Kan man lita på vårdens förmåga?

Under år 2006 togs i Sverige två beslut som manar läkare till försiktighet vid förskrivning av lugnande medel vid ångesttillstånd. Först var det SBU Statens beredning och utvärdering som tog ställning och därefter ansåg sig även Läkemedelsverket manat att agera. Bensodiazepiner skall ej längre vara förstahandsvalet vid ångest och framför allt skall de inte användas mer än några veckor. Allt för att förhindra att beroende uppstår, med risk för utsättningsbesvär, värre än ursprungsbesvären.

Allt står i bjärt kontrast till de rekommendationer som gällde då Librium och Valium lanserades för snart 50 år sedan. Dessa båda läkemedel lanserades då som harmlösa i stort sett utan biverkningar. Det fanns faktiskt experter som ansåg att de kunde tillsättas till dricksvattnet för att alla skulle få del av de positiva effekterna. Rollings Stones sjöng om "Mother´s little helper", bra för hemmafruar så att de skulle få kraft att uthärda vardagen.

När man studerar forskningsrapporter från 60-talet kan man konstatera att det inte dröjde länge innan flera forskare höjde ett varnande finger för beroende, minnesproblem, kognitiva besvär etc. Varningsropen drunknade i reklambruset som angav läkemedlen som bra för nästan allting. Många läkemedelsbolag ville var med på tåget och ett par dussin olika preparat tillkom på den svenska marknaden till 1990-talet. Några kända varunamn är Stesolid, Sobril, Temesta, Xanor, Rohypnol, Mogadon.

Det skulle dröja till 1980-talet innan det kom en liten notering i FASS om att det fanns risk för tillvänjning vid användandet av bensodiazepiner. 1990 gick Socialstyrelsen ut med en liten bok om hur beroende och missbruk skulle behandlas och förebyggas. Äntligen började myndigheterna att vakna, trodde man. Istället blev det ett herrans liv på professionen. Ansvarigt medicinalråd tvingades bort från Socialstyrelsen och främst psykiater krävde att skriften skulle dras tillbaka. Drabbade patienter tvingades till fortsatt kamp med hjälp av media.

1991 hade 50 professorer och docenter inom psykiatrin fått nog. I ett brev till Socialministern krävde de bl. annat:" Kampanjen mot bensodiazepiner har således enligt vår mening skadad och skrämt en stor och redan utsatt grupp patienter. Det är detta som motiverar vår önskan att återställa balansen i bensodiazepinfrågan". Man lyckades i sin strävan och det skulle alltså dröja ytterligare 15 år innan Läkemedelsverket till slut tog ställning år 2006. Totalt tog det alltså 50 år innan drabbade patienter lyckades få sjukvården att inse att det finna allvarliga problem med bensodiazepiner. Det är faktiskt så att det är envisa drabbade privatpersoner tillsammans med vissa framsynta läkare och patientorganisationer som drivit en majoritet av professionen framför sig och till slut tvingat fram en annan syn om risk för svåra biverkningar vid långtidsbehandling. Symtom som professionen genom alla år tolkat som en förvärrad grundsjukdom.

Vad är konsekvensen av detta? Jo, i dagens Sverige finns ett stort antal äldre personer som ordineras upp mot 25 olika preparat varje dag. Inte sällan finns en sömntablett eller lugnande bensodiazepin med i pillerkorgen. Biverkningar motverkas med ytterligare piller som i sin tur ger andra biverkningar som fordra ytterligare piller. Allt blir en enda röra. De gamla lider och samhället får hisnande vårdkostnader. När skall samhället vakna? Istället pågår debatten att psykiskt sjuka skall tvångsvårdas i öppenvård. Frågan man ställer sig är med vad? Varför upptäcker inte professionen problem orsakade av läkemedel? Är utbildningen felaktig?

Av Ove Carlsson 04 mar 2007 09:16