Det är synd om människorna

Ingen reagerar, ingen begriper eller ingriper mot orättvisor, förtryck och fattigdom eller ens mot politik som förtrycker majoriteten fattiga men är för minoriteten rika.

Konsekvenserna av denna skeva och felaktiga självbild har blivit plågsamt tydlig på den senare tiden. Utgången av det senaste valet tror jag var en sådan ytterst tydlig konsekvens. Folk kände inte igen sig i det där pladdret om det vackra landet när de mötte sin egen spegelbild i politikernas tal om välfärd m.m. Sveriges spegelbild visar upp ett ansikte som är fullt med blemmor, skärsår och gropar - det är ett trött och slitet ansikte.

Valrörelsen i höstas var unik så till vida att s.k. “vanligt folk" lade sin röst på överklassen. Fattiga människor lade helt frivilligt sin röst på rika människor som med ett hånflin lovade att göra tillvaron sämre för just de fattiga. I all hysteri verkar det som om de fattiga gått på lurendrejeriet att de rika är som de och att man kan bli rik om man är som de.

Men är det egentligen någon skillnad när en mångmiljonär skattefuskar mot när den fattiga ensamstående morsan/farsan sjukskriver sig en måndag fast hon/han inte är sjuk!? Ja, jag tycker det. Nu kommer faktiskt sökljusen riktas mot just de fattiga. De fattiga har bitit sig själva i svansen. Miljonärerna kommer att harva på i sin fåra medan de fattiga försöker ange varandra. I jakten på en “frisk" sjukskriven fattig kommer den fattige att möta sin egen spegelbild - ett trött och slitet ansikte.

I denna dager framstår arbetarklassens pliktkänsla och moralbegrepp löjeväckande. Idag är jag själv ytterst tacksam att jag slitit mina bojor från fattigdomen. Jag är född i arbetarklass, det som nu kallas för fattig. Jag är oerhört medveten om varifrån jag kommer men helt ovetandes om vart jag är på väg. All pliktkänsla och snack om “att bliva vid din läst" kedjar fast den fattige vid bojan. Det är dessa fattiga som lämnat sitt förtroende till Fredrik att förvalta nyckeln till bojan i fyra år.

När Maria Borelius i höstas hade fräckheten att påstå att hon - trots tvåsiffriga miljonbelopp - inte hade råd att betala “vit" städhjälp så ljög hon naturligtvis. När förra kulturministern och tillika chefen för all public service, Stegö-Chilo, påstår att hon inte kommer på någon bra anledning till varför hon högaktningsfullt struntat i att betala TV-licensen under 16 år så ljuger hon också naturligtvis.

Först blev jag upprörd men när jag kalmerat mig insåg jag att de gör ju det de alltid gjort - ser till sina egna intressen. Överklassen är sig lik, den handlar eller låter bli att handla utifrån politisk övertygelse. Det som upprör desto mer är vanligt folks ilskna reaktioner som ex. "240 kr extra i månaden för att ha en a-kasse försäkring, folk blir förbannade" som Göran Persson uttryckte sig nu när valet är över. Många av dessa förbannade människor som småvisslandes log hela vägen fram till valurnorna känner sig svikna nu när nya arbetarpartiet visar sitt rätta ansikte. Överklassen har inte svikit, de har bara gjort det som de alltid har gjort. Överklassen vill ha företrädare som kan företräda deras politiska övertygelser och deras intressen. Det enda svek som går att tala om i detta fall är folks svek till folket. Folket ville tydligen ha samma typ av företrädare som överklassen. Alla fattiga nyttiga idioter som ville ha överklassens företrädare som ministrar och folkvalda politiker önskar jag lycka till under de fyra år som går. Det är egentligen vanligt folks brallor som korvar sig nere vid fotknölarna och blottar rumpan, inte Borelius eller Stegö-Chilo. Vanligt folk ser rätt fåniga ut där de går med rumpan bar - och de kommer att se fåniga ut i fyra år!

Fördumningen har lyckats. Folk röstar på, de rika, de framgångsrika, de som syns i TV, de som ljuger. Jag tvingas inse att folk inte vill ha det jag vill ha - de vill ha Fredrik, Lars, Maud och den där religiöse snubben.

"Det är synd om människorna", som Strindberg så räddhågset uttryckte sig, passar väl in på något vis.

Av Roger Lindström 07 feb 2007 11:18