Vad är fredsarbete?

Nobels Fredspris är något av det finaste en människa eller organisation kan få. Därför måste vi vara kritiska när budet kommer från Oslo om vem som är årets fredspristagare. Har detta verkligen med fredsarbete att göra? Hur gynnar detta freden? Har norrmännen till slut blivit så dumma som den svenska myten hävdar?

Under större delen av det sekel som priset utdelats har det gått till ganska okontroversiella pristagare, Internationella Rödakorset, olika FN-organ, Nansen, Woodrow Wilson, Hammarskjöld, Martin Luther King, osv. En del konstiga val har gjorts under tiden, Cordell Hull som provocerade fram Japans attack på Pearl Harbor 1941, fick priset 1945. På 1970-talet gavs priset två gånger till människor som inte gjort sej kända för ett fredligt sinnelag. 1973 fick Henry Kissinger och Leduc Tho dela på priset för att de kommit överens om eldupphör i Vietnam, och 1978 fick Anwar Sadat och Menachem Begin priset för sina påskrifter på Camp David-avtalet. Den som borde fått priset för Camp David är egentligen president Carter.
Under 1980-talet hände nånting, allt oftare började priset gå till människor som kämpade mot förtryck i sina egna länder istället för till de som arbetade för att förhindra krig. Den som inledde denna trend var Lech Walesa 1983. Jag ska inte tråka ut läsaren med en massa exempel som bevisar denna trend, utan istället gå vidare till det som gäller idag. Nu för tiden kan man få Nobels Fredspris för allt från konventionellt fredsarbete, till arbete mot förtryck, till miljöarbete och fattigdomsbekämpning.

Världshistorien visar inget samband mellan hur god eller dålig miljön är och risken för krig. Dessutom är det inte de allra fattigaste som gör revolution eller startar krig. Förtryck kan leda till krig, inbördeskrig som i Sudan de senaste 30 åren och Sydafrika mellan 1960 och 1990, eller invasioner som när Nyerere störtade Idi Amin eller Vietnams armé störtade Pol Pot. I detta sammanhang skulle jag vilja föreslå fredspristagare för nästa år. Ge priset till Dick Cheney, Donald Rumsfeld, och Paul Wolfovitz för planerandet och genomförandet av Saddam Husseins störtande. Fast det kanske sticker i folks ögon så länge situationen i Irak inte stabiliserat sej.

Min teori om varför den norska Nobelkommittén töjer på definitionerna om vad som är fredsarbete, går ut på att nuförtiden finns det inga enskilda människor som gör ett så avgörande arbete att det syns. Nästan allt avgörande krigsförhindrande arbete utförs av organisationer, men det är inget roligt med byråkratiska tjänstemän som tar emot priset å en stor organisations vägnar.

Av Johan Runfeldt 11 dec 2006 08:12