Är internationell demokrati möjlig?

Den här frågan försöker jag besvara genom att utgå från och jämföra texter av Robert Dahl, David Held och Johan Norberg.
Enligt Dahl är vi kanske på väg in i en tredje omvandling av demokratin och även denna gång handlar det om en skalförändring. Eftersom nationernas autonomi minskar till följd av globaliseringen, för att alla som påverkas av ett beslut borde få vara med och bestämma och för att nationernas beslut i allt högre grad påverkar utländska medborgare borde de frågor som berörs avgöras på en transnationell nivå. Problemet är enligt honom att för att invånarna i ett större och mer heterogent område ska vilja samarbeta och hjälpa varandra så behöver man skapa en transnationell identitet. Ett annat problem som han ser är att beslut flyttas längre bort från medborgarna. Det tänker han ska lösas med att beslut om lokala angelägenheter ska decentraliseras till en lokal nivå. Han tar dock inte upp eller ställning till de inneboende värderingar som ligger bakom decentralisering som fenomen. Men jag drar ändå slutsatsen att han tycker att det är ett mindre problem att den lokala friheten ofrånkomligen ger skillnader standard mellan framgångsrika och mindre framgångsrika regioner. Eller i alla fall att decentraliseringens positiva egenskaper på demokratin i och med en ökad känsla av delaktighet från medborgarnas sida överväger skillnaderna i standard som han tidigare i sin bok definierat som en demokratisk brist.

Held menar att vi är på väg in i ett kosmopolitiskt samhälle. Han tycker att för att en rättvis konkurrens ska kunna äga rum så måste gränsöverskridande lagar för tex arbetsförhållanden stiftas. Min slutsats är att det måste åtföljas av ett internationellt skyddsnät för att förhindra att tex barn som inte längre får arbeta tvingas ut i prostitution. Kanske behövs också en omfattande skolplikt för att barnen inte ska tvingas jobba trots förbud. Dessa reformer innebär en omfattande omfördelning av jordens resurser. Där tror jag att Dahl har rätt, för att en sådan omfördelning från givarsidan ska vara möjlig krävs förmodligen en gemensam transnationell identitet. Men då utgår man från att mottagarsidan hellre reglerar globaliseringen och lever på i-ländernas allmosor än att de själva går igenom den industrialiseringsprocess som västländerna genomgick på 1800-talet förra gången som frihandel och liberalism var på modet och som grundlade I-ländernas välstånd.

Precis som Johan Norberg skriver så 20 av jordens befolkning framställer 80 av jordens resurser och jag tror att det är först när de siffrorna jämnas ut som verklig jämställdhet kan råda mellan nationer och världsdelar.

Jag kan förstå att det kan vara svårt för ledare i enskilda U-länder att ställa krav på internationella företag som kan hota med att lämna landet för ett annat. Samtidigt så finns det mycket mer än regler kring arbetsförhållanden som påverkar ett företagsklimat. De största hindren för utländska investerare är korruption, överreglerade marknader, som också leder till det förra, samt ett dåligt skydd för äganderätten.

En annan svårighet för den internationella demokratin är att inte alla länder i världen är inbördes demokratiska. Och om deltagarna i den demokratiska processen endast skulle bestå av människor som nationella regeringar utsett som Dahl befarade, så skulle kopplingen till demos vara långtifrån tillräcklig för att på det hela taget kunna betraktas som en demokratisk process. Precis som Dahl befarat skulle förmyndarskapet triumfera på den internationella arenan. I Sverige har vi gått från ett partstänkande med ståndsriksdag via tvåkammarsystem till en stabil parlamentarisk demokrati. Kanske är samma utveckling möjlig på det internationella området. För precis som Dahl skriver finns det inga länder som når upp till de demokratiska idealen utan det är en flytande skala. Kanske kan FN vara en utgångspunkt i ett sådant utvecklingsarbete. FN är en organisation som har vissa demokratiska inslag men som också liknar den Svenska 2 kammar riksdagen där inflytelserika medlemmar ges ett större inflytande. Vissa rättigheter är en förutsättning för demokrati och på just det området så är FN med sina mänskliga rättigheter inne på samma spår. När vi lyckats få ett internationellt genomslag för de mänskliga rättigheterna så är den internationella demokratin definitivt närmare ett genomförande.

Ett annat sätt för att få till stånd en internationell demokrati är att göra som med EU. Att inleda ett fördjupat mellanstatligt och överstatligt samarbete som innebär stora fördelar för de länder som är med. Sedan används de fördelarna som morot för att i-kringliggande länder ska genomgå den demokratiseringsprocess som krävs för medlemskap. På så vis skapar man en allt större zon av internationell demokrati som redan från början kvalificerar sig som någon slags polyarki i alla fall.
För att något av de scenarier som beskrivs ovan ska kunna äga rum och demokrati ska kunna spridas krävs dock att välståndet sprids . Men är det inte just det som globaliseringen gör?

