Libanon: Döda politikers sällskap

I veckan fastslog en enligt den libanesiska konstitutionen illegitim regering, med stöd från Förenta Nationerna, att en internationell domstol skulle etableras på Cypern. Denna domstol är tillsatt för att kalla till skranket och döma de skyldiga till det snart två år gamla Hariri-mordet. Detta att etablera en domstol för att döma en libanesisk politikermördare är något unikt, om jag inte tar alldeles fel är det första gången det sker. Det beror inte på att politikermord är något ovanligt utan mer på miljardären Hariri var en politiker med en internationell profil och med inflytesrika vänner på höga befattningar. Han var bland annat nära vän med Franrikes president Jacques Chirac, en vänskap som enligt elaka tungor grundades på de ekonomiska bidrag Chirac fick i samband med sina presidentvalskampanjer

Den sannolika livslängden för en libanesisk politiker kan sägas ligga någonstans på skalan mellan livslängden för en infantarisoldat under landstigningen vid Normandie och en Formel 1 racerförare på 60-talet. Med andra ord, risken att dö med stövlarna på är ganska stor.
Politikermorden i Libanon är alltid väl planerade med ett klart definierat motiv , inte som i Sverige där någon galning fångar tillfället i flykten och slumpmässigt mördar en livvaktsbefriad politiker. Den gängse metoden att ta politiker avdaga är inte speciellt raffinerat, oftast en massiv bilbomb. Vanligtvis får en massa oskyldiga människor som råkar vara i närheten sätta livet till, det som det amerikanska språkröret CNN betecknar lite kliniskt med utrycket "collateral damage".
Parterna som misstänks att ligga bakom dåden följer också ett välkänt mönster. "The usual suspect" är alltid Syrien följt av Israel och med det amerikanska underättelseorganet CIA på en hedrande tredje plats.
Från tid till annan dyker affischer upp på gator och torg med dessa necropolitiker, uppsatta av gamla supportar. Sedan några veckor ser man dem överallt i Libanon, leende och frusna i tiden utan möjlighet att bli gamla och skröpliga.
Nedan följer en kort exposé, i kronologisk ordning, över de mest kända nutida politiker som kvalat in i döda politikers sällskap.

Kalem Jumblatt;. Drusisk ledare som försökte hävda sitt oberoende gentemot mot den syriska regeringen. Mördad i sin bil när han var på väg till Damaskus för konsultationer. Sonen, Walid Jumblatt, tog över och sitter nu i regeringen. Walid, Libanons färgstarkaste politiker, hade svenske storspionen Stig Bergling som hyresgäst några år i början på 90-talet.

Tony Franjieh; Kristen politiker från norra Libanon. Mördad under inbördeskriget i sitt hem av en rivaliserande kristen milis. Sonen sparades vid detta bestaliska dåd och är nu en framstående oppositionspolitiker. Anfadern, Suleiman Franjieh var Libanons president 1970-76 men är mest känd för att ha likviderat politiska meningsmotståndare i en kyrka.

Bashir Gemayel; Under inbördeskriget de kristna falangisternas unge och karismatiske ledare. 1984, efter flera misslyckde attentat, blev han slutligen sprängd i luften några dagar efter han blivit vad till Libanons president. Brodern Amil tog över presidentposten.

Rashid Karami: Sunnimuslimsk premiärminister från norra Libanon. Mördad av en bomb som hade placerats i hans helikopter. Brodern tog över den fallna manteln och har varit premärminister några gånger.

Danny Chamoun; En framstående kristen politiker med Kennedy-look. Mördad i sin egen lägenhet tillsammans med sin familj efter det syriska armén ockuperade de kristna landsdelarna hösten 1990. Brodern Dory tog över, inte en lika betydande politiker och han håller mest till i de politiska bakgårdarna.

Rene Mouwad; Vald till president i samband med att inbördeskriget tog slut 1990. Innehavare av ämbetet i 14 dagar innan en bilbomb tog han avdaga. Hustrun övertog politikerarvet och har en ministerpost i den nuvarande regeringen.

Abbas al-Musawi; Hizbollaledare och Hassan Nazarallahs företrädare. Skjuten till döds med sin familj i södra Libanon under eldgivning från israeliska attackhelikoptrar.

Elie Hobeika; Kristen milisledare som var dåvarande israeliske försvarsministern Ariel Sharons handgångne man i massakerna i de palestinska flyktinglägren Shabra och Shatila under israeliska arméns belägring av Beirut 1982. Sedemera energiminister under den syrienvänliga regimen. Sprängd i luften för några år sedan i samband med att det försöktes etableras en international tribunal för att utröna vem som låg bakom de palestinska folkmorden.

Rafik Hariri: Sunnimuslimsk premiärminister och affärsman som kommit på kant med syrierna. Mördad, troligtvis av bilburen självmordsbombare, tillsammans 18 oskyldiga människor. Sonen Saaid är politisk arvtagare

Bassem Fleihan; Ekonomiminister som hade oturen att vara i samma bilkonvoj som Hariri.

Georges Haoui; Kommunistisk partiledare och en av de första offren i förra årets syriska bombkampanj.

Två politiska journalister kvalar också in i ovan nämnda sällskap;
Samir Kassir; Syrienkritisk journalist vid den inflytesrika dagstidningen An-Nahar. Mördad i början av Ceder-revolutionen. Sitter som staty vid en spegeldamm i närheten av tidningshuset där han en gång var anställd.

Gibran Tueni; An-Nahars chefsredaktör och och son till tidningens ägare. Mördad i slutet av "Mordets år 2005". Det kan kanske vara passande att han blir staty brevid Samir Kassir så att dessa två fanbärare av det fria ordet för evigt tillsammans kan sitta och diskutera om pennans makt över svärdet.

Ovan nämda lista är inte fullständig och absolut inte slutgiltig. Döden är en ständig följeslagare hos de libanesiska politikerna.

Av Lars Bergqvist 19 nov 2006 23:13