Slopa skatten på arbete! 5

De människor som bebor ett samhälle bör rimligen ha andra alternativ att välja emellan, än att alla skall tvingas betala till en välfärd med lull-lull som man kanske inte vill ha. Några vill kanske helt och hållet själva spara till pensionen, och ha sina övriga försäkringar på den privata marknaden. Välfärden bör kanske därför vara ett medlemsbaserat tillval inom varje region med lämplig omfattning och orientering, så att staten inte kan agera som medborgarnas förmyndare.

Staten bör kanske enbart svara för beskydd, rättsväsende och kvalitetssäkringen av konstitutionen en nattväktarstat. Dem som inte vill omfattas av välfärdstryggheten skall alltså kunna leva inom vilken region som helst utan att behöva vara medlemmar, eller automatiskt omfattas av välfärdssystemet. Seriös invandring bör kanske då kunna ske helt fritt och utan restriktioner.

Medlemsbaserad regionala välfärdssystem bör då kunna kombineras med en regional valuta som fungerar helt parallellt med de nationella och federala valutorna. Dem som av olika skäl inte alls vill använda de regionala pengarna nöjer sig då med den nationella valutan, och lever som om dem bor i en ren nattväktarstat, utan att behöva betala till eller ta del av regionens medlemsbaserade välfärd.

En regional valuta bör från början vara helt kontobaserad, dvs. det finns inte alls några sedlar och mynt som under obestämd tid inte används mer än som madrassutfyllnad. Finns hela regionens penningmängd på medlemmarnas konton, så kan ju inte pennigmängden förändras utan någon form av offentliggjorda medlemsbeslut. Det finns alltså inte några banker eller andra som "smygvägen" och med "först till kvarnen"-fördel för låntagarna och banken, utan vidare kan öka den likvida penningmängden, genom att skriva ut räntebaserade lån och annan suboptimerad pappersvaluta.

Som jag beskrivit tidigare så bör pengarna på alla medlemmarnas likvida konton hela tiden varje natt? reduceras med någon eller några promille, så att ingen med fördel kan använda den regionala valutan för kapitalbildning. Men pengarna som kontona reduceras med försvinner ju inte, utan hamnar dels på samma medlems medborgarkonto och är dels en försäkringsavgift för beskydd och trygghet.

Den väsentliga uppgiften för medlemsbaserade konsument- och brukarorganisationer, bör rimligen vara att på effektivast möjliga sätt försöka förhandla med samarbetsvilliga företag, så att medlemmarnas basala levnadskostnader blir så låga som möjligt. Ordet levnadskostnader associerar kanske spontant till mat. Men skall kostnaderna för mat och andra förnödenheter bli så låga som möjligt, så gäller det först och främst lägre kostnader och priser på alla de verktyg, maskiner och system, som används för att maten skall hamna på vars och ens matbord. Det gäller alltså lägre kostnader och priser på alla de bruksföremål och brukssystem som används hela vägen "från jord till bord".

Dessutom är det ju så att dem som använder bruksprodukter, lokaler och anläggningar är ju inte först och främst är konsumenterna, utan alla företag som bygger, tillverkar maskiner och datorer, transporterar, säljer osv.; och alla bönder, fiskare och hela livsmedelsindustrin och vidare nästan alla tjänsteföretag, fritidsanläggningar och hela upplevelseindustrin osv… osv…

Praktiskt taget alla verksamheter inkl. offentligsektorn använder sig ju av mängder med bruksprodukter, lokaler, anläggningar och andra infrastrukturella och sociotekniska system. Offentligsektorns upphandlingar gäller exempelvis 400 miljarder årligen.

Eftersträvar man lägsta möjliga priser så behöver man självklart på något sätt försöka påverka alla direkta och indirekta kostnader hela vägen från "jord till bord" och från råmaterial till ibruktagande av produkterna. Det är därför av stort intresse att de företag som konsument- och brukarorganisationerna förhandlar med om låga avropspriser, själva bidrar med att eftersträva så låga kostnader som möjligt.

Fortsättning följer!

Av Uno Hansson 11 dec 2006 18:36