Film: "Fur... Diane Arbus" lyser genom Kidman

Betyg: MVG
Titel: Fur: Ett fiktivt porträtt av Diane Arbus
Genre: Drama
Regi: Steven Shainberg
Medverkande: Nicole Kidman, Robert Downey Jr., Ty Burrell, Harris Yulin, Jane Alexander m fl
Speltid: 2 tim 2 min
Premiär: 9 mars

När Diane Arbus kränger av sig den figursydda 50-talsklänningen på balkongen medan modevisningen - som hon och hennes societetsfamilj anordnat - pågår i våningen bakom hennes rygg, är det inte bara för att hon vill blotta sig för främmande blickar. Det handlar lika mycket om mod, som när hon var liten och stod utanför fönsterbrädan högt ovanför Central Park i New York: om att utmana fegheten i den överbeskyddade kvinnoroll som hustru, moder och assistent åt sin man som hon har och som är lika trång som begränsande.

Steven Shainbergs film om Diane Arbus 1923-1971 är en hyllning till en av 1900-talet mest egensinniga fotografer, som med sina bilder öppnar mänskliga titthål in i de undanskuffades värld. Hennes bilder visar människorna bakom benämningar som freaks, udda existenser och samhällets outsiders. I hennes bilder är det voyeuristiska perspektivet respektfullt och indirekt ställer hon betraktaren inför det diskriminerande och djupt förnedrande normalitetsbegrepp vi rör oss med.

Det är Arbus bilder, snarare än hennes biografiska historia som ligger till grund för filmen. Den är en mental fantasi och resa i ett inre landskap, som leder fram till att hon vågar ta steget ut ur hemmafrurollen, publicera de första porträtten och skapa sig själv som konstnär. Det blir en magisk resa som kan liknas vid Lewis Carrolls berättelse om Alice i Underlandet och som regissören Shainburg och manusförfattaren Erin Cressida Wilson införlivat som ett tematiskt spår i filmen.

I Nicole Kidmans gestalt blir Diane Arbus en kvinna som vantrivs i det sociala och kulturella sammanhang som överklasslivet för en amerikansk kvinna på 50-talet innebär. Men en annan kvinna, än den till det yttre anpassade, ger sig allt mer till känna inom henne, även om hon till en början är ordlös och tillbakaträngd. När hon ideligen vill att hennes man Allan, spelad av Ty Burrell, ska avslöja sina hemligheter känner hon mest genans och skam kring sina egna drömmar. Förlösningen kommer när Lionel, den nya grannen, spelad av Robert Downey Jr. flyttar in. Hans ansikte är dolt av en mask och allt runt omkring honom är mystiskt. Diane dras obevekligt mot hans lägenhet och när hon kliver innanför hans dörr tar hon klivet in i en annan värld, långt ifrån den hon känner. I den möter hon normalitetens dropouts, de som inte får plats inom de snäva ramar för vad en "riktig" människa är. Diane försöker av kärlek till sin man och sina två döttrar gå mellan dessa två världar och till och med förena dem, men det blir för mycket för omgivningen. Hon säger till sin man att hon bara ska träffa Lionel en sista gång, men i själva verket är det sitt gamla liv hon lämnar bakom sig när hon tror sig stiga innanför hans dörr en sista gång.

Den som någon gång sett Diane Arbus bilder av de människor som av en eller annan anledning definierats som udda existenser vet att de inte påminner om något annat. Med sina rättframma och okonstlade porträtt av människor, som många gånger tvingas leva i en skuggtillvaro - ensamma eller med andra som inte passar in - i skydd för offentlighetens nedlåtande och förfasade blickar, möter betraktaren här deras blickar, som varken viker undan eller ser i marken. Det är som Arbus genom dem vill få oss att precis som hon våga se och närma oss det vi är rädda för. Den fiktiva Dianes möte med den lika påhittade Lionel blir ett sånt modigt möte i filmen, som parallellt med den verkliga fotografens bilder blir en kärleksförklaring till alla människor som faller utanför ramarna. Nicole Kidman ger i sitt porträtt av Diane Arbus återigen prov på sin särart som skådespelare. Hennes speciella närvaro, som blev så tydlig i rollen som Virginia Woolf i Timmarna - gav henne en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll 2003 - visar sig nu igen. Hon har en förmåga att tona ner skådespeleriet till den gräns där ett tomrum uppstår kring henne, vilket gör det möjligt för betraktaren att själv delta i skapandet av den person som tar form framför ögonen. Tack vare Kidmans tillitsfulla förhållande till kameraögat blir hon självlysande på filmduken. Det kan räcka till en Oscar till.

Av Monika Wehlin 06 mar 2007 10:15