Dags för en jämlik arbetsmarknad

Arbetslösheten bland dem med neuropsykiatriska funktionshinder NPF har enligt organisationen Attention stigit till över 50 procent, och det är siffror som fortsätter att stiga. På dagens allt hårdare arbetsmarknad där högre produktivitet och social kompetens krävs i högre utsträckning har denna grupp slagits ut från arbetsmarknaden.

Trots att de flesta med de här diagnoserna med större sannolikhet än andra icke-funktionshindrade kommer påbörja högre studier och att denna grupp i regel är mer välutbildade än gemene man är de inte önskvärda på arbetsmarknaden. Många inom denna grupp ses som socialt avvikande och de väljs snabbt bort i en rekryteringsprocess.
För att stödja denna grupp på arbetsmarknaden så finns det diskriminerande systemet med lönebidrag, som betyder att arbetsförmedlingen går in och betalar arbetsgivaren 80 procent av lönen upp till de första 15 400 kronorna varje månad. Är verkligen företag i Sverige så trångsynta att de måste få betalt från staten för att ens kunna tänka sig att ha en funktionshindrad på sin arbetsplats? Vill själv inte tro att det förhåller sig så men statistiken motbevisar mig.
Christoffer Gillberg skriver i sin bok "Autism och autismliknande tillstånd hos barn, ungdomar och vuxna" att förr fungerade universiteten tidigare som en skyddad verkstad för många inom denna grupp. Men idag har universitetsvärlden förändrats och ställer samma krav på social kompetens som krävs i yrkesvärlden och den kufiska professorn har blivit en passé nidbild.

Vad finns det då för lösning på problemet? En del ropar på strängare lagstiftning mot diskriminering, men det har inte fungerat hittills och mycket lite tyder på att den nya sammanslagna diskrimineringslagstiftningen kommer ge någon större effekt. Den lösning som ligger närmast till hands är nog införandet av sex timmars arbetsdag, med motsvarande sänkta löner och arbetsgivaravgifter. Det skulle skapa så pass stor efterfrågan att företagen inte skulle ha råd att diskriminera stora grupper på arbetsmarknaden. Dessutom klarar många med neuropsykiatriska funktionshinder inte av att arbeta längre pass eftersom många måste koncentrera sig mer.

Menar dessutom de icke-funktionshindrade politiker, debattörer och övriga yrkesverksamma samhällsmedborgare verkligen allvar när de säger att allt fler som står utanför arbetsmarknaden ska börja arbeta, får de helt enkelt också vara beredda på att dela med sig av arbetstillfällena.

En del kanske nu undrar hur de ska kunna leva på sin lägre lön? Men när funktionshindrade ska klara sig på 60 procent eller grundpension för dem som aldrig lyckats etablera sig på arbetsmarknaden. Då borde väl rimligen icke-funktionshindrade, som oftast är bättre på att strukturera och planera sin ekonomi klara sig på motsvarande 75 procent av sin nuvarande lön? Dessutom skulle den samhällsekonomiska vinst som görs när fler går från bidrag till arbete kunna användas till att sänka skattenivåerna så att skillnaderna i nettolön inte blir så stora.

Eftersom undertecknad bara är en funktionshindrad chalmerist och inte någon nationalekonom kan inte några garantier för att förslaget inte kommer orsaka inflationsspiraler, brist på arbetskraft eller ens att det är en hållbar samhällsekonomisk lösning. Däremot är jag fullkomligt övertygad om att det hade gynnat stora grupper på arbetsmarknaden och inte minst neuropsykiatriskt funktionshindrade, vilket på sikt gynnat samhällets utveckling. För om Einstein levt i dagens Sverige så hade han inte fått hålla på med forskning, vi hade istället förtidspensionerat honom.

Av Henrik D. Ragnevi 13 jan 2007 00:03