Mugabe och pojken som inte fick gå i skolan

Häromdagen misshandlades flera oppositionspolitiker och nu har den galne Mugabe hotat att utvisa vår svenska ambassadör och andra västerländska diplomater som av humanitära skäl har försökt hjälpa de misshandlade oppositionspolitikerna. Inte nog med att han hindrar opposition utan hatet mot de vita syns klart i Mugabes ögon. Jag har min egen förklaring till detta. Det är inte någon förmildrande omständighet för Mugabes handlande utan snarare en förklaring till varför Mugabe beter sig som han gör.

Jag har nämligen varit i Zimbabwe och rest igenom landet. Givetvis var det för nästan 40 år sedan, då hette landet Rhodesia och huvudstaden Harare hette Salisbury, men frön till dagens politiska situation såddes redan då.

Jag var 21 år när jag anlände i Rhodesia. Det var 1966. Jag behövde inget visum för att komma in i landet men ändå stoppades jag på gränsen och fick gå igenom flera förhör innan de släppte in mig. Orsak till detta var att jag är indier till utseendet. De kunde inte begripa att en indier kunde tala engelska med en så stark irländsk brytning som jag hade då. Det var nog brytningen som fick mig in i landet, för de vita gränskontrollgubbarna kände igen den. För er svenskar som inte vet det vill jag upplysa om att den irländska brytningen är ökänd i alla engelsktalande länder. Om utseendet hade fått bestämma hade jag nog nobbats inträde. Jag upplevde alla förhör som att det var normalt att kolla upp en ung ensam utländsk man som ville in i landet. Jag visste redan då att England, till exempel, hade väldigt stränga immigrations procedurer för unga ensamma män som gjorde entré i landet och många blev förhörda på Heathrows flygplats, så det här var ingen konstig grej för mig.

Rhodesia hade just ett år innan deklarerat vad som kallades för UDI Unilateral Declaration of Independance En vit regim under ledning av premiärministern, den vite Ian Smith, hade deklarerat den forna engelska kolonin som självständig och därmed avstängt sig från hela världen, särskilt Storbritannien. Smith och hans regering var rädda för att Storbritannien skulle ge Rhodesia självständighet precis som man hade gjort med andra svarta afrikanska länder. Detta skulle innebära att den vita minoriteten i Rhodesia tvingades ge makten till de svarta. Rhodesia var inte ett apartheidland, men med den stora då rasistiska nationen Sydafrika längs sin södra gräns var det onekligen ett land där de svarta trycktes ner av de vita.

Väl framme i Salisbury gick jag omkring med gitarren på ryggen och letade mig fram till studentställen. Inom loppet av några dagar hade jag skaffat många vänner, dels på grund av att jag spelade de populäraste Beatleslåtarna och dels för att jag var student ifrån Irland. Efter två veckor bestämde jag mig för att stanna i landet de sex månaderna som jag hade beviljats i mitt visum. Jag skulle försörja mig genom att spela gitarr och sjunga på krogar och ibland svartjobba som servitör. Jag hade flyttat in i en stor lägenhet som inneboende hos tre studenter. Som alla andra vita i Afrika hade mina studentkollegor en städare och en kock heltidsanställda. Deras lön var typ fem Rhodesiska pund per månad d.v.s. cirka 50 kronor på sextio talet en svensk genomsnittslön var då 800kr/mån. Detta delades mellan oss fyra. Kocken hette Joshua och hade en åttaårig son som hette något afrikanskt som jag har glömt, men av någon anledning kallades han för "Toto", som på Swahilispråket betyder barn eller "lillepojke". Swahili talas inte så långt söder i Afrika, men vissa ord har lånats Joshua hade med sig Toto nästan varje dag. Jag brukade leka med honom ibland. En dag frågade jag Joshua varför Toto inte gick i skolan?
"Han får inte gå i statlig skola eftersom han är svart", blev svaret.
Jag blev rasande när jag hörde detta och började samma dag undersöka varför en snart nioårig ung pojke i ett land som styrdes av civiliserade vita inte kunde gå i skolan.
Jag ringde till Utbildningsdepartementet. Telefonen svarades av en vit dam I Afrika hör man på brytningen i telefon när en person är vit, Indier eller svart. Samtalet gick ungefär så här:
"Jag skulle vilja hitta en skolplats för en liten åttaårig pojke" Jag sa inte att han var svart
Hon svarade "Det går alldeles utmärkt. Var bor pojken?"
"I Salisbury vid hörnet av Jameson Aveny och 7:e aveny"
"Var går han i skolan just nu då?", frågade hon
"Han går inte i skolan alls", svarade jag.
"Va?", utbrast hon! "Alla barn måste ju gå i skolan. Det är ju lag. Varför går han inte i skolan?"
"Därför att hans pappa säger att han inte får gå i skolan på grund av politiken i det här landet", svarade jag. Hon lät mycket konfunderad.
"Vad då menar ni? Är det inte Er son vi pratar om?"
"Nej", svarade jag. "Han är inte min son. Han är en afrikansk pojke tillhörande Shona stammen"
Efter en liten tystnad svarade hon.
"Jag upplevde detta som att det handlade om er son och jag hör på rösten att Ni är Kaukasisk vit. Vi har dessvärre ingen skolplikt för afrikanska pojkar."
"Men jag är inte kaukasisk!" svarade jag. "Jag är indier"
Tanten måste ha svimmat, för att hon bara sade adjö och lade på luren.

Toto fick aldrig gå i skolan och det var början av mitt tröttnande på Rhodesia. Plötsligt kände jag mig annorlunda. Mina nyfunna vänner tyckte att jag engagerade mig i en dum och hopplös sak genom att försöka hjälpa den lille pojken. De brydde sig inte. De var vita och de brydde sig inte om svarta. De föredrog att de svarta stannade i småbyarna långt borta ifrån alla fina gator och torg i Salisbury.

Det fanns ett hat mellan vita och svarta i dåvarande Rhodesia. Jag vet inte om Toto någonsin fick någon skolundervisning, men jag minns en sak. Just då fanns det en känd Rhodesisk ledare som levde i exil. Han svor att han skulle se till att alla småpojkar i Rhodesia skulle få gå i skolan och att alla vita skulle kastas ut,. Han hyllades av sina afrikanska kollegor i andra svarta afrikanska länder. Han skulle en dag i framtiden rädda Rhodesia och omvandla landet till Zimbabwe. Han hette Robert Mugabe.

Av William Butt 20 mar 2007 10:55