Nyårskrönika: Anteckningar från imperiets utkanter

Att sitta hemma vid ett fönster och se ut över havet, i en världsdel långt ifrån ens hemland, kan fortfarande, efter 20 år i Sverige, framstå som en exotisk upplevelse. Samtidigt känns det inte främmande alls.

"Jag är en främling i detta land, men detta land är ingen främling inom mig."

Så skrev Gunnar Ekelöf, det svenska språkets mest esoteriska poet, den ensliga resenär som lämnade sitt hem mest i tankarna. Likväl visste han om tvetydigheten som drabbar emigrantens själ.

Invandraren har fördelen av att kunna välja sitt hem. För även om man aldrig velat välja från, utan tvingats att fly ifrån hemlandet eller hamnat slumpvis efter strövtåg i det nya landet, får invandraren möjligheten att medvetet välja till. Att inte bara acceptera sitt öde utan att aktivt omfamna det nya hemlandet och göra det till sitt; den möjligheten blir det enda arv som invandraren tar emot vid ankomsten.

Men när man väl har valt det nya landet och sedermera blivit hemma där, befinner man sig ändå i ett tillstånd av ändlös tillflykt. Som en finsk invandrare sa till mig; "När man en gång korsat Östersjön, befinner man sig aldrig på rätt sida igen". Alltså kan man sitta vid ett fönster och betrakta världen utanför som ens hem, fast man samtidigt befinner sig i självexil.

Ännu underligare blir den känsla som infinner sig i mitt gamla hemland USA. Det amerikanska imperiet sträcker sig långt utanför landets egna vidsträckta gränser, men väl förskansad inom gränserna känner man knappt av kolonierna. Det är världsherraväldets ultimata illusion; medan förtrupperna möter våldsamt motstånd vid imperiets ytterkanter, sker allt av gamla invanda rutiner hemma. Man sätter sig vid ett fönster i New England och betraktar en skärgård på vintern. En båt far över den silvergrå vattenytan och lämnar små svallvågor längs stranden. Inget i denna syn påminner om att grannpojken har blivit en ung man, bär uniform och strider mot främlingar i ett fjärran land. Lemlästade barn och brinnande oljeledningar stämmer illa med synen av en vinterskärgård.

Imperiets medborgare rättfärdigar sig således med sin avsikt att dela med sig av den frid som deras egen samhällsordning skänkt dem. I forna tider har ordningen kallats för romarriket, senare kristendomen, och nu heter den demokratin. Gemensamt för deras förkämpar är övertygelsen om att det egna samhället är överlägset och framstår som ett föremål för omvärldens beundran och även avund. Men det är kanske dags för oss i västvärlden att fundera över hur vår främsta exportvara, demokratin, tappat värde hos dem som så rikligt behöver den.

Exempelvis finns det en mycket större fallenhet bland dagens irakier för demokratiska principer, än bland de muslimer som för närapå tusen år sedan mötte det kristna korstågets grymma budskap. Ändå finns en överväldigande majoritet i Irak som vill se amerikanerna omedelbart avlägsna sig. En skrämmande stor del av dem anser också att det är berättigat att attackera inkräktarna. Men hur kommer det sig att man vill döda budbäraren om budskapet är så tilltalande?

Kanske är det så, att irakierna och andra som levt under diktaturens förtryck gärna vill ta del av demokratin, men helst utan en mängd andra inslag som medföljer USA:s kapitalistiska imperialism. Ett exempel finns i den omhuldade rapporten av Iraq Study Group. Enligt rapporten bör Iraks oljefält privatiseras och priset på bensin i Irak bör höjas. Detta är andra gången sedan invasionen 2003, som amerikanska experter förordat privatisering av Iraks olja. Ett tidigare försök av den regerande Coalition Provisional Authority under dess amerikanska chef George Bremer fick läggas ned. Då hade det visat sig att inte ens de amerikanska oljejätterna trodde på idén.

Förmodligen finns det också annat som irakier skulle finna motbjudande hos amerikanernas koncept om demokrati. Trots det irakiska folkets långvariga längtan efter frihet, skulle det under de bästa förhållanden ta tid för demokratins frön att börja blomstra i ett land vars gränser sattes av den före detta ockuperande makten britterna och där befolkningen består av skilda etniska grupper. Vad underligt att amerikanerna förväntade sig se irakierna jubla på gatorna. Ännu märkligare var tanken att de skulle vilja genomföra USA:s stålbad av nyliberala marknadsreformer.

Bland vissa frustrerade neokonservativa skribenter i USA märks nu ett bristande tålamod med irakiernas svaga samverkan. Betydligt större överseende har USA:s ledarskikt traditionellt visat Iraks grannar i Saudiarabien där Bush-klanen räknas bland kungahusets närmaste vänner. Den saudiska monarkin har hittills valt att anamma ytterst litet av sina amerikanska allierades demokratiska principer. I Saudiarabien finns varken religiös frihet eller kvinnorösträtt - fria val är knappast att tala om. Inte heller skulle det tolereras högljudda gatudemonstrationer mot statsledningen, av det slag som nyligen ägde rum när arga studenter krävde presidentens avgång i Iran ondskans hemvist, enligt Vita Huset.

Vad skönt att i en tid av sådant bittert motstånd mot det amerikanska imperiet istället befinna sig i ett land som så hjärtligen tillägnat sig de mest typiska och triviala aspekterna av den amerikanska kulturen. Jag syftar naturligtvis på Kalle Anka. Förmodligen har det gått så långt nu att generationer av svenskar inte ens reflekterar över att årets i särklass mest okränkbara tradition inleds med en amerikansk ikon. För de flesta svenskar är Kalle Anka lika svensk som McDonalds och Coca Cola.

