1930-talets Sovjet - en tigerekonomi

En sak som inte påtalas nu för tiden efter Sovjetunionens sammanbrott är att landet på 1930-talet var en tigerekonomi som till och med hade en större tillväxt än efterkrigstida tigrar. Om det lyckade sovjetiska språnget skriver Dudley Dillard i boken ”Västeuropas och Förenta staternas ekonomiska historia” om hur Sovjet förberedde sig för att klara det tysknazistiska stormanloppet år 1941. Under inbördeskriget var det krigskommunismen som gällde. Då tänkte man sig att man kunde åstadkomma ett kommunistiskt samhälle direkt efter inbördeskrigets slut. När kriget avslutats 1921var Sovjet alldeles utmattat och producerade bara en bråkdel mot vad man uppnådde före 1914. Man övergav nu tankarna på ett kommunistiskt samhälle inom en nära framtid och lanserade den nya ekonomiska politikenNEP. Den innebar att antalet självägande bönder ökade från 18 miljoner år 1914 till 25 miljoner 1925. Privat ägande tilläts också inom industrin. Denna politik gjorde att Sovjet år 1928 hade uppnått samma produktion som år 1914. År 1928 råkade Sovjet ut för saxeffekten vilket betydde att priserna på jordbruksprodukter var låga medan priserna på fabriksprodukter var höga. Det låga priset gjorde att bönderna inte längre producerade för marknaden. När spannmålsuppbörderna gick tillbaka år 1928 och återigen 1929 sjönk också Rysslands förmåga att exportera spannmål och framtvingade en nedskärning av importen av kapitalutrustning för industrins räkning.

I denna situation kom kollektiviseringen av jordbruket tillstånd. Miljoner bondejordbruk med en storlek på i genomsnitt mindre än 10 hektar var alltför små för att man skulle kunna göra ett effektivt bruk av jordbruksmaskiner. Man var i samma situation som Afrika befinner sig nu med liten förmåga att producera ett överskott för städernas behov. Genom kollektiviseringen överfördes miljoner bönder till industrin och denna började i sin tur att producera traktorer och skördetröskor till jordbruket.

Att Sovjet var en tigerekonomi under 1930-talet framgår av följande citat från Dillards bok.” Under tioårsperioden 1928 – 1937 växte sovjetindustrin kumulativt med den höga hastigheten av 16 procent per år vilket var tillräckligt för att fördubbla industriproduktionen under den första femårsplanen och att fördubbla den på nytt under den andra femårsplanen, en fyrdubbel ökning under ett decennium. Denna tillväxthastighet överträffade vad man uppnått i Förenta staterna under något decennium och översteg tillväxten under varje jämförlig period i vilket land som helst. Förekomsten av en väl utvecklad teknologi i de kapitalistiska länderna spelade en viktig roll för den höga tillväxten i den sovjetryska industrin. Många ingenjörer och tekniker från Förenta staterna och Västeuropa tog anställning i Ryssland under 1930-talet då så många var arbetslösa i den kapitalistiska världen på grund av den stora depressionen.”

Om hur man skall se Sovjets prestation i förhållande till övriga världen skriver Dillard följande:” Under 1930-talet var de två mest framträdande dragen i världens ekonomiska utveckling 1. Den stora depressionen i den kapitalistiska världen och 2. Sovjetunionens snabba industrialisering enligt femårsplanerna. Som följd av den förra sjönk Förenta staternas industriella produktion med nästan hälften mellan 1929 och 1932. Som en följd av det senare växte den sovjetryska industrins produktion till nästan det dubbla mellan 1928 och 1933. Båda dessa fakta var i viss mån otroliga. Att den amerikanska ekonomin skulle fungera så dåligt kunde inte ha förutsagts på grundval av tidigare erfarenheter. Att Sovjetunionen var i stånd till ett så väldigt språng framåt föreföll lika omöjligt att förutse i ljuset av tidigare erfarenheter. Den psykologiska verkan av dessa den kapitalistiska och socialistiska ekonomins samtidiga prestationer blev att förtroendet för den förra rubbades och den senare vann i prestige. Vid denna tidpunkt uppställde de sovjetryska ledarna som sitt mål att hinna fatt och gå förbi Förenta staterna vad ekonomiska prestationer beträffade.”

Vad beträffar den snabba industrialiseringens inverkan på krigslyckan i andra världskriget skriver Dillard följande:” Sovjetunionens prestationer under andra världskriget var storslagna, i skarp kontrast till Tsarrysslands ömkliga insatser under första världskriget. De inskränkningar i konsumtionen som femårsplanerna hade påtvingat nationen för att tunga industrier skulle kunna byggas upp så snabbt som möjligt gjorde nu att de sovjetryska arméerna kunde förses med krigsmaterial med vars hjälp de kunde stå emot den tyska arméns och det tyska flygvapnets ursinniga attacker och på så sätt avvärja Moskvas och Leningrads fall.Vid början av kriget var den sovjetryska ekonomin otvivelaktigt fortfarande svagare än Tysklands och förvärvet av rika ryska industri- och jordbruksområden tidigt under kriget ökade ytterligare Tysklands ekonomiska överlägsenhet. Efter att ha slagit tillbaka de våldsamma attackerna år 1941 0ch 1942 var Sovjetunionen icke desto mindre fortfarande tillräckligt starkt för att sommaren 1943 starta en motoffensiv utmed en mer än trettio mil lång östfront, vid vilken tidpunkt den sovjetryska produktionen av tanks och flygplan tycktes ha överträffat Tysklands. Vändpunkten blev det heroiska motståndet vid Stalingrad under vintern 1942 – 43 då en miljon tyska soldater dödades, sårades eller tillfångatogs. Efter Stalingrad grep de röda arméerna till offensiven och slog de nazistiska invasionstrupperna i grunden.”

Det var tre långa citat från Dillards bok som beskriver hur Sovjet mot alla odds kunde stå emot en tysk ekonomisk styrka som inte bara bestod av Tysklands egen vapenindustri utan också de ockuperade ländernas. Den omfattade till exempel de berömda Skodaverken i Tjeckoslovakien som tillverkade stridsvagnar för Tysklands krigsmakt.

Jag såg en version av vad som diskuterades på Wannseekonferrensen i januari 1942 som bestämde om judarna skulle förintas eller steriliseras. Beslutet blev att de skulle förintas. De slaviska folken betraktades av nazisterna som nästan lika lågtstående som judarna. Om Hitler hade vunnit kriget skulle det kanske sammankallats en ny Wannseekonferrens som skulle besluta om de slaviska folken skulle förintas eller steriliseras. De slaviska folken kom ur elden i askan genom Röda arméns seger. För dessa folk var det mycket bättre att lyda under Stalin än Hitler.

Nästan alla som behandlar 1930-talets Sovjet gör det med mörka färger där det bara talas om förtryck och svältkatastrofer på grund av kollektiviseringen. Man talar inte om den duktiga kader av ingenjörer och administratörer som skolades under 1930-talet och som fick sitt elddop under krigsåren. Då behövdes inte bara soldater utan i lika hög grad arbetare och företagsledare som försåg dem med utrustning och vapen.

Av Yngve Karlsson 31 jan 2007 22:54