Grisuppfödare - det ultimata jobbet

Att jag allt oftare träffar på idioter är väl den största bidragande orsaken till att jag funderar ofta om dagarna på just detta. För varje år som tickar på blir jag allt mer säker på att det ultimata vore att vara grisuppfödare. Då skulle man veta vilka som var svin och inte, och slippa en massa överaskningar.

Till viktiga platser inom samhället där beslutsfattande ligger anställs människor med diverse högskoleutbildning, har man inte den är det stört omöjligt att tillträda dessa platser. Men kan vi verkligen bara låta alla dessa människor som har bra inlärningsförmåga ha dessa platser helt givet, som om de vore intelligenta. Är inlärningsförmåga jämförbart med intelligens? Hur kan man veta att den som kan lära sig även kan nyttja de vunna kunskaperna på ett bra sätt. Det borde finnas ett sätt att mäta intelligens på, men då måste man nog klargöra vad som menas med densamma.

Själv är jag just nu i livet precis där jag vill vara, har ett bra jobb, en fantastisk familj och vi är alla friska. Jag önskar bara att jag kunde släppa förmågan att se all dårskap omkring mig. Ibland undrar jag hur människor kan låta bli att märka alla tokigheter omkring oss. Hur kan de bara strunta i det?

Tänk så kloka saker som kan komma ur en barnamun, i alla fall innan de gått ett tag i skolan och blivit lärda. Det kommer saker direkt från hjärtat som får oss alla att må bra, men hur ofta säger en vuxen människa något som får oss andra att må bra? Missförstå mig rätt nu, jag avundas inte någon deras utbildning, jag är nöjd med min, men inte är det jämförbart med intelligens? Skulle jag påbörja en ny utbildning så skulle det vara som socionom, men frågan är om jag skulle tänka likadant efteråt, när jag vunnit den så kallade kunskapen, då kanske jag skulle se allt annat annorlunda, på grund av vad som står i böckerna och som ska vara rätt, liksom man trodde att Dr Spock hade på 50-talet. Nej, jag får nog nöja mig med att vara övervakare åt kriminalvården och kontaktperson åt socialförvaltningen med de livskunskaper jag har. Jag har lyckats hjälpa en del människor och det borde jag vara nöjd med. Ungdomar har lätt för att prata med mig och vi förstår varandra.
Faktiskt just idag råkade jag ringa en intelligent människa, det var den manlige rektorn på mina söners skola. Ja, jag fick aldrig pratat med honom eftersom han var pappaledig, men tänk så klokt att ta ut pappaledigt, när man ändå har ett så viktigt jobb, att vara så klok att man inte glömmer att hinna med sina egna barn, det är en intelligent människa. Vad skönt att vi har honom som rektor.

Nej jag måste nog fundera vidare på det här, och gärna med lite hjälp från "sourzare". Vad tusan är intelligens egentligen? Vem ska ha de viktiga beslutsjobben och grundat på vad? Hur ska man mäta intelligens? Kanske man borde mäta intelligens beroende på hur vi behandlar våra medmänniskor, på hur våra barn mår, på hur vi behandlar våra föräldrar och gamla, på hur lätt vi ger permission till psykiskt sjuka som går ut och mördar en åttaåring, trots familjens vädjan om att han hade beväpnat sig och var konstig. Ja, dessa beslutsfattare, hur ansvariga är de när sånt här händer? Det kallas psykiatrin, som en klump, men det är människor som tagit dessa beslut, riktiga människor med namn och hem och familjer. De har tagit dessa beslut, de har struntat i telefonsamtalen från oroliga närstående.

Ja, usch denna tokiga värld. Ibland tänker jag "Lycklig äro dåren ty han inget förstår"

Av Angus Liddell 29 jan 2007 15:55