Saftglaset

Det var en gång en gosse som alltid drack saft. Han älskade saft över allt annat och i stora glas skulle det vara. Han växte upp med en snäll mamma som gjorde den bästa hemlagade jordgubbsaften i hela världen och gossen blev bortskämd, saft var enligt honom den bästa drycken av alla. I början drack alla barn saft helt naturligt så hans problem börja när kompisarna skulle ha födelsedagsfirande hos McDonald och de valde dricka Coca-Cola och andra läskedrycker. Men den här gossen var envis och skulle inte dricka något annat än saft, så var det med det. Blev han inte bjuden på saft så föredrog han att gå hem till sig. Ibland hände det att han hade med sig en egen saftflaska.

Med tiden lärde han sig att endast lita sig på sig själv och det blev med tiden naturligt att se gossen sitta där med ett eget glas saft. Saftglaset skulle följa honom hela livet.
Under ungdomsåren var det många som tjata att han skulle pröva kaffe, men inte. Möjligen kunde han tänka sig att ibland dricka te bryggt på kanna. Kaffe tyckte han smaka vidrigt och var krångligt att tillaga. När han kom ut i arbetslivet stod han inte ut med det eviga kaffesnacket om bryggning eller kokning om kaffe-latte eller espresso. För inte tala om de eviga diskussionerna om dukning, inköp, kaffekassor allt som enligt honom bara var onödigt tjafs och tog massa onödig dyr tid i anspråk. Tänk så enkelt att bara hämta sitt eget glas med saft och efteråt, ingen avdukning och ingen disk, bara att skölja glaset.

Det här med saften och att han dessutom inte rökte gjorde honom mycket effektiv i arbetet.
Kafferaster var mest till pina för honom, och han förstod inte varför man alltid sa kaffe eller fikarast. Han hade räknat ut hur mycket företaget skulle spara om alla drack saft istället för kaffe. För inte tala om hur friska alla skulle bli, saft var bra friskvård tyckte han. Ett bra saftglas håller hela livet, om det inte diskas i maskin. Kaffeautomater och diskmaskiner är dyra saker, framförallt när högbetald personal dessutom ska plocka porslin hit och dit.
Saftdrickandet gjorde honom lite udda och utanför, något självförvållat kan man tycka.
Ingen räkna med honom och han fick det svårt att komma in i gemenskapen. Han kom alltid sent med sitt saftglas när alla redan satt där med sina kaffekoppar. Han hade svårt med långa bladdrande kafferep. Ännu en gång försökte man få honom att dricka te, men det kunde han bara dricka hemma i lugna och ro, tepåsar tyckte han var en förkastlig metod.

En dag kom frågan om "köket" upp på en samverkansträff. Det hade kommit en ny chef och naturligtvis måste något ändras. Det hade redan tidigare varit lite småkvirr bland kvinnorna om ansvaret för kaffekassa, diskmaskin och annat som hörde till kafferasten, men nu var tanken att det skulle bli jämställt med köksrutinerna på jobbet. Företaget måste ju visa att jämställdhetsplanen även fanns i praktiken. Han hade aldrig förstått sig på killar som stod i köket, vad ska vi i köket och göra? Visst kockar och bagare var ofta män men då handla det om chefskap eller att vara egna företagare. Men nu ville arbetskamraterna ja, kvinnorna mest dela upp köksrutinerna genom att införa olika arbetslag som skulle ta hand om köket en vecka i taget. Det fanns arbetskamrater som trodde att arbetslag skulle öka gemenskapen på arbetsplatsen.

Vad svårt han hade med denna demokrati trams som han inte tyckte hörde hemma på en arbetsplats. Han hade aldrig använt diskmaskinen, han hade aldrig legat någon till last, varför han nu skulle tvingas plocka porslin förstod han helt enkelt inte. Nä, han ville inte vara med i något arbetslag, ett fullständigt onödigt byråkratiserande. Varför kan inte människor ta hand om sig själva, tänkte han. Inte sedan han bodde hemma hos mamma har någon brytt sig om hans saftglas. Mamman lärde honom aldrig något om köksarbete, han fick inte vara i köket som barn, förutom då han hämta ett glas saft. Ofta hörde han mamma säga till pappa: "Ut från köket, försvinn härifrån!"

Så istället för att vara i vägen i köket tog pappan med sig sonen ut och lekte, spela fotboll och byggde flygplansmodeller. Hans syster däremot tvingade mamman ut köket för att hjälpa till, ja det var helt naturligt. Nä, han hade aldrig behövt hjälpa till med vare sig köksarbete eller annat hemarbete. Så därför blev det svårt för honom den dagen då samverkansmötet skulle fatta beslut om ett arbetslag. När frågan kom upp blev han röd som ett saftglas, reste sig och bara gick från mötet. Han stängde dörren för gott och kom sedan aldrig mer ut till vare sig fika eller samverkansmöten, utan föredrog att stanna på sitt tjänsterum i all ensamhet.

Inget tjafs för mig inte tänkte han, satte sig bekvämt i kontorsstolen, svalde en klunk god hemlagad jordgubbssaft, slöt ögonen, luta sig bakåt och såg en värld där alla drack saft. Drömmen om ett glas saft till alla hade han kvar hela livet.

Av Lars-Erik Larsson 19 mar 2007 21:18