Islam och demokrati

Många glömmer nog att arabländerna, där definitivt ingen
demokrati råder, bara är mindre del av den muslimska världen. Närmare var fjärde människa är i dag muslim.
Under de senaste 20 åren har antalet muslimer i världen
stadigt ökat. 1973 uppskattades antalet muslimer i världen
till cirka 500 miljoner. I dag är siffran runt 1,3 miljarder
siffrorna varierar från 1,0 till 1,5 miljarder.

Länder som har en stor ickearabisk muslimsk befolkning är
bla Indonesien flest i världen, Pakistan 165 milj., Indien ca 140 milj., Bangladesh, Iran, Turkiet och Malaysia. Här ryms allt från en halvsekellång utvecklad demokrati Indien till befolkningar som plågats av militärdiktatur Pakistan och religiös fanatism Iran. Vidare finns ett land där ett relativt välstånd råder, närmast en så kallad tigerekonomi Malaysia samt ett land med extrem fattigdom Bangladesh. Skillnaderna är således betydande.

I såväl USA som Canada finns betydande muslimska
minoriteter som väl integrerats i samhället medan detta
inte alls är fallet i Europa. Tvärtom, har muslimer i Europa,
ofta kommit att utgöra en bas för den västfientliga religiösa fundamentalismen. Men det kanske säger mer om oförmågan till integrering av minoriteter I Europa, än om Islam och dess möjlighet att anamma demokratin.

Visst är det lätt att hålla med om att det finns strömningar inom Islam som är ett hot mot världsfreden men arabvärldens brist på demokrati är ett mångfasetterat problem och där religionen mer är verkan än orsak. Det framgår rätt tydligt i FN-organet UNDP:s regionala Arab Human Development Report, som publicerat undersökningar om hur det står till i arabvärlden sedan 2002 och nu senast kom med en rapport 2006.

I en tidigare rapport konstateras att de arabiska länderna tillhör världens rikaste med sina enorma oljeresurser. Trots detta har den arabiska regionen världens högsta arbetslöshet och den ekonomiska tillväxten är så långsam att skulle ta invånarna 140 år att fördubbla sin inkomst mot 10 år på andra ställen i världen. Samtidigt rankas de arabiska länderna sist när det gäller medborgerliga fri- och rättigheter, särskilt kvinnors rättigheter. Tre fundamentala brister three deficits konstateras. Brist på frihet inga val, ingen fri press, brist på kunskap 43 procent av vuxna araber är analfabeter, jämfört med u-landsgenomsnittet på 29 procent, brist på "womanpower" ingenstans i världen har kvinnor en så låg ställning och inflytande.

Knappheten i den sociala utvecklingen och avsaknaden av den demokratiska motsvarar frånvaron av ekonomiskt och kulturellt framåtskridande: hela arabvärldens totala export av andra produkter än olja är mindre än Finlands; bara i Spanien översätts under ett år lika mycket utländsk litteratur som i hela arabvärlden under de senaste hundra åren.

I den arabiska regionen drömmer hälften av alla unga om att emigrera. Anledningen är bristen på möjligheter, konstaterar UNDP.

Det är inte svårt att tänka sig att dessa förhållanden föder religiös fanatism och terrorism, närd av känslan av underlägsenhet och förödmjukelse. Förtrycket har skapat en grogrund för extremism där diktaturerna ofta använder Islam i propagandan för att stärka sin legitimitet. Bristen på yttrandefrihet och demokratiskt samtalsklimat gör också att det är svårt att modernisera tolkningarna av Islam så att religionen lever med samtiden.

Det är närmast tragikomiskt att konstatera att det bara är i två länder i den arabiska regionen; Israel och det ockuperade Irak nu två ggr där araber kan delta i fria val.

Således kan man nog hyggligt förklara en del av den ökade Islamska fanatismen med ovan nämnda faktorer. Diktaturerna vädjar i sin propaganda också ofta till en okunnig och illitterat befolkning.

Samtidigt bör man hålla i minnet att det inte finns någon naturlag som säger att befolkningen i fattiga länder med diktaturregimer måste hemfalla åt religiös fanatism eller terrorism. Helt oavsett graden av indoktrinering från de makthavande.

Problemet är också att många, kanske de flesta av de terrordåd som världen skådat, inte alls utförts av outbildade muslimska personer. Tvärtom har många av dessa haft god kunskap om västlig demokrati och har inte sällan fått sin utbildning i väst.

Hur kommer det sig?

Inte helt lätt att svara på men jag tror det har göra med en allmän känsla av underlägsenhet och frustration samt brist på karriärmöjligheter även hos utbildade och intellektuella i arabvärlden, vilket har fått även många av dessa att betrakta väst som fienden och se någon typ av Islamsk stat som ett alternativ.

Hos många utomstående finns nog en känsla av att det råder en arabisk mentalitet av oförmåga till kompromisser. Det gäller allt från Jordaniens vägran att överlämna västbanken till Palestinierna före 1967 till Iraks överfall av Kuwait och de nuvarande striderna mellan PLO och Hamas i Gaza.

Många intellektuella i arabvärlden är ytterst medvetna om arabvärldens glänsande förflutna inom kultur och vetenskap och att ha varit förmedlare till väst av det grekisk/romerska kulturarvet. Istället för att fråga sig "Vad har vi gjort för fel?" är den övergripande frågan istället: "Vem har gjort oss detta?". Man kan säga att den frågeställningen dominerar sedan länge diskussionen i arabvärlden och det inom alla samhällsgrupper. Egna fel och brister förträngs och skulden läggs på externa fiender.

Den här vitt spridda kulturen, av att inte vilja ompröva egna sanningar och ständigt bortförklara egna fel och skylla allt på externa fiender, samt oförmågan till kompromisser, tror jag är huvudorsaken till arabvärldens problem. Vare sig det nu gäller analfabeter eller välutbildade.

Här kan man verkligen se skillnad i synsätt och kultur hos asiater som har enastående förmåga att glömma gångna oförrätter, ompröva gamla beslut, visa kompromissvilja och enbart se framtida möjligheter. Vare sig det nu är vietnameser, kineser eller andra i den delen av världen.

Skuldbeläggningen av andra kan ta sig rätt extrema former i arabvärlden. Israel anses av många araber vara orsaken till allt ont i det egna landet. Förvisso i gott sällskap med USA men Israel står ändå i en klass för sig. I en intervju nyligen se länk nedan får Mr. Sheikh, Editor in Chief på TV-kanalen Al-Jazeera följande fråga: "Anser Ni verkligen att om Israel inte existerade skulle det plötsligt bli demokrati i Egypten, skolorna i Marocko bli bättre att den allmänna sjukvården i Jordanien skulle fungera bättre?". Svaret från denne gentleman är: "Ja, det tror jag".

Med den "stoppa-huvudet-i-sanden-attityden, även hos välutbildade araber, är det inte svårt att förstå att många i väst är frågande till om demokratin har en chans i arabvärlden och huruvida Islam generellt, trots exempel på det motsatta, verkligen kan kombineras med demokrati.

Länk: worldpoliticswatch.com

Av Lars Nilsson 11 dec 2006 22:00