Margot Wallström nästa s-ledare - vänta och se!

Varje gång jag kritiserar Sverige och svenskfödda svenskar finns det alltid en och annan här på Sourze som känner sig kränkt. När jag använder fraser som "det här och det där tillhör de sämre sidorna av den svenska nationalkaraktären" blir exempelvis Calle Z & Co fruktansvärt upprörda. Men jag tänker inte tiga för det och särskilt nu när det finns all anledning i världen att sätta fokus på den svenska nationalkaraktären. Jag syftar på debatten om Mona Sahlins eventuella partiledarskap för Socialdemokraterna och hur den präglas av en av de sämre sidorna av den svenska nationalkaraktären.

När en irländare som jag iakttar hur det har gått till att Mona Sahlin blivit den enda partiledarkandidaten kvar, skakar jag på huvudet och suckar och återigen anklagar jag svenskfödda svenskar för att vara små fegisar. Åh, missförstår mig inte: Jag älskar Sverige, annars skulle jag inte bo här, men det finns en del drag i den svenska nationalkaraktären som får mig att spy och det här med hur Mona Sahlin blivit Sossarna enda kandidat är ett av dem. Låt mig förklara.

I praktiskt taget vilket land som helst i världen skulle just nu flera kandidater hålla på marknadsföra sig själva som partiledarkandidater genom att profilera sig i massmedia. Vi skulle se stora affischer överallt och det skulle även förekomma en del TV-reklamsnuttar i vilka den ena och den andra skulle titta in i våra vardagsrum och berätta för oss varför han eller hon är bäst som eventuell ny partiledare. Även om det inte är folket som röster fram partiledaren skulle ändå kandidaterna marknadsföra sig själva så att opinionen svänger åt deras håll. Men i Sverige sker den raka motsatsen: Här tiger alla. De är i första hand rädda för massmedia, vilket föranleder en debatt om just vem det är som egentligen styr Sverige, politikerna eller den tredje statsmakten? En del säger "Nej" och en del säger "Nja", och Mona säger ingenting alls i fall det hon säger skulle blåsas upp i media på fel sätt. Ett exempel: Om Mona skulle säga "Ja, jag kan tänka mig kandidera för partiledareposten" är det inte alltför osannolikt att kvällspressen skulle publicera följande löpsedlar: "MONA SAHLIN: JAG VILL BLI STATSMINISTER", och det bisarra med detta är att det där är egentligen ingen konstig löpsedel. Det är hur budskapet på löpet skulle tolkas av svenska folket som är konstigt. Mona skulle upplevas som kaxig och plötsligt skulle jantelagen göra entré och huxflux skulle det bli slutet av Mona Sahlins kandidatur. Det är troligen därför Mona är så tyst just nu. Ni svenskfödda måste förstå att för oss som är födda i andra kulturer är detta mycket konstigt.

Det finns flera som skulle kunna kandidera, men ingen tycks vilja. Ulrika Messing har sagt att hon vill, men inte kan på grund av hur den offentliga granskningen skulle påverka hennes barn - men herregud Tony Blair har småbarn. Hans fru fick ju barn medan han var Storbritanniens premiärminister, och det gjorde honom väldigt folkkär. Thomas Bodström har också sagt nej, och det är lika bra, för att karln är inte riktigt mogen - det har vi sett under hans tid som justitieminister. Per Nuder säger ingenting. Han vågar inte - han känner sig troligen överkörd av partiets strävan efter att ha en kvinnlig ledare. LO-ordförande Vanja Lundby Wedin ger intryck av att vara en tuff dam, men av någon obegriplig anledning har hon också sagt nej. Har hon kanske något lik i garderoben som vi inte känner till? Och sen har vi förstås den enda riktiga kandidaten, Margot Wallström. Jag är övertygad om att det blir hon och inte Mona Sahlin som blir Socialdemokraternas nästa partiledare. Vänta och se! Vi minns ju alla hur Göran Persson sa först "Nej" och sedan "nja" och slutligen "Ja".

Men ärligt talat, håller ni inte med mig om att det är ganska lägligt hur alla dessa politiker inte vågar gå ut offentligt och tala om för folket hur bra de är? Det beror förstås på att i Sverige råder en jantelag enligt vilken man inte ska inbilla sig att man är bättre än andra - även om man vet att man är det! Det finns som sagt många konstigheter i den svenska nationalkaraktären - det där är en av dem. Det påminner mig om när jag för 25 år sedan skickade en nyproducerad grammofonskiva till Sveriges Radio. På kuvertet skrev jag "DET HÄR ÄR EN GIVEN HIT SOM BÖR SPELAS I RADIO OMGÅENDE!" När två veckor hade gått och jag inte hörde låten på radio skickade jag den återigen. Denna gång, med rådet av några svenskfödda kollegor, skrev jag på kuvertet "FÅR EJ SPELAS I SVERIGES RADIO" - låten hördes i etern redan dagen därpå!

På samma sätt - ju mer Margot Wallström säger att hon inte vill bli partiledaren desto större är sannolikheten att hon kommer att bli det. Monas agerande just nu är ju jantelagsbaserat och det är det som är det pinsamma med just den delen av den svenska nationalkaraktären.

Av William Butt 17 jan 2007 18:14