Marknadsekonomin, den största förutsättningen för just välstånd, sprids över världen.

Vad spelar då globaliseringen för roll i dramat? Är det en anledning till att inrätta en internationell demokrati eller är det förutsättningen för internationell demokrati eller både och? Jag är böjd åt att tro att det är både och. Den främsta anledningen till att folk i väst är rädda för globaliseringen är att man utgår från ett marxistiskt perspektiv där summan av alla resurser är given och det enda man kan göra är att fördela dessa givna resurser. Slutsatsen blir då att vi i väst måste avstå från välstånd för att det ska kunna uppstå någon annanstans. Av rädsla för att verka alltför egoistisk försöker man påskina att det är för U-ländernas skull som vi måste reglera handeln och globaliseringen. Där arbetar man ju under sämre förhållanden än här så därför måste vi sluta handla med dem. Allt detta bygger på fundamentala missförstånd av hur ekonomi fungerar. Handel gynnar alla. Enligt Johan Norberg har inget land har lyckats bekämpa fattigdom utan att ha en stadig tillväxt och för att uppnå denna tillväxt är handel nödvändig . Den främsta insats som väst skulle kunna göra för att främja demokratiseringen i U-länderna och indirekt verka för att upprätta en internationell demokrati är att sluta med vår protektionistiska politik och att börja handla med U-länderna.

En sådan omställning kommer dock att innebära uppoffringar i det korta loppet. I samband med de förhandlingsrundor som har gjorts för att öppna upp världsmarknaden har ländernas representanters agerande präglats av en vilja att gynna det egna landet på andras bekostnad, vilket är fullt förståeligt, det är ju bara deras egna innevånare som kan rösta på just dem. Är internationell demokrati nödvändig för att kunna genomföra åtgärder som gynnar uppkomsten av en internationell demokrati? Här kommer återigen den internationella identiteten in i bilden. Det verkar vara den enda änden av tråden som man kan börja nysta i.
Hur ska då denna identitet skapas? Jag tror att en ökad samverkan över nations och världsdelsgränser är ett måste. Både på ett politiskt plan inom ramarna för t.ex. EU och FN.
Men också ökad samverkan genom handelsförbindelser och förbindelser mellan individer t.ex. i och med ökat resande.
Allt detta verkar som tur var vara på gång.
Det finns dock krafter som verkar emot den här utvecklingen. Paradoxalt nog desamma som har allra mest att vinna på internationellt samarbete: Miljörörelsen och fackföreningsrörelsen.

Miljörörelsen vill begränsa vanligt folks möjligheter att resa, för miljöns skull. Därigenom begränsar man folks möjligheter att träffa främmande kulturer och odla denna internationella identitet som vi just konstaterat är en förutsättning för det internationella demokratiska samarbetet som skulle kunna hjälpa miljöarbetet. Fackföreningsrörelsen i alla västländer gör också våldsamt motstånd. Borta är den internationella solidariteten och den inom marxismen inneboende internationalismen. Kvar är bara ett skadligt egenintresse. Proletärer i alla västländer är rörande eniga om att inte hjälpas åt och att inte räcka ut handen till de medlemmar ur samma klass som råkar vara födda i ett U-land.

Hur det går återstår att se. Den värsta globaliseringsmotståndsvågen verkar vara över, men nu när klimatförändringarna givit miljörörelsen vatten på sin kvarn och möjlighet att sprida sitt gift det tillväxts-, frihandels- och utvecklingsfientliga budskapet så har debatten svängt igen, inte överraskande till U-ländernas stora förtret. De senares företrädare har dock inte fått något större genomslag i den svenska debatten.

Slutsats
En förutsättning för välstånd på den här planeten är samverkan och handel över nationsgränser. Om den insikten får fäste hos världens folk och man börjar understödja den utvecklingen så kommer den internationella demokratin att följa med. Ergo internationell demokrati är möjlig.

Referenslista
Dahl, Robert A, 1989: Demokratin och dess antagonister, Ordfront förlag, Stockholm
Norberg, Johan, 2001: Till världskapitalismens försvar, Timbro, Uddevalla
Dahl, Robert A, 1999 "Kan internationella organisationer vara demokratiska? En skeptikers synvinkel" i bör demokratin avnationaliseras,SOU 1999:11
Held, David, 1999 "Kan globaliseringen regleras? Att återuppfinna politiken" i SOU i Bör demokratin avnationaliseras SOU 1999:11