Idol 2006 - Erik vinner!

Sista showen innan finalen bjöd inte på några större överraskningar. Johan skötte sig dåligt, sjöng falskt som vanligt och åkte ut. Erik och Markus förtjanar bägge en eloge för sina framträdanden, de skötte sig enligt pop/rockmallen som på grund av just dem och exempelvis Cissi, Jessica, Snackan blivit den något luddiga röda tråden genom det här årets Idol. Erik och Markus är nu i final, och precis som tidigare år kan vi förvänta oss en
rafflande upplösning. Men hur kom dem så långt, var började det och varför är det just de som står i finalen? Nedanstående analys är, som väntat, inte på något sätt vetenskapligt belyst, utan sprungen från intryck av diverse småsyskon och deras kompisar, samt mödrars och fastrars åsiktsvädrande över kortspel och bag-in-box-vin.


Erik Segerstedt -

Erik har som bekant inte haft det speciellt lätt. Det tog cirka tre sekunder for Breitholtz att stämpla honom som den snygga, irriterande killen, snubben som glidit fram på en räkmacka genom livet. Med denna stämpling föddes en sympati for Erik han förmodligen fått jobba sig till i vanliga fall. Medelålders kvinnor och bögar tog honom under sina vingar som
svärmorsdrömmen, och höjde hans röst till skyarna där den kanske inte riktigt hörde hemma. Tonåringar revolterade mot Breitholtzs förminskning av sötnosen med hårbandet, och började genast mala kärleksförklaringar på föräldrarnas lakan där hemma i stugorna. Stackars snygga pojke med ledsna ogon som blev trampad på av den stora elaka juryn.

Efter den ursprungliga domen blev han trots allt utvald till en av favoriterna, och fick i Stockholm kämpa på i en kärleksduett med överskattade Azra. Sågad, trött och diskvalificerad tappade Erik nog aldrig riktigt tron. Som första reserv klev han in efter konstiga Anders hoppat av, och i den direktsända kvalveckan dumpade han äntligen det fjantiga hårbandet. Särskilt mycket bättre blev det inte ändå.

Att klara sig till topp tio var en seger bara det, i och med hans insats hittills i tävlingen, men väl där blev det snabbt pannkaka. Från vecka till vecka växlade hans insats mellan tråkigt, korkat och hyfsat, och efter idiotivalet "Känn ingen sorg" som länge varit intatuerad i falsksjungande pojken Hellstroms panna såg man att Eriks ljus var på väg att slockna. Swartling sågade honom kontinuerligt, och trots att svenska folket fortfarande höll honom kvar, märktes det att revanschsuget inriktades med kulsprutekraft mot flintskallen i juryn. Nar Erik klev upp och mosade allt motstand med sin fantastiska version av Degraws "I dont wanna be" kunde alla med öppna ogon se hans styrka, hans potential, hans vilja och
kapabilitet. Förvaningen var ett faktum, men precis som Swartling klargjorde var han ute ur hissen och sjalvförtroendet var åter igen i topp. Efter den, avgörande, veckofinalen har Erik varit pa standig uppgång, och små tillfälliga stagnationer har varit godkända när det rör sig om en sådan hög nivå.

I och med fredagens program befäste Erik sin position som strålande stjärnmaterial, och nu har även Bert Karlsson, den räven, fått dollartecken i ogonen. Eriks framtid är ljus i mångas ögon, kanske lite grådaskig i ögonen på dem som vet hur det brukar sluta med dessa talanger. Men fan är ständigt framträdande nog för att man ska behöva måla honom pa väggen, och Erik kommer med all säkerhet gå långt.

Markus Fagervall -

Markus Fagervall klev in på auditionrummet med den norrländske mannens charmerande lugn och sävlighet. Han sjöng och utstrålade sval självsäkerhet, opretentiös sexighet, en känsla av mognad som juryn uppskattade och var snabba med att föra vidare till Stockholm. I en tidig snabbintervju pratade Markus om sin dröm att åka runt och spela i hela varlden, och hans leende fängslade nog redan där många damer och herrar. Tillsammans med Linda, rocker i själen även hon, vann han över juryn totalt i Stockholm och seglade in i kvalveckan. Väl där framförde han Iris med Goo Goo Dolls med förbluffande uttryck och något svajande toner. Hans höga register verkade oslipat, men den varma, känsliga personligheten spelade som alltid den
största rollen i sammanhang som detta, och Markus gick med rak rygg in i finalomgangen.

Markus största styrka har alltid varit den oslagbara blandningen av trygghet och sårbarhet, urtypen för den man de flesta kvinnor vill ha. Markus, ett potentiellt hockeyproffs med en vacker kärlek för musik i olika former, upptagen i stadigt förhallande med vad han sager vara sitt livs kärlek, en stabil norrlänning med humor och tokhög mysfaktor.

Personligheten skiner som bekant alltid igenom, och Markus fortsatte visa sitt rätta jag genom omgangarna. Låtvalen var inte alltid hundraprocentiga, men publikens kärlek höll i sig och när Pride In the name of love framfördes kom det optimala hallelujah-momentet som i varje fall jag längtat efter. Markus sprängde darmed det sista av murarna, uppbyggda bland annat av irritation over det genremässigt svårbestämda när det gällde honom. Coldplay, Kravitz och Metallica i en salig röra, en popstjarna måste vara stöpt i en viss form och härliga Markus passade inte in lika bra som exempelvis Erik. Men det finns inte många band som svävat mer mellan de musikaliska granserna än U2, och Markus stämplade in som fantastisk när hans version av den saligt vackra frasen "In the naaaame of looove.." sköljde över oss tittare. Nu var han säker i allas ogon, och fram tills nu har han skött sig felfritt.

Markus är fulsnygg på ett oemotstandligt sätt, han är intelligent och trygg nog i sig själv för att genast möta media, han är rock, pop och soul på en och samma gång, han har stort hjärta och vacker sjal. Markus kommer gå långt.

Det viktigaste av allt - Erik såval som Markus äger den obestridda viljan att lyckas. Glädjen lyser i ögonen på bägge två, och dem har båda förtjanat en plats i finalen. Det kommer bli en sjuhelvetes kamp på fredag, och det är svårt att spå en vinnare. För två veckor sen hade jag sagt Markus. Nu sager jag Erik. Kalla det en känsla.

Av Cim Efraimsson 29 nov 2006 18:12