Idol 2006: Jantelagen blev Dannys fall

Nu ska jag en gång för alla förklara för alla undrande, skrikande, gråtande människor där ute hur det fungerar i Idol. En bra sångröst, Danny har en bra sångröst, INTE fantastisk, kan ta dig långt men har aldrig varit, kommer aldrig vara någon sorts garanti. Utseende har aldrig spelat speciellt stor roll, men visst, Danny ser bra ut och det är naturligtvis också ett plus. Sen är det detta med dansen. För killar i Dannys läs: min ålder är man en helt extraordinär dansare om man som han kan knycka lite med benen och "glida" sådär Usher-sexigt över golvet. Anledningen till att alla tror att Danny är en så gudomlig dansare är för att det kanske är en på hundra killar som kan knycka sådär med benen. Men tjejer, han har väl för fan aldrig visat några som helst prov på fantastisk dans. Tro mig, det är bara vi som har ruskigt låga krav, vilket å andra sidan är förståeligt stackars oss.

Så, svenska folket, hur var hans prestation i fredagens program? Danny gjorde ett komplett värdelöst, och då menar jag komplett värdelöst, framträdande förra veckan och nu var det tamejfan ännu värre. Swartling har oerhört rätt när han säger att Danny aldrig kan bli någon soulstjärna, han har det inte i sig och det var så pinsamt tydligt när han valde att sjunga the one, the only "Lately" med the one, the only Stevie Wonder och likaså "End of the road" med Boys II Men. Det visade också på klyftan mellan den talang han tror att han har och den han faktiskt äger.

Och det är här, äntligen, som vi kommer in på poängen med artikeln. Det här är verkligen sista gången jag säger det, sen ger jag upp. Vilken är den avgörande faktorn i Idol? Nittio procent, jo nittio procent, är de få minuterna vi får se och höra Danny prata. Simon Cowell, jurymedlem i American Idol kallar det X-faktorn, så jag följer i hans fotspår. Så här kan man uttrycka det - Det finns få människor som alla tycker om. Ni förstår vad jag menar. Det finns få människor som ger oss den där känslan, den obestämda känslan utan namn, X-faktorn. Det är den känslan, och bara den känslan som betyder någonting i Idol. Det vet ni, eller hur? Hur kan ni inte ha lärt er det än? Jag förstår inte hur svenska folket generalisera mera, åhej kan vara så fruktansvärt tröga när det gäller att lära sig detta.

Daniel Lindström, vinnare i Idol 2004, han har X-faktorn. Oprah har X-faktorn, likaså Peppe Eng. Danny förlorade sin när han fick hybris, en hybris som var väntad och förståelig, men likväl oförlåtlig. För många skrikande småtjejer, Kishtis varmaste blickar och juryns ständiga lovord, han älskade det och höjde sig själv till skyarna och stendog av fallet ner. Varför stendog han? Vilket land bor vi i? Är det tillåtet att tro att man är nåt i Sverige? Låt mig bokstavera.

J-A-N-T-E-L-A-G-E-N.

Just det. Ringer det en klocka någonstans? Till skillnad från mys-Danny som var "pepp" på ett gulligt sätt under auditionturnén, kunde man nu, och man behövde inte se efter särskilt noga, se den där ondskefulla glimten i hans öga som viskade om pengar och kändisskap, som sa "shit, vad grym jag är". Danny gav oss en annan känsla än tidigare, en avsevärt mindre älskvärd sida. X-faktorn flög all världens väg när hybrisen knackade på dörren. Det är bara att lyssna på killen nu skaffa mediatränare, Idol efter han blev utröstad. Aftonbladet igår: "Jag trodde att jag skulle stå i finalen". Ajabaja Danny, det är det absolut sista du får säga.

Danny hade överlevt två dåliga framträdanden, Danny hade nog överlevt det allra mesta. Men ingen har någonsin trott att dem är nåt i Sverige ostraffat. Danny trodde han var nåt. Därför, och bara därför åkte han ut.

Av Cim Efraimsson 05 nov 2006 11:55