Mina vänner har gått ner sig i droger

Mina vänner, eller... ja dom får vara mina vänner tills dom verkligen sviker mig. I alla fall, mina vänner lever med drogerna som leksaker, som tröst, som ett substitut för sin egna naturliga förmåga att uppskatta livet.

2004-2005, och där sitter jag. Jag fick löftet om att "det är lugnt, vi ska inte röka på så mycket!" 1-2 år senare sitter jag där. Jag fick löftet om att "vi skall bara ta lite extacy typ en gång om året brorsan!" Cirka tre månader senare ser jag dom var och varannan helg påtända. Idag, sitter jag där. Jag fick löftet om att "vi skall inte ta nått annat än extacy!" Härom helgen fick jag höra hur dom förklarade hur skönt det var när man är tjackad, eller har tagit LSD. Idag, sitter jag där. Jag fick löftet om att "vi kommer sluta innan det är för sent!"

Är det så enkelt som dom själva påstår att sluta?! Nej! Inte det minsta! annars skulle dom inte hålla på som dom gör! Jag har sett hur mina vänner under dom senaste åren gått ner sig i drogerna. Hur skall jag kunna leva med dom som mina vänner när jag inte vet om dom kommer känna igen mig om fem år?! "Droger är inte farligare än alkohol", säger ju vissa. Kanske det... eftersom för mycket alkohol fräter på hjärnan.

Glömska och förvirring. Vet inte hur många gånger jag fått höra dom säga saker som "var fan la jag min/mitt mobil/öl/tändare/cigarettpaket?!" när dom precis lagt det brevid sig, eller när dom ringer mitt i natten och yrar om hur "jävla väck" dom är, för att fem minuter senare fråga vad vi snackade om.

Jag vill inte att det skall vara så här längre! I wish I could turn the time back to when i was a little toddler, and didnt know about drugs. Livet var så enkelt då, mamma och pappa var supehjältar, jag och bästisen delade fika på skogspromenaderna och skrattade tillsammans när vi hoppade i vattenpölen.

Av Dennis Bergh 20 dec 2006 16:11