Till min bror Robert - ett av psykiatrins offer

Kära Robert,

Idag är det 10 år sedan du tog ditt sista andetag. Ett andetag som befriade dig från ditt lidande. Jag var inte där då, jag orkade inte. Du fick lämna detta livet ensam. Jag vet inte om du någonsin förstod att jag försökte att hjälpa dig. Du försvann in i en värld av konstigheter och lämnade mig i maktlöshetens helvete. Jag gjorde vad jag kunde, Robert, men det blev fel många gånger.

Det finns två minnen som sitter fast i mig och som jag inte vet om du förlåter mig för. Det ena är när vi är strax över de 20. Jag står i köket och ser genom fönstret din mockajacksklädda rygg gå bortåt på trädgårdsgången. Solen lyser på dig en tidig vårdag. Himlen är blå med lätta fjädermoln. Det värker i mig av kärlek och förtvivlan för dig.
- Vad är det med min bror?
Frågan sänds tyst ut i luften och ett svar kommer!
- Hormoner.
Då visste jag inte vad jag skulle göra med det svaret. Jag förstod inte ens att det var ett svar. Händelsen är fortfarande ett knivskarpt minne. Nästan 20 år senare kommer bekräftelsen, via en röntgenplåt, på att jag hade fått hjälp att förstå din sjukdom den gången. Bekräftelsen kom för sent för dig. Under alla de år du var sjuk, kunde jag aldrig ta till mig läkarnas dom över dig. Trots att jag inte förstod svaret jag hade fått, så hävdade jag att jag trodde att du hade en annan sjukdom än schizofreni. Men jag fick aldrig något gehör för detta. Inte ens nu, när du inte finns mer, kan läkarna erkänna sitt misstag. Maktens ord har talat och jag kan inte ändra på det. Kan du förstå detta?

Det andra minnet är när du med förakt i ögonen, kastar ur dig att jag skulle sko mig på och få berömmelse genom att använda dig och ditt liv. Med tyst förvåning över ditt utbrott tänkte jag.
- Varför ska jag göra det?
Nu vet jag att du hade rätt i det du sa. Jag har använt dig och ditt liv för mitt eget syfte. Men syftet är inte ära och berömmelse, utan en förhoppning om att kunna hjälpa andra som drabbas. Öka förståelsen för vad som går att ändra på i samhället för att få en bättre sjukvård och omhändertagande för de som blir sjuka. Kan du förstå detta?

Jag kan berätta för dig att det har hjälpt andra. När jag engagerade mig i Schizofreniförbundet var jag ibland ute och talade om hur det var att vara barn till en psykiskt sjuk förälder. För det var det som vi var, Robert. Vår mamma var psykiskt sjuk. Efteråt har jag fått höra att det finns de som sagt.
- Tack, för att jag fick lyssna på Marie Hellström!
Och förra våren fick jag ett mail från en ung kvinna, som precis fått veta att hon hade en prolaktinproducerande hypofystumör. Precis som du, Robert.
- Jag behöver någon att prata med, skrev hon i sitt förtvivlade mail. Det framgick hur ensam och övergiven hon kände sig. Sjukvården hade inte stöttat henne. Genom att läsa mina texter här på Sourze fick hon en första kontakt med någon mer som fått samma sjukdom. Jag greps av hennes öde och funderade över hur jag bäst kunde hjälpa henne. Jag sökte på nätet och lyckades hitta Stödföreningen Hypophysis. En handikappförening för de som drabbas av olika hormonella sjukdomar. I mitt mail till henne hänvisade jag till Hypophysis och berättade vad jag visste om hypofystumörer. Hennes svar visade på en enorm tacksamhet.

Så du ser, Robert, det hjälper andra. Det är det som är mitt syfte. På sätt och vis har du genom ditt val av dödsdag, gett mig grunden för att lyfta upp det som gick snett för dig. För det handlar om hur vi människor tänker när vi skalar bort allt våld och kriminalitet runt omkring oss. För det var så lite våld och kriminalitet runt omkring dig och mig och våra föräldrar. Ändå så fick vi inte den hjälp vi behövde. Vid en närmare granskning av vad som hände, upptäcks flera väl etablerade vetenskapliga och juridiska fördomar om människor och vårt samhälle. Och den 27 januari är en dag vi ska uppmärksamma de inre mekanismerna som gör att förtryck och maktmissbruk kommer till dagen. Bland annat ärftlighetsteorier och sekretesslagen och hur de tillämpas. Socialstyrelsens maktmissbruk får vi inte heller glömma.

Du ska veta Robert att det är inte så lätt att vara den som lämnas kvar, överlever. Ända sedan barnsben har jag haft en vetskap om att en av oss skulle bli sjuk. Men jag visste inte vem. När du sedan blev sjuk, kände jag ingen tacksamhet för att jag var den som fick vara frisk. Det kändes som att vinna i Rysk roulett.
- Kulan träffade inte mig, tack och lov.
Ett spel utan ära för vinnaren, bara överlevnadsskuld. Den skulden är inte enkel att bära. Men det hade varit så mycket lättare om jag visste att du förlät mig.

Många kramar
Din syster

Schizofreniförbundet
Intresseförbundet för personer med schizofreni och liknande psykoser
www.schizofreniforbundet.org.se

Stödföreningen Hypophysis
www.hypophysis.se

Av Marie Hellström 27 jan 2007 08:56