Bibeln är inte någon sagobok 3

Efter Joshuas erövringar hade varje israelitisk stam bosatt sig var i sitt eget område. Landets skiftande geografi, med fyrtio olika småzoner, gjorde att de levde var for sig. De olika stammarna vägrade kategoriskt att vara en del av en centralstat .De hade valt ett politiskt system som kan kallas teokratisk demokrati. Guds lagar bestämde hur det skulle vara; människor var lika under den lagen. Konflikter och problem löstes med gemensamma debatter och diskussioner. Visa män tillfrågades om råd som på många andra ställen i Mellanöstern på den tiden. Dessa kallades "nabhi" som kunde ha betydelsen "den som kallades" eller " den som pratar mycket". De kallades också "roeh" det vill säga den som ser in i framtiden. Dessa visa män, - och kvinnor -, blev Domarbokens huvudpersoner. Här följer några exempel:

När Barak, hövdingen för Kedesh-Naftali stammen, skulle dra ut i krig ville han ha Deborah, den kvinnliga domaren som satt under en palm och gav råd till folket, med sig för att bli vis och göra rätt. "Om du följer med så skall jag gå. Om du inte följer med mig så skall jag inte heller gå". Denna begåvade kvinna organiserade en armé som gick till anfall mot kung Jabin en av Kanaans större kungar och slog hans armé.

Även om de historiska bevisen är svaga kan forskarna analysera fram ett samhälle där de enklaste människor av låg härkomst kunde ta sig fram på grund av sina begåvningar och meriter. Fattigmansonen, Ehud, som till på köpet var vänsterhänt - något som ansågs vara mycket negativt - tog initiativet att mörda kung Eblon av Moab som länge hade hotat hans stam, i hans eget tält. Han gjordes till befälhavare och landet fick fred i åttio år.

Jephtah, den lägsta av männen i sin stam eftersom han var son till en prostituerad, hade inget annat val än att ta till bergen med några likasinnade följeslagare och bilda ett rövarband som växte sig starkt. När Ammoniterna anföll kallades han av samhällets framstående personer för att föra en armé. Han hade dock ett villkor; han skulle förbli deras ledare även under fredstid. Efter långa förhandlingar för att nå en fredlig lösning fick Jephtah svära sin tro för Lagen och be om Herrens hjälp. Därefter slog han fienden och tog tjugo städer med den tidens mått. Det bittra priset han fick betala för eden han svor var hans egen dotter.

Nazariten Samson, en fysisk mycket stark och halvgalen man, var småkriminell, given till dryckeslag och fala men sköna kvinnor. Ändå framträder han som Herrens utvalde när han straffade filistéerna. Än en gång skulle en syndare bli en hjälte. Det är klart att hans bedrifter består mest av myter men den historiska verkligheten om att filistéerna hade nu börjat att ta sig in mot landet var ett faktum. Israeliternas kontakter med filistéerna i form av handel och blandade äktenskap var permanenta. Arkeologiska fynd i Beth-Shemesh bekräftar filistéernas expansion mot öst.

En annan enkel man som blev befälhavare och ledare var Gideon som "tröskade vete vid vinpressen", följaktligen en lantarbetare som vann goda segrar med sin 300 mannaarmé. Han blev den förste ledaren som blev erbjuden att bli kung, "han och hans kommande söner". Gideon avbjöd med orden "Jag skall inte härska över Er, inte heller min son; Herren skall härska över er ". Det är möjligt att en kungs uppgifter var för svåra för en så pass enkel människa eller kände han till att israeliterna inte skulle låta sig styras av en man?

Det var under den perioden som judarna fick sin bild av ett samhällssystem utan städer, stater, utan en abstrakt församling
som skulle styras av män med laglig makt och privilegier i motsats till greker och romare där Staten och utvalda individer bestämde. Alla hade sina plikter och sitt ansvar gentemot det konkreta samhället utan att någon stat eller kung skulle kunna utöva obegränsad makt över individen. Individer kunde synda mot andra individer och Gud; dessa synder var likvärdiga med brott men det fanns inget som kunde kallas för brott eller synd mot staten. Således skulle även judiska kungar ha endast begränsad makt över sina medmänniskor och ingen absolut auktoritet; även de lydde under Guds lag.

Här kommer man fram till den stora förändringen som det växande filistéiska trycket tvang israeliterna att söka efter en en enda mycket stor och mäktig ledare, en kung. Från ett teokratisk demokrati som bestod av likvärdiga individer skulle samhällssystemet gå över till en monarki. Abrahams nomadfamilj blev till stammar i exil; stammarna flyttade för att finna ett eget land; de levde oberoende för sig själva; ett stort hot tvingade dem att förena sig.

Denna politiska utveckling är kanske den viktigaste sociala aspekten vi får reda på under Domarnas tid, mer än att söka historia med källor, arkeologiska fynd och sannolikhet.

Källmaterial: A History of the Jews, av Paul Johnson.

Av Ishak Haskiya 28 feb 2007 11:48