Det tycks vara rätt enkelt att avgöra om någon har rätt sjukvård, även där sådan brister. Men att avgöra rätten till social vård och omsorg, det är svårt det. Många socionomer sitter hela dagarna och ska försöka avgöra vem som har rätt till vad? Inte lätt om resursen inte finns? Själv har jag suttit dagar i sträck för att få fram en plats på en "ungdomsvårdsskola", medan alla andra ärenden fått förfalla. Då får man ont i magen först och i huvudet sen.

Sådant kan bryta ner en person. Det är för mig inte så konstigt att många är slitna redan efter ett år i tjänsten och slutar efter två-tre år och börjar jobba på ICA:s storlager i stället. I ett samhälle där alla slags problem bara ökar har sannerligen inte socialbyråerna fått ständigt växande resurser, för att möta problemen. Det finns rader av exempel på motsatsen.

Det är alltså inte så konstigt att två sociala chefer i Vetlanda inte är på sina jobb i dag och att de haft svårt att få tag i tillräckligt många utbildade medarbetare. Politikerna förefaller också valhänta, vet inte vad de ska göra. Allt hänger ihop, usla arbetsförhållanden och vanvård, försummelse med mera.

Tro nu bara inte att Vetlanda i Småland är något så väldigt unikt. Tusentals barn och vuxna landet runt väntar på den vård och omsorg som de inte får.

Av Jan Brunnegård 18 apr 2007 09:38