Komplimangsjunkie

Jaha. Så nu är man 20. 20 år gammal. Inte ung. Jag ska vara kvinna nu, inget barn. Aldrig mera tonåring. Det känns skitläskigt att tänka på, aldrig mera tonåring. Nu är jag definitivt på väg in i vuxenvärlden.

Fan.

Jag hatar när människor ger mig komplimanger. Fan, jag hatar det verkligen. Mycket hellre kritik. När det är bra kritik, argumentationsgrundande, när det ger upphov till diskussion. Då kan jag vara ganska medgörlig, erkänna fel och sånt där fjanteri. När tjejer på Laroy står och försöker sparka in toalettdörren för att rycka mig i håret eller nåt - Det är kritik i sin absolut sämsta form. Men komplimanger.. För det första kan jag inte ta en komplimang, har aldrig kunnat. Det är det enda jag strävar efter, och när jag får dom suger jag inte ens åt mig, jag bara fortsätter jaga efter nästa. Och nästa. Och nästa. Har ingen betydelse om det är sexig bartender på Soap eller pojkvän. En kille kan bedyra sin kärlek för mig konstant i tre månader. Jag kommer behöva mer, och mer därtill. Jag är en komplimangsjunkie, jag är en selfabsorbant komplimangsaddict. Jag är helt jävla körd, och det har jag sagt så många gånger nu. Man kanske kan tycka att jag kommit nånstans bara genom att veta om det? Kom igen. Det är i alla fall vad jag tänker intala mig själv.

Och mitt liv är mitt liv är mitt liv. Och jag vill leva det. Jag vill inte älta det förflutna, vill inte söka upp gammal ångest och gudsförgäten smärta, jag vill leva i nuet och i framtiden, jag vill följa min inre röst som jag aldrig lyssnar på, jag vill följa mitt svarta hjärta och min trasiga själ. Jag är intelligent och fruktansvärt sårbar, jag är extremt manipulativ och en fantastisk lögnare, jag älskar att sova i sked och jag vill bara bli smekt och älskad. Det enda jag någonsin velat ha är dina armar runtom mig, din andedräkt vid min hals, dina ögon och all kärlek dom äger. Mina tårar har alltid fallit djupare än marken, varenda tår, alltid, fallit djupt ner i min kropps brunnar, och varsamt blivit inbäddade i utkanterna av såren i min själ. Vartenda skri är introvert och jag slickar upp allt så noggrant jag kan; sparka mig när jag ligger, jag är redan död.

/Maybe there is a God above
But all Ive ever learned from love
Was how to shoot somebody who outdrew you
And its not a cry that you hear at night
Its not somebody whos seen the light
Its a cold and its a broken hallelujah/

Jeff Buckley är kung.

Illustration: Pia de Veen, www.piadeveen.com

Av Cim Efraimsson 12 feb 2007 01:38