Film: "Direktören för det hele" - inte så rolig

Betyg: G
Titel: Direktören för det hele
Genre: Komedi
Regi: Lars von Trier
Medverkande: Jens Albinus, Peter Gantzler, Iben Hjejle, Louise Mieritz m fl
Speltid: 1 tim 39 min
Premiär: 16 mars

"Det centrala elementet i de flesta komedier är att någon vet någonting som andra inte känner till." Så lyder Lars von Triers egen förklaring på vad han delvis gestaltat i sin senaste film. Frågan är om det blev roligt. Jag tycker inte det. Däremot är Direktören för det hele intressant på ett annat sätt. För tvärtemot hans intention att inte göra en politisk film har den moraliska historien, som ligger som ett skikt ovanpå den hastigt ihopkomna komedin, förvandlat den till den politiska film den inte vara tänkt att bli.

Humor är en särskilt svår konst och dess ädlaste utövare lyckas få publiken att skratta med och inte åt den som uppmärksamheten riktas emot i skämtet. Direktören för det hele tillhör tyvärr inte den tidigare kategorin, vilket inte betyder att de högljudda skratten uteblev i salongen. Men som alltid är det omöjligt att förhålla sig oberörd till von Triers filmer. Det är något som pockar på uppmärksamheten, något som stör och skevar, som man inte får ihop och som ligger kvar och skaver i medvetandet. Kanske är det ett uttryck för att han har något angeläget att säga betraktaren, även om man inte alltid vet vad. Mitt första möte med denne i sitt slag helt unike filmkonstnär skedde med TV-filmen Medea, 1988. Förutom en mycket stark gestaltning av det klassiska dramat var det den experimentella berättartekniken som var egensinnig. Utforskandet av formen har alltid varit centralt genom hela von Triers produktion. Särskilt sen mitten av 90-talet, då han tillsammans med regissören Thomas Vinterberg skapade det danska filmestetiska manifestet Dogma 95.

I och med Direktören för det hele tar han ett nytt berättartekniskt steg genom en ny kamerateknik, den sk Automavisionen. Enkelt innebär den att han överger den tidigare rörliga handkameran, som var ett måste, enligt Dogma-manifestet. I stället för att själv kontrollera vad som ska fastna på filmen, placerar han den här gången kameran på det bästa möjliga stället, för att sen klicka och då ger en dator honom några olika alternativ att välja bland utifrån tillfällighetsprincipen. På så sätt överlåter han kontrollen till datorn. Det ger filmen en märkvärdig autencitet, även om klippens tydliga framträdande stör magin, då man hela tiden rycks ur den grundläggande illusion som filmmediet skapar. I övrigt bär Direktören för det hele mycket av Dogma-filmernas realistiska prägel.

Handlingen utspelar sig i huvudsak på ett kontor, där ägaren för ett it-företag vill sälja. Men på grund av att Ravn - spelad av Peter Gantzler - som är direktören, från början mörkat det, för att kunna gömma sig bakom någon annan vid impopulära beslut, har han skapat en fiktiv ägare. Problem uppstår när köparen insisterar på att träffa direktören, vilket gör att Ravn vänder sig till en skådespelare - spelad av Jens Albinus, från TV-deckaren Örnen - som tar på sig rollen att spela direktör. Ju längre filmen lider ju tydligare framträder det moraliska dilemmat som uppstår i skärningspunkten mellan ägande, lojalitet och ansvar för de anställda som bidragit till företagets framgång. Det är också ur det perspektivet som Direktören för det hele blir en politisk film, som talar om vår egen samtid, då vi ideligen genom media informeras om hur det ena efter det andra företaget säljs ut i vinstsyfte. Man kan också säga att på ytan är filmen en komedi som återkastar en förvriden bild - som i skrattkammaren - av ett omoraliskt näringsliv. Men om skrattet fastnar i halsen beror det kanske på att det faktiskt finns en autentisk verklighet under den yta han beskriver, om än i tillspetsad form.

Av Monika Wehlin 12 mar 2007 22:44