Gruvstrejk och glömd medkänsla

Den 6 December år 1969 fick arbetarna i Leveniemigruvan i Svappavaara nog, arbetarna för det stora gruvbolaget i norr vägrade arbeta denna kalla vinterdag i norr som blev början på en svensk historisk tid av strejker. Det var ingen planerad strejk, utan berodde mer på en känsla om en besvikelse över LKAB och deras sätt att köra över arbetarna.

Arbetet var hårt och lönerna låga, strejken bredde snabbt ut sig till att gälla i Malmberget och Kiruna. Efter några dagar hade LKAB:s nästan 5000 arbetare gått ut i en gemensam vild strejk. Makthavarna och fackpamparna må ha varit mycket rädda när strejken blev känd för allmänheten. Jag kan tänka mig svettpärlor hos den fackliga borgerligheten inom LO och Socialdemokraterna, svettpärlor som utvidgades när arbetarna vägrade ge upp strejken som LO och Socialdemokraterna begärde. Rykten började spridas om att strejken var sponsrad av Sovjet och konspirationsteorierna hägrade snabbt. Men arbetarna var eniga och fortsatte strejken utan Socialdemokraternas och LO:s stöd, det var alltså en "vild strejk".

Gruvarbetarna hade redan från början en låg levnadsstandard men utan fackligt strejkstöd slog det hårt på ekonomin för gruvarbetarna och deras familj. Genom solidariteten och insamlingarna runt om i Sverige kunde arbetarna överleva.

Egentligen är själva strejken väldigt fascinerande och den gör en varm i kroppen, men jag kommer ändå sluta berätta om strejken här för att låta läsaren själv undersöka hur strejken slutade och på vilka premisser arbetarna strejkade över.

Gruvstrejken 1969 hade inte varit möjlig utan den kampanda och rättpatos som fanns mellan människorna som arbetade åt LKAB. Trots massiva röster från socialdemokrater och fackpamper röstade arbetarna via direktdemokratiska val att strejken skulle fortgå.

Var finns den rättpatosen och känslan för våra medmänniskor nu? Regering efter regering kör över arbetsrätten utan att en djävel bryr sig, stora svenska företag erbjuder avsked för sina äldre anställda för att kunna anställa yngre människor som kan jobba längre och hårdare innan de också bryts ner. På det utrikiska planet sänder Bush ännu fler mördare till Irak samtidigt som Världsmästerskapen i självmordsbombning fortsätter i Bagdad. Israel fortsätter terrorisera arabiska medborgare i Palestina medan USA och Storbritannien ler sådär smålömskt som bara dessa banditer kan. Var finns känslan för våra medmänniskor, som fanns under gruvstrejkens dagar. Var finns kampandan och solidariteten år 2007, snälla säg mig det!

Av Anders Olsson 28 jan 2007 22:53