Om Jerusalem, staden som inte kan dö

I- Från förhistorian till Davids erövring.

Det finns folk som tror att det vilar en förbannelse över den Heliga Staden. Hur kan man tycka annorlunda när man vet att den har bytt ägare, inte sjutton utan ett fyrtiotal gånger? Eller är den kanske välsignad för att kunna ha överlevt stora imperier och kungadömen som själva har gått under för länge sedan ? Babylonier, greker, romare har varit tre av dess stora segrare. Perser, byzantier, araber, korsfarare, mamelucker, ottomaner och britter har kommit och gått efter varandra. Staden blev återfödd i atomåldern och återuppbygdd. Luther som, i sin ilska mot judar som inte ville bli kristna, ropade högt att Jerusalem - och därmed judendomen - var förstörd menade att förstörelsen skulle vara för evigt. Han hade fel, kanske som många andra före honom och efter honom likaså. Fienden kunde härja och plundra den, mörda dess invånare med en gränslös och oförklarlig grymhet men ändå fanns en folkspillra som såg till att staden fortsatte att leva om än i dvala, som ett frö som väntar på regnet.

När man närmar sig staden, från öknen eller från Jeriko eller från havet, ser den ut som om den satt på världens tak. En bergsstad 800 meter över havsytan med en abyss som ligger 1200 meter under dess fötter, utan floder som vattnar dess dalar... ändå vald att bli en nations huvudstad med 200,000 invånare under Herodes tid. Stadens överlevnad utmanar den mänskliga logiken utom för judar som i sin 2,000 åriga exil bad att vara där nästa år.

Hur kunde det judiska folket som lämnade Egyptens "köttgrytor" röra sig på dessa ökenvägar som leder till Judéens höjder där staden är belagd? En teori säger att det var kamelen och vattenkalebassen. Människor, hästar, åsnor och boskap kunde inte ha vandrat i öknen utan kamelen som gick samtidigt som den transporterade vattnet som var livsnödvändigt, precis som de kan göra det än idag. De israelitiska stammarna kunde inte bosätta sig i låglandet som redan var befolkat av starka småriken: Filistéerna och kananéerna i väst, iduméerna och amalekiterna i syd, moabiterna och amoniterna i öst. Judéens karga, magra land som ligger utanför de stora handelsvägarna, Fädernas Väg i söder, Havets Väg eller Kungens Väg i väst och nordväst erbjöd ett skyddat läge som inte var tillräckligt attraktivt för andra. Hebréerna kunde lätt besegra de få byar som var befolkade av amoréer, horéer, hettiter, jebuzéer och perizéer.

Men hur var det med vattnet? Detta förklaras med de järnverktyg som kunde bita i den hårda steniga jorden. I Kungarnas tid, kunde man gräva brunnar, bygga vattenledare och bevattningskanaler. Det faller 500 till 600 millimeter regn i Judéen; det räckte att fånga det. Varje hebré var tvungen att gräva en tillräcklig stor cistern under sitt hus. Arkeologen W.F. Albright understryker den tekniken i vattenmagasinering som judarna utvecklade i det mjukare steniga området som kallades Meleka med cisterner som gjordes vattentäta med kalk. På detta sätt kunde Jerusalem befria sig från beroendet på de två mindre källorna: Cedron och Ain Rogel. För att få rent vatten grävdes 36 cisterner i Tempelområdet varav en nådde ett djup på 19 meter och rymde 12,000 kubikmeter. År 1917 fanns 6,600 cisterner. År 1948 när den Arabiska Legionen stängde av vattenledningarna fick Jerusalem överleva med de 1,053 cisterner som rymde en million kubikmeter vatten och som var i judarnas händer.

För 4,000 år sedan kallades staden Rushalimum. I XIV århundradet före Kristus nämner Tell-el-Amarna breven Urusalim och Sanherib skriften Ursalimmu. Det är staden som Abraham och Melkisedeq kallade Salem; den är helgad till semiternas fredsgud Shulmanu eller Shalim. Utgrävningar har visat lämningar från förhistorisk tid.

Jerusalem är känd redan från kananeiska bronsåldern. Tre av dess översteprästkungar är kända: Melkisedeq, Iqem och Ssen. De följande kungarna bär alla namnet Tsedeq rättvisa utöver sitt eget. Joshuas bok 10.1 där Adoni Sedeq säger "Vill du ha fred förbered rättvisan".

Den bibliska traditionen berättar att det tog israeliterna 200 svåra år att erövra staden från jebuséerna som fortsatte leva bland erövrarna. Denna svårighet gjorde att två geografiskt skilda israeliska kungadömen skapades: Israel i norr och Judah i syd. Det var kung Davids tanke att förena dessa två kungadömen under en enda som tvang fram Jerusalems erövring.

Därmed är staden känd som Davids Stad. Den delen som idag kallas Gamla Staden var byggd på tre dalar som når fram till källan Gihon: Hinnom i väst, Kedron i öst och Tyropeon i mitten. Tack vare Kathleen Kenyon´s utgrävningar vet vi det som hände under Davids belägring. Jebuséerna, som alla folk i området, hade grävt en tunnel som ledde vatten in till staden; därför kunde de gäckas med Davids armé genom att paradera sina "lama och blinda" på murarna.. Emellertid kände David till tunneln och skickade in frivilliga ledda av generalen Joab. Staden erövrades sålunda i X århundradet före KT. Kung David tog ett politiskt skickligt beslut och valde att låta de erövrade folket att bo kvar för att de skulle kunna smälta samman med israeliterna.

Källor: Vivre pour Jérusalem- Desclée de Brouwer, 1973, av André Chouraqui, Jerusalems vice-borgmästare under Teddy Kollek. A History of the Jews- Harper Perennial, 1988, av Paul Johnson

Av Ishak Haskiya 27 feb 2007 09:30