sourze.se

Vem hjälpte Hitler till makten?

Den huvudansvarige var nog president Hindenburg. Därnäst kommer Hugenberg och von Papen och de stora ungdomskullarna födda mellan 1907-11.

Jag köpte för flera decennier sedan inte mindre än sju pärmar med tidningsurklipp med artiklar om mellankrigstidens Tyskland. På artiklarna har angivits tidningens namn och datum för artikelns införande. Jag har ibland studerat pärmarna men jag har inte funnit att jag kunde göra något vettigt med dem. För några dagar sedan fick jag idén att jag skulle lägga ut vad har kommit fram till av läsningen av artiklarna på Sourze.

Jag börjar med en artikel i DN den 11 mars 1932 med anledning av det förestående presidentvalet. I ledaren skrev man följande:” Det är nationalsocialismens stora tärningskast. Nationalsocialismen är en samhällssjukdom, vars feberkurva sammanfaller med det ekonomiska tillståndets stigande och fallande tendens. Efter inflationens ödeläggelser gjorde den sitt första tärningskast vid Hitlerrevolten i München den 9 november 1923 – situationen kunde tyckas erbjuda goda utsikter. Men man hade varit för het på gröten: den tyska samhällskroppen var tillräckligt frisk att övervinna attacken. Samtidigt började Stresemann Utrikesminister från 1923, sökte samförstånd med forna fienderna, Tyskland blev medlem i NF 1926, Rhenlandet utrymdes av de allierade 1930, delade med Frankrikes Briand Nobels fredspris 1926 sin uppbyggelsepolitik, och landet får ett fast myntvärde. Under de riksdagsval som äga rum 1924, Dawesplanens år, kan man iakttaga hur nationalsocialismen krymper samman. Vid valen i maj lyckades den ännu mobilisera 1,9 miljon valmän och erövra 32 platser i riksdagen. Vid valen i december hade dessa siffror sjunkit till respektive 900 000 och 14. Vid de nya valen fyra år senare hade Tyskland fått det ännu bättre, och följaktligen går det sämre för nationalsocialismen. Dess röstsiffra sjunker till 800 000 och representationen i riksdagen till 12 mandat. I oktober 1929 vänder den ekonomiska konjunkturen, och med den stigande nöden, arbetslösheten inom den kroppsarbetande klassen och ännu mer inom den utarmade medelklassen börjar nationalsocialismens fantastiska uppgångsperiod. Vid riksdagsvalen i september 1930 springer röstsiffran upp till mellan sex och sju miljoner, och nationalsocialisterna bli riksdagens näst största parti med 107 platser.”

I presidentvalet 1925 i första valomgången fick högerpartiernas kandidat 10,5 miljoner röster, socialdemokraternas 7,8 miljoner, centrums 3,9 miljoner, kommunisternas 1,9 miljon och demokraternas 1,5 miljon röster. I andra valomgången avgavs för Hindenburg som då var högerns kandidat, 14,65 miljoner röster. Centrumkandidaten Marx om vilken den borgerliga mitten och socialdemokraterna enats samlade 13,75 miljoner röster. Kommunisten Thälman fick 1,9 miljon röster. Socialdemokraterna påpekade efteråt att Marx skulle ha vunnit om Thälman hade avstått från att ställa upp.

Sju år senare 1932 var det dags för ett nytt presidentval. Nu var frågan om Hindenburg som nu var 84 år skulle ställa upp eller inte. I Socialdemokraten den 3 januari 1932 står att läsa följande rubriker ” Hitler president, nazis i regering, tyska perspektiv! Hindenburg medtävlare om presidentvärdigheten. Inte omöjligt att Hitler blir statsöverhuvud? Vidare skriver man följande:” Pessimister och fatalister, på vilka det nu inte är någon brist i Tyskland tro att Hitlerianerna ha de största segerchanserna. Enligt deras mening kommer nazistpartiet att härska i den kommande lantdagen och få ett avgörande inflytande på rikspresidentvalet.” Vidare skriver man:” Man behöver säkerligen inte särskilt framhålla vilken olycka det skulle vara för landet, både inrikes- och utrikespolitiskt, om Hitler skulle bli president. Alla republikaner måste därför enas om en antifascistisk kandidat, men det blir ganska svårt. Det finns en annan möjlighet: att Hindenburg låter uppställa sig på nytt. Det säges att den gamle mannen inte vore ovillig att göra detta, om de flesta av de politiska partierna fordrade det av honom. Kan en dylik lösning tillfredsställa socialdemokratin och fackföreningarna? Den frågan är ingen idé att gå in på, men har arbetaren att välja mellan Hindenburg och Hitler, så finns det inget tvivel om vem han kommer att välja.” Om Hitler skriver man följande: ” Nationalsocialisterna föra naturligtvis fram Hitler som sin kandidat. Men då Hitler är en s. k. statslös individ och inte ens har rösträtt i Tyskland, så vill man först förskaffa honom en tjänstemannabefattning i någon av nazisterna behärskad delstat för att på så sätt göra honom valbar. På detta vis skulle han automatiskt bli medborgare i delstaten och Tyska riket.”

