Alla ska fortfarande med

Den förra socialdemokratiska valsloganen, "alla ska med", är på många vis betecknande för kollektivismens syn på individerna i samhället. Samhället finns inte till för människorna utan det är tvärtom och alla ska med. Problemet är att resan inte bara går till ställen som resenärerna är ense om att de vill besöka utan också till platser som det inte nåtts någon enighet om. Faktum är att resan besöker livets alla stationer. Resenärerna i Sverige har dock under lång tid varit överens om att vi måste resa och vart vi än ska måste alla med.

Det ligger i resans natur att färden inte kan bestämmas med demokratiska medel i och med att vi ställs inför ett i det närmaste obegränsat antal alternativa färdmål och lika många viljor som passagerare. Ledningen sätter genast igång med att arbeta fram en övergripande värderingsskala där varje persons behov och önskningar finns inordnade och som kan ge resenärerna den ultimata riktningen. Uppgiften har bara ett problem, den är omöjlig. Men det hindrar inte ledningen från att anställa 1,3 miljoner människor vars uppgift dels består i att se till att resan går åt det håll som man tror att en värderingsskala skulle peka och dels att med hjälp av experter ta fram just en sådan övergripande värderingsskala som behövs.

Problemet blir att alla olika experter säger samma sak, resan måste gå mot just deras mål.

Nu är det någon av passagerarna längst bak som säger: "Om vi inte kan komma överens om vart vi ska är det inte lika bra att vi alla åker på varsin resa och ledning nöjer sig med att utfärda de generella regler som behövs för att underlätta för våra resor. En uppgift de dessutom har en möjlighet att klara av."

Genast blir en stor andel av passagerarna upprörda: "Förstår du inte att om vi ska kunna komma någonstans så måste vi resa tillsammans! Istället för att var o en reser helt hipp som happ så måste resan planeras. Det är bara så som vi kan uppnå störst samhällelig nytta."
"Men vi kan ju inte komma överens om vad som menas med samhällelig nytta" svarar den bångstyrige passageraren. "Kunskap kan inte centraliseras till ett eller ett fåtal huvuden. Kunskapen är utspridd emellan oss och det finns inte en enda som har mer än två människor. Det enda som kan hända här är att en enda människa bestämmer vart alla ska och det blir ingen samhällelig nytta utan bara den personens nytta. Kunskapen är decentraliserad till individnivå, vore det inte naturligt att makten och ansvaret också fördelades till den nivå som kunskapen finns på?"

"Men på det här sättet kommer ju alla i alla fall någonstans" säger chauffören i högtalarsystemet. "Du vill ju bara att de som lyckas ska få resa."
"Jag har inget emot att hjälpa dem som har svårt att komma igång på sin resa" säger den bångstyrige passageraren, "jag tycker till och med att vi kan göra det tillsammans."
"Nu börjar det låta vettigt" säger någon annan. "Men" säger den bångstyrige passageraren "det kan ske inom ramen för ett fritt resande, är det inte bättre att vi hjälper alla att komma iväg dit dom vill istället för att tvinga oss iväg på den här resan?"

Men ingen lyssnade utan färden fortsatte på sina irrvägar. Till slut var det någon som sa: "Ska vi inte ge den där kufen längst bak en chans i alla fall?"
Men då hade det gått så lång tid att den förr så bångstyrige passageraren blivit präglad av resan och säger: "Ja visst kan jag ta över och bestämma. Visst sa jag förut att alla skulle få bestämma själva men nu har jag förstått att den här gemensamma resan innebär en grundtrygghet. Utan insatts kan man ju inte heller förlora och det här med att vinna är nog inte så fantastiskt ändå."
"Men vår decentraliserade kunskap då" säger någon.
"Oroa er inte jag tänker inte komma med några konstiga ändringar" säger den före detta bångstyrige passageraren och sätter genast kurs mot fjärran och den utopi och hägring som hittills aldrig skådats i de ökenartade omgivningar som resenärerna irrat runt i så länge att ingen minns något annat.

Och alla är med.