Arbetsdelningens verkningsgrad 2

Förutsättningar: Utbetald snittlön 90 kr/timme; Skatter löneskatt, arbetsgivaravgift och moms 180 kr; Vinst, svinn, dumpning osv. 60 kr; Räntor och ränta på ränta 120 kr. Tillsammans blir det 450 kr.

Enligt föregående resonemang så arbetar den som har snittlön 5 timmar för att kunna köpa något som omräknat till snittlön tagit sammanlagt 1 timme av andra människors arbetstid.

I denna lilla kommun är det då 100 arbetare som sammanlagt arbetar 500 timmar. Men det behövs bara 20 arbetare 100 timmar för att producera 100 KPI-korgar. När de 100 arbetarna har betalt de 100 korgarna så är alla deras pengar helt slut!!! Men det som de övriga 80 har producerat då?

Skatterna gör att barnen, pensionärerna och bidragstagarna kan köpa de 200 korgar som ytterligare 40 arbetare har producerat innan skattepengarna är slut. Men då finns det 200 korgar kvar som de övriga 40 har producerat. Vem skall då köpa dem?

Överproduktion, svinn, dumpning osv., gör att kanske 20 korgar hamnar som grismat eller direkt på soptippen. Om det nu är 2 personer som gör vinsten och 4 personer som tar in räntan med ränta på ränta så kan dessa naturligtvis inte konsumera 180 korgar! Däremot kan de kanske äta gåslever, rysk kaviar, dricka champagne osv., som kanske, kanske kan motsvara kostnaden för 30 - 40 korgar om de får hjälp av släkt, vänner, barn, föräldrar, morföräldrar osv…

Men de övriga 140 - 150 korgarna måste rimligen exporteras till nästa kommun, till nästa region eller till nästa land. Men globalt så kan ju inte alla länder ha exportöverskott. Nuvarande ekonomiskt system är därför inte hållbart i det långa loppet när och om "verkningsgraden" ökar avsevärt överallt, och den med tiden blir ungefär lika i alla länder.

När och om verkningsgraden skall kunna närma sig 100 så måste vi rimligen mer och mer gå över till ett nära nog rent tjänstesamhälle. I ett framtida samhälle där arbetet för att förse människorna med mat, tak och andra basprodukter är automatiserat, datoriserat och maskinellt, så innebär ju arbetsdelningen nästan enbart att människorna byter tjänster med varandra. Och då bör vi ta bra betalt och betala bra i den mån som vi verkligen har något att erbjuda.

För att de många människorna skall ha tid och ork för att efterfråga och välja bland en myllrande mångfald av för var och en "skräddarsydda" friskvårds- och upplevelseaktiviteter, så måste rimligen de basala levnadskostnaderna bli nära nog försumbara. Det kan de naturligtvis bara bli när verkningsgraden för arbetsdelningen närmar sig 100 . Ökar lönerna för medelinkomsttagarna utan att produktiviteten för allt som alla använder och konsumerar mat, bostäder osv…, så ökar ju bara priserna ännu mera. Det enda resultatet blir en uppåtgående spiral med mer och mer lånepengar och mer kostnader för räntor och ränta på ränta.

Då mer än hälften av arbetskostnaderna för både företagens investeringar och för företagens verksamheter utgörs av de anställdas skatter och avgifter, så orsakar detta både det mesta av de höga räntekostnaderna och mer än hälften av de direkta arbetskostnaderna. Och då det dessutom finns moms på konsumentpriserna så måste ju dessa skatter och avgifter avvecklas helt om verkningsgraden verkligen skall kunna ökas. Det är ju faktiskt så för närvarande att produktiviteten ökar med 3 procent om året i Sverige men gissningsvis så ökar verkningsgraden inte alls för medelinkomsttagaren. Man redovisar KPI och BNP, men varför redovisas inte det som direkt skulle visa om de allra flesta får större marginaler och ökad valfrihet?

Det vore mycket intressant att få veta hur lång sammanlagd total arbetstid som användes och används för att bygga, underhålla och förvalta bostäder, i förhållande till hur lång tid medelinkomsttagaren behöver arbeta för de totala månadskostnaderna för boendet. Och hur detta förändras år från år. Varför redovisar inte SCB detta!

Fortsättning följer under rubriken: "Brukskapital vs riskkapital"

Av Uno Hansson 18 jan 2007 16:18