En lärares bekännelse del 2

"Det viktiga är att lärarna lär sig mer" lydde DN:s ledare häromveckan, apropå nya avslöjanden om lärarutbildningens bristande kvalité. Oftast förordas djupare ämneskunskaper hos lärarkandidater. Fast i dagens skola skulle man snarare behöva bli expert i barnpsykologi, konflikthantering och kommunikation med dysfunktionella familjer. Svenska skolor är bland de stökigaste i världen enligt någon undersökning som stockholmspolitikern Lotta Edholm grävt fram Märkligt, med tanke på att Sverige också är en världens mest ekonomiskt jämställda länder, utan den grad av misär, kriminalitet och härjade familjesammanhållning som exempelvis kännetecknar utländska storstäders slumkvarterer.. Skolan har historiskt sett haft ansvaret för ungdomars demokratiska uppfostran. Men oavsett läroplanens goda intentioner kan skolpersonal aldrig ersätta den moraliska grunduppfostran som är föräldrarnas huvudansvar.

DN:s prioritering understryker den underliggande konflikten i skolan idag. Enligt kursplanen ska ämnesbetyg vara målrelaterade. De viktiga är att eleven uppnår kunskapsmålen och inte hur de gör det. Elever i betygsålder vet mycket väl att så länge de presterar på prov och i andra redovisningsformer spelar det knappt någon roll hur de uppför sig. Utan väsentligt stöd hemifrån blir skolan handfallen inför detta faktum. Ordningen lider och lärarna får dagligen prioritera hur de ska fördela sin tid och energi mellan att genomföra en kvalitativ undervisning och kompensera för hemmets brister. Med Jan Björklunds och Lotta Edholms förslag på ordningsomdöme får lärarna ännu en uppgift att utföra, att också skriva målrelaterade bedömningar om elevernas uppförande. Men omdömena kommer aldrig att kunna räknas på samma sätt vid intagning till gymnasiet eller högskolan.

Finns det förresten någon mer än vi i skolan som tycker att politiker och ledarskribenter har ofantligt mycket att säga om skolornas brister men mycket sällan talar till exempel om följderna av 30 elever i ett klassrum med en enda vuxen? Eller om hur gamla skolbyggnader sedan länge slutat vara ändamålsenliga gentemot dagens sociala normer och modern pedagogik, eller hur den undermåliga miljön bidrar till oordningen? Men att åtgärda sådant skulle kosta mycket pengar och då vore ansvaret att skaffa fram pengarna politikernas. Vad tacksamt det blir istället att påstå att lösningen ligger i ännu en papperslapp som skickas hem.

Ännu viktigare vore det att kanske prata om hur vuxna i Sverige allmänt sett har kapitulerat inför ungdomsproblematiken. Om lärarna inte lyckas hantera barn som uppför sig illa, beror det inte på avsaknaden av skriftliga omdömen, utan snarare på att alldeles för många vuxna i Sverige överhuvudtaget inte klarar av att hävda sin auktoritet mot ungdomar eller ens tycker att vi är skyldig dem det. Vi tycks leva med en generation av föräldrar som själv inte vuxit upp, utan vill vara evigt unga och coola och helst polare med sina barn. I alltför många fall skickar folk sina barn till skolan och förväntar sig att där ska de lära sig uppfostran, liksom på dagis under alla de timmarna då de som småbarn vistades där.

Många delar Anders Carlbergs uppfattning om att skolans huvudproblem är socialt inkompetenta lärare Se del 1. Men de flesta lärarna är varken mer eller mindre socialt inkompetenta än föräldrarna eller politikerna eller ledarskribenterna. I Sverige är snarare den stora majoriteten socialt inkompetent; stadsbor vars föräldrar eller far- och morföräldrar flyttade in från någon landshåla, som aldrig lärt känna sina grannar eller gått ihop på något som inte redan ordnats i föreningsform. När ska man begripa att om en klass på 30 ungdomar ska fungera, måste föräldragruppen vara engagerad och samspelt?

När Lotta Edholm säger att "Väldigt många föräldrar har inte den blekaste aning om att de faktiskt har de här rättigheterna" att bli informerad om sitt barns uppförande kan vi utgå ifrån att hon som skolpolitiker vet exakt vad skolan har som skyldighet att informera föräldrar. Hon vet om individuella utvecklingsplaner, närvarorapporter och bedömningsunderlag för utvecklingssamtal. Edholm vet om skolans lokala arbetsplaner där det förklaras om skolans skyldighet att sätta in elevvårdande åtgärder när det finns behov. Hon vet om lärarnas och skolledarnas många e-postar och telefonsamtal till föräldrar vars barn inte sköter sig i skolan. Men Lotta Edholm vet också att det finns en alltför stor andel föräldrar som "inte har den blekaste aning" om vad som överhuvudtaget händer i skolan, som aldrig läser en lokalarbetsplan för den verksamhet där deras barn tillbringar större delen av sitt liv, som närvarar högst oregelbundet på föräldramöten. Lotta Edholm vet också att det finns en alltför stor andel föräldrar som "inte har den blekaste aning" om hur de ska reagera på skolans återkommande rapporter om deras barns illa uppförande, som inte kan eller orkar sätta in konsekvenser för barnets beteende. Men det är mycket mer tacksamt att smäda skolornas ansvarstagande än föräldrarnas. Och det är dessvärre mycket lättare att lägga skulden hos barnen än hos föräldrarna.

Radiorapportern frågade Edholm i onsdags om hon hade rådgjort med eleverna innan hon gjorde sitt utspel om ordningsomdöme. "Nej, naturligtvis inte", svarade hon. Men det har jag. Som svensklärare passade jag nämligen på att utnyttja Folkpartiets idiotiska förslag i min undervisning. Under valet i höstas studerade mina nior reklam, propaganda och argumentation. Som uppgift fick de ta ställning till och skriva en argumenterande text om en av två saker, fildelning eller ordningsbetyg. De allra flesta valde ordningsbetyg och bara en av cirka 20 elever argumenterade för förslaget. Samtliga andra elever sågade det. Huvudargumentet var att det inte kommer att spela någon roll alls. Man kommer inte åt problemet med en till bit papper eller svart streck.

Eleverna är hypermedvetna att det ändå är kunskapen som räknas. De ser hur få vuxna har anställts för att kontrollera så pass många barn. De fattar att lärarna har för dåligt betalt för att kunna motiveras att sitta på övertid och sköta allt det psykosociala arbetet som ändå inte är deras huvuduppdrag. Och alltför många barn vet att deras egna föräldrar inte heller orkar hålla sig ajour om allt som händer på skolan. Eleverna ser de oändamålsenliga och ofta sjabbiga lokaler som de förpassats till. Det är sådant som förmedlar till barnen hur mycket politiker uppskattar dem.

Avslutningsvis har jag ett litet råd till Lotta Edholm: Innan du tänker göra karriär på att ersätta den bänga Björklund här i Stockholm, bör du fråga några lärare vad de tycker om vår nya skolminister. Under mina 17 år som blivande och verksam pedagog, har jag aldrig upplevt ett sådant utbredd och kompakt förakt för en sittande skolminister som mot Jan Björklund. Jag har ännu inte träffat en enda kollega som har ett positivt ord att säga om honom. Jag har däremot personligen träffat Jan Björklund och även engagerat honom i debatt. En mer slug och cynisk karriärist har jag sällan skådat.

Av Patrick Gallagher 24 jan 2007 15:23