Men där slutar egentligen amerikaniseringen av det svenska julfirandet - eftersom det mesta redan har skett under upptakten, det vill säga julhandeln. Årligen rapporterar tidningarna extatiskt om nya köprekord. Avgörande för den ständigt ökande julhandeln är de monströsa affärer som numera ligger strax utanför varje svenskt mellanstor stad med självaktning. Man behöver knappast vara arkitekt för att kunna se att formen på dessa kolossala byggnader - följdriktigt klassificerade som "storhandel" på svenska - är jättekopior av de enorma kartonger som konsumenterna bär med sig ut till parkeringen. På dessa nya köpcentrum vid svenska städers utkanter finner man det amerikanska imperiets nutida kolonier. Det finns ingen mer konkret påminnelse om det numera vanställda affärslandskapet i USA.

För att få perspektiv på storhandelsmarknaden kan det vara illustrativt att vända blicken till Hollywood. Amerikas mest klassiska julfilm är Frank Capras "Ett underbart liv". Förmodligen har filmen bidragit till den äldre svenska generationens uppfattning om Amerika som ett vitalt samhälle där folk går ihop för att hjälpa varandra utan storebrorstatens inblandning. Filmens hjälte, spelad av Jimmy Stewart, är småstadsbo som driver en liten lokalbank som överlevt på mycket knappa marginaler genom att låna ut pengar till vanligt folk för sina husköp. Stewart vantrivs som bankman, speciellt på grund av hans främsta konkurrent, en mycket mer framgångsrik bankägare utan barmhärtighet för samhällets mindre bemedlade låntagare. Till slut förlorar Stewart det sista slaget i sin evighetskamp mot konkurrenten och han beslutar att begå självmord. Då dyker julängeln upp vid brokanten och börjar en vandring med Stewart som visar honom just hur katastrofalt det hade gått för det lilla samhället om inte Stewart hade funnits där. Småstaden utan Jimmy Stewart blev en myllrande labyrint av moraliskt förfall. Alkoholism och prostitution är utbredda men märkligt nog inte spel, som faktiskt ökat exponentiellt senaste decennierna. De många småvillor som Stewart hjälpte att finansiera är utbytta av fallfärdiga hus vars ägare har sviktat under tyngden av sina dyra lån från den onda finansiären. Stewart chockeras av hur illa det hade kunnat gå utan hans egen blygsamma insats och väljer till slut livet.

Ett underbart liv är Capras 50-tals varning inför storkapitalisms frammarsch. Dessvärre har hans farhågor förverkligats. Ironin är att inte ens en sådan konstnärlig visionär som Capra kunde ha föreställt sig konsekvenserna för framtidens amerikanska småstad. Åtminstone blev Capras framtidsscenario tätt befolkade av bovar, banditer och utslagna. Men istället blev Amerikas Main Streets avbefolkade. Runt omkring småstadskärnan står visserligen villorna välskötta. Bilarna har förökat sig i både antal och storlek. Kredit har aldrig varit billigare och det ger villaägarna en känsla av välstånd, som de lärt sig överföra till impulsköp i både stort och smått. Och mitt bland dessa yttre tecken av överflöd ligger Main Street som ett ruttet lik. Affärslokaler står övergivna och igenbommade. Ett och annat vattenhål har ersatt de små restauranger som fortfarande existerar i populära TV-serier, men knappast i verkligheten. Den bilburna befolkningen undviker helst påminnelsen om att deras samhällskitt har förfallit. Hellre styr de sina fordon mot stadens utkant. Till storhandeln vallfärdar de för att glömma och för att köpa nytt. Där ligger också restaurangerna, som drivs av rikstäckande kedjor som vidare utvecklat McDonalds koncept, där menyn och inredningen är likadana vart man än befinner sig i landet. Till och med biograferna har flyttats till stadens utkant. I dagens mellanamerika är shopping den allra mest dominerande kulturyttringen. Allt annat existerar i dess periferi.

För ett tag sedan läste jag en insändare i lokaltidningen som kommenterade uppkomsten av två stycken storhandelscentrum inom ett par kilometer från varandra. Skribenten var pensionär och mindes väl den tiden då Sveriges välstånd vilade på storindustri och teknologiska framvinningar. Nu undrade han om det har blivit meningen att vi bara ska handla vår väg till välstånd. Kan man verkligen bygga en samhällsekonomi på detaljhandel? Så tror man tydligen i USA, där detaljhandeln numera är den största posten i landets BNP. Storhandelskulturen och ett överflöd av billiga produkter från Asien främst Kina, som också råkar äga huvuddelen av USA:s nationalskuld blev kombinationen som slog ut inhemsk produktion och tog död på småstädernas gamla centrum. Frågan är om vi i Sverige också tänker gå den vägen, lika oreflekterat som vi sätter oss på soffan framför Kalle Anka varje julafton.

Från mitt hem i Sveriges snabbast växande kommun, syns tecken på imperiets utvidgning. Storleken på bilarna och ofrånkomligen, passagerarna växer i takt med storhandeln. Men ingenstans i Värmdö finns ett enda torg, ingen centralbelägen mötesplats alls. När politikerna upprättade sina valstugor i höstas fick de ställa upp de på parkeringen utanför storhandeln. Och eftersom det är privatmark, fick de snällt be om lov.

Av Patrick Gallagher 30 dec 2006 21:47