En konstnär

Hanna väntar barn och magens rundhet börjar synas. Humöret växlar som vädret, men Markus förstår. Året är 1959 och hon har nyss fyllt tjugosju. Han fyller tjugofem och alla konstnärsvännerna är samlade i deras målarlya. Sång och musik ljuder natten lång, och skålandet i billig champagne och rödvin tycks aldrig ta slut. Nu släpper de loss alla hämningar och lever ut sin inneboende aggressivitet och kreativitet. De glömmer allt det jobbiga med att vara konstnär, och vinet gör sitt till så att de alla till slut ser sig som en Louvrens mästare. Sång och dans och skratt tillsammans med ost, vindruvor och vin, fyller ut alla rynkor i ansiktet och den vackraste skönhet är skapad för dagen.

Det är höst och barnet väntas om två månader. Barnkammaren, inrymd i en del av ateljén, står redan inredd i rosa. Hanna är övertygad om att det ska bli en flicka. Markus vill ha en fotbollskille. I september blir Hanna hastigt sjuk med hög feber. Hon förlorar efter några timmar medvetandet och avlider strax därefter i barnsängsfeber. Läkarna kämpar förtvivlat, men förlorar, förlorar… Döden tog vad den behövde och frågade aldrig om lov.
Länge satt Markus stilla vid hennes dödsbädd. Han vägrade släppa hennes hand. En kall hand som hade förlorat all värme och där hennes mörka hy övergått i gråblått. Han vägrade in i det längsta att inse sanningen. En levnadsglad människa, där det alltid varit sommar, var förlorad. Hanna, hans fyr på ett gravlikt hav, hade slocknat för evigt.
Aldrig mer skulle han kunna krypa upp i hennes trygga famn och stilla somna. Till vem ska han gå när hjärnan är blockerad och ingen färg hamnar på hans dukar?
Nu finns det heller ingen att duka till sent på kvällen, då restaurangen har sorg. Hur han än lyssnar hör han inte ytterdörren öppna sig med det typiska gnisslande ljudet. Inga steg hälsar på stentrappan och ingen, ingen ropar till honom…

Det vita ljuset flämtar efter syre. Han ser den gula rosen, ligga över hennes knäppta händer, som i ett töcken. Han har förlorat, förlorat en kamp där första halvlek var underbar. I pausen börjar det regna och andra halvlek blir en bedrövelse, där domaren bryter matchen långt innan den är slut. Med vilken rätt, med vilken rätt?
Det var en flicka. En flicka med sin mors mörka hår och hennes bruna ögon. En flicka som för alltid försvann i en liten, vit kista en dag, när stormen och regnet härskade.

Hos fader André kan han skrika ut sin sorg och ilska. En ilska över en Gud som inte är rättvis och barmhärtig. Markus kan inte förstå, vill inte förstå, vägrar…
När han äntligen funnit det han länge sökt, tas allt ifrån honom. Det finns ett ord han bränner in på fader Andrés panna: "Varför?"
Fader André lyssnar. Lyssnar till en förtvivlad människa i sorg. Då Markus tittar upp möter han två sorgsna ögon. Ögon som talar till honom: - Det finns inget enkelt svar på alla dina frågor. Livet är en prövning och ibland saknas det för oss människor en logisk förklaring. Hannas tidsaxel var inte längre, och bara vår Herre kan besvara din fråga Varför.

Markus lever kvar som ett tomt skal. Ett skal som redan har börjat krackelera. De rosa barnkläderna är nu rödfärgade av blod. Han står inte ut i denna innestängda värld, utan bestämmer sig omgående för att flytta tillbaks till Sverige. Kvar finns nu bara alla foton nerpackade i en wellpappkartong med tydliga, röda målarfläckar.

Av Kjell Ekborg 02 dec 2006 23:14