Hjärnspöken och skrämselpropaganda

Men det fanns också de som gjorde motstånd, som den smått legendariske journalisten Edward R. Murrow. Hans och hans teams bedrifter skildras i den nya filmen "Good Night and Good Luck" - en film som man lätt kan överföra till nutiden.

Edward R. Murrow var en rätt obetydlig man. Lätt försupen och med en ekonomi på dekis. Han valdes in i den amerikanska senaten 1946 efter en valkampanj där han skrävlat om sina hjältedåd under kriget mot Japan. Verkligheten - och den hade han svårt med - var istället att han hade haft en bekväm markplacering på en ö i Stilla Havet. Han var inte i närheten av någon front eller stridande uppgift i kriget. Uppgiften han hade var att fråga ut amerikanska bomflygare efter deras räder i kriget. Men senator blev han, med pengar från Pepsi-Colas lobbyister i Washington. Pepsi-Cola behövde senatorns röst för att häva den av dem så avskydda sockerransoneringen så att konsumtionen kunde hållas på bekväm nivå för aktieägarna.

Den nionde februari 1950, då delar av den amerikanska befolkningen firade Abraham Lincolns födelsedag, höll J. McCarthy tal inför det republikanska partiets kvinnoförening i Wheeling i West Virginia. Mitt i talet började McCarthy vifta med ett papper. På detta papper stod det enligt honom själv namn på 205 eller möjligen 87 eller 81 personer uppgifterna varierar och efteråt visste han inte själv vilken siffra han nämnt. Personerna på listan förklarade han vara "kända" kommunister i amerikanska utrikesförvaltningen. Ingen kom någonsin på tanken att kräva att få se pappret!? Det kunde i princip vara en pappersnäsduk, en servett från en aväten middag? Flera tal i samma anda kom att hållas. Till slut blev det braskande rubriker över hela landet.

Jakt på kommunister!!! - löd flera av löpen.

Stenen var i rullning och det kalla kriget hade fått sin inkvisitor i Joseph McCarthy. Och medhjälpare som tanklöst kastade sig in i dårskapen fanns det gott om. Två män som senare blev presidenter tillhörde utrensningsstaben som skulle leta rätt på dessa ondskefulla kommunister: Richard Millhouse Nixon, då en relativt ung advokat, startade sin politiska bana som en av McCarthys underhuggare. Och Ronald Reagen, b-skådis i Hollywood och ordförande för filmskådespelarnas fackförening, han fungerade som angivare av sina kollegor och vittnade i de beryktade kongressförhören dit bland många andra den tyska dramatikern Berthold Brecht inkallades.

Militärer, politiker, skådespelare, journalister, metallarbetare, textilarbetare, fackföreningsaktivister, kvinnorätts-kämpar, Spanienaktivister; alla skulle de komma att anklagas och ställas inför kongressförhör ledda av bl.a. senatorn från Wisconsin. Anklagelsrna var lika enkla som aningslösa: kommunist eller kommunistsympatisör. Fel bok i hyllan, en handskakning med fel person 1932, ett besök på ett fackföreningsmöte, en dollar till stöd för den kämpande spanska republiken, anhängare till president Roosevelts New Deal under trettiotalet. Speciellt de sistnämnda tycks ha stört senatorn något enormt. För enligt honom själv var hans verkliga fiender "de begåvade unga männen med en silversked i munnen".

Ribban för demokratin och rättssäkerheten i femtiotalets USA sattes så lågt att Charlie Chaplin, som också var påstådd rödning, lämnade landet för gott för att aldrig återvända.

USA under femtiotalets första år var ett sjukt samhälle där paranoian hade omvandlats till en politisk maktfaktor. Sverige hängde med så gott vi kunde i de amerikanska svängarna. Vi fick vår Enbomaffär, en spionrättegång mot svenska medborgare som nog står som ett rätt svårslaget svenskt rekord i rättsröta. Möjligen kan rättegångarna efter Göteborgsdemonstrationerna 2001 konkurrera.

Det ruggiga i dagens samhälle är dock att det inte längre handlar om någon från början obetydlig senator från Wisconsin. I dag sitter hans skuggor från det förflutna nämligen i regeringsställning, vare sig de råkar heta George Bush eller Tony Blair, eller om de råkar vara justitieminister i Sverige.

Det finns andra skillnader: "hotet" kommer inte längre från världskommunismen. Det är inte längre denna "ondska" som förmår skrämma medborgarna till tystnad och underkastelse. Istället finns hotet från "terrorismen" och med den muslimerna. Vi lever i en delvis ny värld, där alltför många s.k. demokratiska samhällen i västvärlden utgör ett verkligt och högst påtagligt hot mot demokratin. Det handlar om en västvärld som trots sin ekonomiska och militära styrka är så bräcklig och svag att den behöver yttre och inre fiender - verkliga eller fiktiva - för att kunna försvara och upprätthålla sin existens. Femtiotalet hade Joseph Mc Carthy. Men femtiotalet hade också Edward R Murrow och hans journalistiska kollegor på NBC. De var inte kommunister. Men de var samtidigt inga medlöpare, inga angivare, inga människor som var beredda att ange, svälja och basunera ut anklagelser utan grund.

Hur många är beredda att axla deras mantel idag om maktens tonläge skruvas upp ytterligare några snäpp?
När den jagar påstådda sympatisörer till "terrorismen"?
När den inskränker och upphäver grundläggande demokratiska och mänskliga rättigheter?


Källa: "Kalla kriget" av Björn Kumm, Historiska Media

Av Roger Lindström 17 feb 2007 17:36