Du gav mig självinsikt och livet

Varje morgon när vi satte oss till frukostbordet så visste jag att jag skulle bli kritiskt granskad av min far. Far poängterade alltid min, enligt honom, fula klädsel och figur medan min mor satt tyst.

Min far var sällan hemma och när han på helgen var det gick han upp vid femsnåret på morgonen. Jag gick upp samtidigt med honom för att försöka komma min far närmare vilket alltid misslyckades då han ej var närvarande.

Vid tio års ålder beslutade jag mig för att gå ner i vikt och sluta äta godis. Det flickmulliga försvann och jag blev populär i skolan ifråga om figur. Dem säger att det är vanligt att anorektiska flickor har höga krav på sig själva vilket säkerligen stämmer. I skolan låg jag alltid lite före av naturliga skäl, eftersom jag var ett halvår äldre än alla i klassen. I och med viktraset så kom allt högre krav såsom intensivt idrottande och allt mindre föda. Jag hade ett tvångschema av andra göromål, som att städa huset, laga mat, baka och andra rutiner, i en viss ordning. Böcker skulle sorteras efter viss ordning och ett äpple skulle tas vid ett visst klockslag och blev det fel i schemat så utlöstes ångest. Jag hade inte tid för att hinna umgås med någon. Jag hade alltid bortförklaringar eftersom mitt tvångsschema upptog sådan stor del av mitt liv.

Jag cyklade varje dag några mil och simmade, joggade och hade alltid tid att gå med vår hund på promenad. I skolan och i idrottssammanhang blev jag nu kallad för revbenet och skelettet. Jag skämdes, eftersom jag visste att det var så jag såg ut, men samtidigt strävade jag efter att bibehålla min figur. Jag åt allt mindre samtidigt som jag motionerade allt mer för att döva en inre ångest.

Skolsköterskan märkte vid en rutinkontroll att min viktkurva hade sjunkit onormalt i förhållande till min längd och ålder så jag fick träffa en barnläkare. Barnläkaren utförde viktkontroller med jämna mellanrum och en dag sa han att jag var mycket underviktig och riskerade att dö av hjärtstillestånd. Vi skulle precis åka på semester och jag minns att jag inte kände mina fötter längre och inte kunde behålla någon föda.

Efter semestern så tvångsintog barnläkaren mig eftersom tillståndet var livshotande. Det satt en sköterska hos mig som tvingade mig att inte gå upp och röra mig vilket skapade ytterligare ångest. Min mor kom på besök och sade att min far hade gråtit för mig och anklagade sig själv för mitt tillstånd. Under en kortare permission fick jag stränga order om att vara stillasittande, men det första jag gjorde var att ge mig ut på en joggingtur. Då ingrep min far genom att springa efter mig, men jag sprang allt fortare och genom snår och skog vilket resulterade i att far snubblade och skrapade upp knäna så att han störtblödde, men jag joggade vidare i tvånget.

Jag hade nu hunnit bli fjorton år och allt handlade bara om direkt överlevnad. En flicka som var några år äldre än jag, som låg på samma sal, hade varit i detta kritiska tillstånd en längre tid och jag såg bara ett mycket vackert ansikte med rena drag och stora trötta ögon och ett hårsvall som hade börjat tunnats ut. Jag blev rädd.

En dag kom läkaren in till mig som han brukade och frågade mig plötsligt om jag förstod vilken egoistisk sjukdom jag hade där allting bara kretsade kring mig och om vad jag kände. Han var riktigt förbannad. Läkaren var en människa som tog ställning och vågade bry sig. Jag grät och skämdes och var förbannad samtidigt. Plötsligt använde jag min starka vilja till att övervinna ångesten, tvånget och åt emot min vilja.

Läkaren hade skakat om mig rejält, vilket vi alla kan behöva ibland och i detta fall ledde det till en insikt och direkt överlevnad. Jag är honom evigt tacksam.

Av Viveca Petersson 10 mar 2007 11:18