Laila Freivalds tjänar storkovan

Debatten mellan vänster och höger brukar vara livlig, så också när det gäller utförsäljning av allmännyttan. Egentligen gäller det all utförsäljning av offentliga tillgångar, men låt oss först titta på ombildning av hyresfastigheter till bostadsrätter och då specifikt Stockholm som har en mycket speciell situation mot bakgrund av den stora efterfrågan som finns på bostäder i centrala Stockholm. Vi lämnar även privata fastighetsägare därhän eftersom de gör som de vill med sin egendom. Vi släpper även taget om det socialistiska lägret som sagt sig vara emot ombildningar och samtidigt emot marknadshyror och rotation på rätten att bo i en hyresrätt i centrala Stockholm.

Det talas i det borgerliga lägret om rätten att äga sin bostad. I Stockholm är det så viktigt att påbörja ombildningen att kommunen kommer att bekosta en värderingsman, att de fastigheter som stoppades av stopplagen skall få förtur, att man skall informera på flera språk, inrätta ett särskilt friköpskontor och ordna med banker finansiella institut och en del andra insatser. Hur kommer det sig att det för den borgerliga sidan är så viktigt att snabbt ombilda så mycket som möjligt?

Jag vill för ett ögonblick ta oss ur detta politiska träsk av åsikter om ombildning eller ej och helt spela på den borgerliga planhalvan. Orsaken är att det är en sak som känns väldigt underlig med hur ombildningen går till. Vi har en situation där någon sitter med ett monopol på en rättighet rätten till boende i en hyreslägenhet och där prisbildningen vid köp av denna rättighet inte sätts av marknaden, utan av politiker. Proceduren för ombildningen är alltså att en "oberoende värderingsman" skall sätta priset.

I normalfallet brukar en säljande part vilja få ut så mycket som möjligt för sin lägenhet objekt. I reklam från mäklare utmärker sig t.o.m. en del med att säga sig vara osedvanligt skickliga på att få många intresserade av objektet och därmed få igång budgivningar och avslut på betydligt högre nivå än utgångsbudet. Att köparna vill betala så lite som möjligt är naturligt, men när många är med och bjuder så landar priset alltid på rätt nivå vid en given tidpunkt. Detta förutsatt att mäklaren inte är en klåpare och bjuder ut objektet vid fel tidpunkt, på fel sätt eller har få spekulanter i sitt register.

Vid ombildning av hyresrätter till bostadsrätter är säljaren, det allmänna d.v.s. vi som bor i Stockholm och Sverige, företrädd av politiker som är utsedda via allmänna val att verka för samhället som mäklare. Men jag frågar mig varför denna mäklare inte vill få ut högsta möjliga pris vid varje givet ögonblick?

Det enda intäktsmaximerande sättet att ombilda hyresfastigheter ägda av allmännyttan, som de facto är allas egendom och därmed allas pengar, är att den som vill köpa sin hyresrätt bjuder ut den på öppna marknaden och låter vem som helst bjuda på lägenheten objektet. Det kan få till följd att den som bor i hyreslägenheten finner sig tvungen att flytta om denne inte har råd att betala högsta pris. Det innebär vid en försäljning att skattebetalarna inte går miste om maximalt försäljningspris. Som det är idag så sätts priser som inte avspeglar vad köpare är villiga att betala. Resultatet är att det fåtal som sitter på monopol, en hyresrätt i Stockholm stad, som genom kontakter inom allmännyttan, med politiker och tjänstemän och som hade turen att födas före andra senare inflyttade, får de pengar som skiljer mellan maximalt försäljningspris och det pris som satts av en oberoende värderingsman, istället för att de delas ut till alla invånare.

Det är nu den riktigt intressanta frågan måste ställas. Hur kommer det sig att borgerliga politiker inte vill få ut maximalt pris? Här skulle en granskning av vilka som vinner på att ge monopolinnehavarna flera miljarder kronor vara välkommen. Att Freivalds gjorde en vinst på fem miljoner kronor och att skattebetalarna därmed gick miste om upp till fem miljoner kronor vet vi, men vilka är övriga vinnare som agerar bakom kulisserna?

Av Mikael Flovén 31 jan 2007 09:28