Blind antikommunism hjälpte Hitler

Bland nostalgiker som drömmer sig tillbaka till mellankrigstidens Baltikum och Polen uppfattar dessa områden som bestående av fria och självständiga stater till skillnad från efterkrigstidens ofria och osjälvständiga sovjetiserade stater. Jag instämmer i åsikten att staterna var självständiga men de var inte fria eftersom de på 1930-talet samtliga var diktaturer.

Polen delades i slutet av 1700-talet mellan Ryssland, Tyskland och Österrike. Efter första världskrigets slut återuppstod Polen som en självständig stat. Man fick emellertid mycket problematiska gränser i och med att man fick en mycket liten landremsa vid Östersjön som stod i förbindelse med resten av Polen genom en korridor polska korridoren. På båda sidorna av korridoren styrde Tyskland. Genom att Röda armén 1920-21 misslyckades att sprida revolutionen västerut och blev slagen av Polens armé, som fick hjälp av Frankrike, fick Polen en fördelaktig fred med Sovjet. Lord Curzon hade föreslagit en gräns som i stort sett motsvarar den nuvarande gränsen till Vitryssland och UkrainaCurzonlinjen. Det var också den gräns som Molotov- Ribbentroppakten fastställde som gräns mellan Tysklands och Sovjets intressesfärer ibland kallat för Polens fjärde delning. Genom Polens seger i kriget tvingades Sovjet att acceptera en långt östligare gränsdragning omfattande en stor vitrysk och ukrainsk befolkning. I en fred 1920 med Sovjet hade Litauen tillerkänts sin historiska huvudstad Vilnius. Denna intogs dock samma år av Polen som behöll staden under hela mellankrigstiden. Litauens huvudstad blev nu Kaunas. Efter självständigheten fick Polen en demokratisk författning. Efter inre partistrider tog Pilsudski makten 1926 genom en miltärkupp och införde en diktatur som bestod även efter hans död 1935. Det var således en diktatur som ledde Polens öde när andra världskriget startade. Efter kriget fick Polen mycket bättre gränser. I öst blev det i stort sett Curzonlinjen och man fick halva Ostpreussen. I väster flyttades gränsen västerut till Oder-Neisselinjen som erkändes av Östtyskland 1950 och de facto av Västtyskland 1970.

Litauen proklamerade sig som en självständig stat 1918. År 1920 tog polackerna Vilnius. Som ersättning tog Litauen i stället det tyskspråkiga MemelKlaipeda vid kusten. Efter en statskupp 1926 hade Litauen en nationalistisk diktatorisk regim.

Efter den ryska revolutionen utropade sig Lettland 1917 som en självständig stat. Det hölls dock ockuperat under en kort tid, först av tyska och sedan ryska styrkor. Lettland erkändes av Sovjet som en oberoende stat 1920. Lettland fick en demokratisk författning men 1930-talets ekonomiska kris ledde 1934 till en statskupp. Landet ombildades till en korporativ stat efter fascistiskt mönster.

När tsardömet störtats 1917 blev Estland självständigt och republik 1920. Estlands demokrati hotades på 1930-talet av en fascistisk opposition och 1934 grep bondepartiets ledare Päts diktatorisk makt.

Både Polen och de baltiska staterna var således självständiga men inte fria utan diktatur rådde i samtliga stater när andra världskriget utbröt. Genom Molotov-Ribentroppavtalet hamnade de baltiska staterna i Sovjets intressesfär. Sovjet ordnade så att Litauen återfick Vilniusområdet och Vilnius kunde åter bli Litauens huvudstad. År 1940 gjorde Sovjet en preventiv ockupation av de baltiska staterna för att förhindra att regimerna skulle samarbeta med Tyskland vid ett eventuellt anfall på Sovjet. Ockupationen var i stort sett fredlig. Den var av samma karaktär som Sorbritanniens ockupation av Island. Jag träffade en engelsman som hade varit ockupationssoldat på Island. Han sade att isländarna inte tyckte om att vara ockuperade men man inte hade något val. Man var rädd att Tyskland annars skulle ockupera ön. Om den sovjetiska ockupationen hade varit fredlig så blev den tyska desto blodigare. Allt eftersom ockupanterna hade tagit makten startade ett samarbete mellan antisemitiska balter och nazister när det gällde att mörda den judiska befolkningen. När de slutfört den uppgiften hade 228 000 av 250 000 baltiska judar mördats. Det är märkligt att man kritiserar den sovjetiska ockupationen så mycket när den tyska ockupationen var så mycket blodigare. Nu skröt man med att de baltiska staterna hade blivit ” judenrein”. När Sovjet sedan återockuperade Baltikum var det förstås tveksamt om man skulle skicka judemördarna till Sibirien men då måste man betänka att många samarbetsmän avrättades i Frankrike och Frankrike kan inte anses som ociviliserat. Man får hoppas att självständigheten från Sovjet lyckas bättre än mellankrigstidens som slutade med diktatur och judeutrotning och sedan ockupation av Sovjet.

Jag har behandlat förspelet till andra världskriget i artikeln” Andra världskriget – ett misstag.” Man har kritiserat uppgörelsen mellan Hitler och Stalin 1939 men det var Chamberlain som slöt det första avtalet med Hitler i september 1938 när han utan tjeckisk och sovjetisk medverkan beslöt att Sudetområdet skulle avstyckas från Tjeckoslovakien och prisgav därmed landet till en ockupation ett halvt år senare. Chamberlain borde i stället för München hade åkt till Moskva för att sluta ett avtal för att säkra Tjeckoslovakiens territoriella integritet. Bara Sovjet kunde hjälpa Tjeckoslovakien i händelse av ett tyskt anfall på landet. När sedan efter Tjeckoslovakiens fall Chamberlain lovade att försvara Polens gränser var det nödvändigt att få med Sovjet i en allians för det var bara Sovjet som kunde hjälpa Polen att försvara sina gränser. Den starkt antikommunistiska polska diktaturen var helt ovillig och Chamberlain var också lika ovillig att förhandla med Sovjet men tvingades av parlamentet att starta förhandlingar med Sovjet. Delegaten hade emellertid inte ett mandat att sluta något avtal som Stalin och Frankrikes delegat hade. Det var när brittiske delegaten hade återvänt till Storbritannien som den tysk-ryska nonaggessionspakten kom till stånd. Liksom Storbritannien en gång offrat Tjeckoslovakien för bevara freden i vår tid, offrade nu Sovjet Polen för att försöka säkra freden med Tyskland.

Det var den blinda antikommunismen i Polen och Storbritannien som möjliggjorde Hitlers expansionspolitik. Hade Sovjet involverats genom ett avtal som säkrade gränserna, hade varken Tjeckoslovakien eller Polen behövt offras.

Av Yngve Karlsson 13 feb 2007 19:32