USA:s utrikesjournalistik bättre än Sveriges

CNN:s stjärnreporter och nyhetsankare Anderson Cooper var på Oprah Winfrey i morse. Jag hade aldrig hört talas om människan förut men blev väldigt inspirerad av denna stiliga karl. Han berättade på ett ärligt och gripande sätt hur hans bror tog självmord och sedan om hans väg till nyhetsjournalistiken. Hans föräldrar, Wyatt Emory Cooper och Gloria Vanderbilt var ett berömt societspar vilket innebar att Anderson växte upp med gräddan av USA i vardagsrummet. Med en examen i Statsvetenskap från Yale bestämde han sig för att bli journalist men ingen ville anställa honom så han tog saken i egna händer. Anderson åkte ner till Vietnamn med en videokamera för att göra egna reportage för Channel One. Han ville rapportera från de platser där ingen annan var vilket resulterade i att han fortsatte att besöka krigs och katastrofdrabbade länder runt om i världen som Rwanda, Bosnien och Somalia. Kanske var det hans brors självmord som fick honom att söka upp dessa fasansfulla plaster. “The only thing I really knew is that I was hurting and needed to go someplace where the pain outside matched the pain I was feeling inside."

När han rapporterade från Katrinas härjningar i New Orleans både grät han i TV och skällde ut politiker. Han har fått en rad Emmy - nomineringar, poserat på framsidan av Vanity Fair och kallas idag framtidens nyhetsankare som vågar visa sina känslor.

Wow, tänkte jag när såg programmet. Vilken inspirerande människa! Om jag kunde påverka en tredjedel av den mängden människor som Anderson har berört genom att berätta om verkligheten i världen skulle jag vara överlycklig, Jag satte mig genast vid datorn för att ta reda på mer om denna man och fick som väntat många träffar där han blev hyllad, killen hade till och med egna fanclubs!

Sen gjorde jag en svenskspråkig sökning vilket resulterade i ett 10-tal träffar som verkligen handlade om Anderson Cooper. De som hade skrivit om honom verkade dock måttligt överförtjusta…. "mannen som blev känd genom att gråta i CNN"….
Javisst ja. Det är fult att visa känslor som journalist, det kan lätt bli lite pinsamt och gud förbjude subjektivt.
Jag blev påmind om att jag bor i Sverige och inte i USA. Jag vet inte om det är societsföräldrarna, utbildningen vid Yale, modet att ensam åka till krig med en videokamera, alla Emmy-nomineringar eller framsidan i Vanity Fair som sticker i ögonen. Antagligen alltihopa tillsammans, den där mannen är bara för mycket, det hör ju vem som helst.
I Sverige skulle ingen trovärdig journalist kunna ha en fanclub, det är knappt så att vi förmår att ge cred till riktigt duktiga personer som verkligen förtjänar det. Helst ska de inte bry sig om framgången alls utan bosätta sig i ett ensligt hus på någon ö med sin bärbara och en flaska rödvin, vägra intervjuas eller ställa upp på några "kommersiella" jippon. Det är respekt.

Många är de fel som storebror USA har på sitt samvete men att uppmuntra sina medborgare till stordåd kan de. När jag reste till USA första gången slogs jag av den kultur av energi och livsglädje som faktiskt fanns där. "Allt är möjligt" hette det vilket jag också vill tro men det är lätt att nedslås av den svenska tillbakadragna mentaliteten.

Hur mycket resurser satsas egentligen på det viktigaste i den svenska journalistiken, utrikesrapporteringen? Jag tror att SVT har en korrespondent i hela Afrika som naturligtvis är bosatt i Sydafrika. Häromdagen hörde jag P3: s Afrikakorrespondent rapportera om situationen i Somalia från Johannesburg. Det är lika absurt som att en reporter bevakar valet i Sverige från Paris. Men jag förstår reportrarna… vem vill riskera livet i Somalia på ett frilanskontakt där SVT eller Aftonbladet frånsäger sig allt ansvar?

Antagligen Anderson Cooper och några andra eldsjälar, bland annat den avlidne Martin Adler som också ville berätta om platser och människor som ingen annan gör, världens svarta hål. Vad jag vet hade han ingen fanclub och var ett ganska okänt namn för oss svenskar. Däremot hyllades han och fick en hel del priser utomlands, bland annat Amnestys internationella mediapris.

Jag tycker att dessa människor är hjältar även fast de sannerligen inte tycker de själva som bör lyftas fram och premieras. Jag tycker att TV och tidningar ska prioritera bevakning av världens "svarta hål" och uppmuntra de personer som är villiga att riskera sitt liv för att berätta för oss andra om hur världen ser ut genom åtminstone ge dem en fast anställning.

Där ligger USA ljusår framför oss.

Av Liselotte Olsson 08 jan 2007 18:08