Kreativitetsfascister

Jo, jag har skrivit förr, alldeles själv. Alldeles själv har jag fått ihop flera sidor utan att snegla på de pliktskyldiga anteckningarna från en "Ord ger liv"- eller "Skriv dagbok och lär känna dig själv"-kurs. Fast ibland slipper man inte undan dessa pinsamt överpedagogiska gruppsammankomster. På det obligatoriska högstadiet fick jag mina första anti-känslor mot denna kategori välmenande lärare i "kreativt skrivande" som likt självutnämnda new age-psykologer ser rakt på en med sina stora ögon och bara vill få en att förstå att skriva är nånting man kan läääära sig, det gäller bara att släppa sina rädslor och skriva på, vad som helst är jäääätteduktigt. Och de blinkar aldrig. Man skruvar sig och ler artigt tillbaka så länge man orkar och man ser att de tänker "Åh, hon börjar förstå hur viktigt det är att inte bli under isen och ge upp när det tar emot - för vad gör man dååå, alla på en gång?" "- Man tar en nypa frisk luft, eller man sätter sig och lyssnar på skön musik i en skön fåtölj, ja såklart! Vad det är fantastiskt att dela samma erfarenheter! Ska vi ta en liten bensträckare nu så kan ni fundera på hur folk pratar med varandra i korridorerna, så kan vi berätta för de andra när vi kommer tillbaka".

Det värsta med den här sortens kreativitetsfascister är att man aldrig kommer förbi nybörjarstadiet med dem. För vi är alla nya och osäkra, det är ju därför vi är här, eller? På gymnasiet slog det mig att det enda varje nytt stadium i utbildningstrappan innebär, förutom att lärarna bryr sig mindre och mindre om en som person och att man hamnar i grupper som BARA är intresserade av just det här ämnet, precis som en själv vad fint är: svårare ord för samma saker. Ibland försöker jag komma på något väsentligt nytt som jag blivit upplyst om sen Kamratposten. 95 procent av det jag vet kan jag fortfarande, om jag går tillräckligt långt tillbaka i kedjan, härleda till KP. Sen har det bara fått krångligare och kanske latinska namn. Hypotesen höll ta mig fan ända in i Filosofiska fakulteten vid Lunds fucking universitet!!! Och vill man bombsäkert få den verifierad är det som sagt bara att ta en kurs i skrivande för journaliststuderande.

Där är jag nu. Jag går en journalistlinje. Idag hade vi "upptakt" till reportageveckorna, ungefär som uppvärmning för att vi ska känna oss säkra och ha stöd från dessa genomgångar när vi sen ska ut och skriva helt själva. Efter den sedvanliga ritualen av hur-känns-det-nu-då, börjar-ni-bli-nervösa-kanske, ja-det-är-helt-normalt, har-ni-sovit-i-natt-eller-har-ni-darrat-av-spänning-inför-detta-oöverstigliga, har-ni-känt-det-så ingen hinner svara - ja men då ska vi börja med att jogga lite på stället! Och sedan följer alltid en övning av typen "beskriv din penna och din relation till den på tio minuter", "vad tänkte du på vägen hit och hur kan du utveckla det till en reportageidé" eller "ta ett vykort i högen och använd det för att komma igång och skriva - en halvtimme", "skriv ner alla ljud du hör - 15 minuter". Etcetera etcetera. Jag har genomlidit dem alla - men en kreativitetsfascist har alltid en extra övning i bakfickan eller rättare sagt i sin gaffelpärm "om vi skulle hinna med en övning till innan lunch". Som den Värsta och Vanligaste… "Skriv en sida om ditt eget skriiiivande ja det känns svårt att se på sig själv för det vill man ju inte men skriv bara VAD-SOM-HELST om hur ni skriiiver, om ni alltid har skrivit, om ni hade en dagbok som liten nu kommer alla att orera om det, om ni tycker om att skriva dikter ja VAD-SOM-HELST bara ni skriver hela tiden sluta inte bara låt det flöööda även om det känns svårt så skriv om det som känns svårt; SKRIV!!!!"

Av Nina Hedlund 05 dec 2006 23:31