Hur gick det i valet? Hindenburg vann valet med 18,6 väljare i första valomgången 19,3 i andra valomgången. Hitler fick 11,3 i första valomgången 13,4 i andra. Thälman 4,93,7. I en kommentar från T.T i Paris: ”Parispressen anlägger två skilda synpunkter på resultatet av det tyska presidentvalet. Å ena sidan framhålles den prestige, Hindenburg fortfarande åtnjuter hos alla förnuftiga och om en lugn utveckling angelägna tyskar. På andra håll framhålles däremot hurusom Hitler får ett allt starkare grepp om den lättrörliga och på allt nytt glupska ungdomen i Tyskland.”

Under 1932 hölls det två riksdagsval. I valet i juli blev nazisterna största parti med 13,7 miljoner röster och 230 mandat i riksdagen. Socialdemokraterna fick 7,9 miljoner röster och 133 mandat, kommunisterna 5,2 89, centrum 4,4 75, de tysknationella 2,140, bayerska folkpartiet 1,322, tyska folkpartiet 436 000 7.
I valet i november gick nazisterna tillbaka och fick då 11,7 miljoner röster och 195 mandat, socialdemokraterna 7,2 miljoner121, kommunisterna 5,9100, centrum 4,1 70, de tysknationella 2,9 50, bayerska folkpartiet 1,0 18, tyska folkpartiet 660 00011.

I en intervju i N.D.A. Nya Dagligt Allehanda 25 maj 1932 får Theodor Heuss Västtysklands förste president 1949-59 följande fråga:” På vilket område utöva nationalsocialisterna det ödesdigraste inflytandet?” Han svarar:” De har förråat den politiska andan i Tyskland. De ha förfalskat historien--- Det allvarliga i läget sammanhänger med en demografisk företeelse. Årgångarna 1907 – 1911 äro större än både de äldre och yngre. Det är de årskullarna tyskar som nu träda ut i livet och som måste andas den förgiftade atmosfär som råder i landet. De är nazisternas byte. De representerar framtiden – men hur skall den då bli?”

Vem bär då ansvaret för att Hitler kunde bli rikskansler den 30 januari 1933? Enligt min mening var det i första hand Alfred Hugenberg, ledare för de tysknationella1928 – 33. De tysknationellas partiprogram överensstämde i huvudsak med nazisternas och genom att han ägde många tidningar utövade han ett stort inflytande över politiken. Han var ekonomiminister i Hitlers första regering. En annan ansvarig var Franz von Papen som i juni 1932 valdes till rikskansler med stöd av kretsar som ville undergräva den tyska demokratin och samtidigt motarbeta Hitler. Papen måste dock avgå i december vilket breddade vägen för Hitlers maktövertagande i januari 1933. Som vicekansler 1933-34 hade han planer att neutralisera Hitler, men sedan han försiktigt kritiserat de nazistiska våldsmetoderna blev hans närmaste medarbetare mördade. Som sändebud i Österrike 1934-38 förberedde han Tysklands införlivande av Österrike 1938.
Den som ytterst var ansvarig för det nazistiska maktövertagandet var dock Hindenburg. Genom sin popularitet hade han kunnat hindra ett nazistiskt maktövertagande. I stället blev det han som utnämnde Hitler till rikskansler som blev starten för det tredje riket. Det första riket var det tysk-romerska 900-talet-1806 det andra riket kejsardömet 1871-1918 och det tredje riketnazistväldet 1933-1945 Något fjärde rike blir det inte.


Om författaren

Författare:
Yngve Karlsson

Om artikeln

Publicerad: 12 dec 2006 11:27

Fakta

Ingen faktatext angiven föreslå

Plats

Artikeln är inte placerad. föreslå

Dela artikeln

Länk till artikeln: