100 höjdare - en varningsklocka!

Det är mestadels de övre skikten som använder kultur för att nå vad de nu vill nå. Jag tycker det är synd att människor som är mer i behov av kultur kan bli rädda för ordet. Alla ska däremot ha rätt till kultur. Idag är det fult att tala om klassamhället. Jag vet inte varför. Det är inte "inne" verkar det som. Och kanske det är med all rätta. Kanske togs det till överdrift så det slogs till en motreaktion.

Jag är intresserad av film- och tv-produktion. Det är de kulturella former som jag dagligen engagerar mig i. När jag tittar på Fredrik Virtanens eget hippa program på TV8 så omkullkastas jag av att ibland sitter det där människor som bara tycker. De har inget att säga. Men de sitter där för att någon fått för sig att de har ett anseende. Ibland kan jag känna att allt redan är gjort däremot. Jag gillar exempelvis rockmusik och där får jag verkligen den känslan ibland. "Det är ju redan gjort." Som att allt upprepas. Upprorsmakarna och de besuttna som bara ler hela tiden och är nöjda. Informationssamhället banar nya vägar för kreatörer från alla håll. Allt fler ser möjligheterna. I alla fall de som har lyckats hålla huvudet över ytan. Men vågar alla? För vissa är det per uppväxt en självklarhet. För andra tar det längre tid. Vissa som per uppväxt vågar tillför ändå ibland inget som helst. Och den nedsuttne kreatören i förorten som blir trampad på dagligen brottas med sin vilja att våga språnget. Jag hoppas att informationssamhället krossar och bryter samman den struktur som etablissemanget skapat genom åren. Jag hoppas att mer vågar göra egna filmer. Jag hoppas att filmetablissemanget försvinner som ett fundament från en svunnen destruktiv era.

Jag hoppas att kulturen blir ett område där det är lagligt att kriga mot varandra. Den enda arenan där man inte använder svärd utan ord. Där rättvisan segrar och där inget över eller under existerar. De nya TV-kanalerna ploppar upp och webb-TV blir vardag. Vad ställer folket för krav på dessa kanaler? Det måste finnas fler än mig som kan erkänna att marknadsföring ibland är väldigt äckligt i sin natur. Det är inte humant. Det verkar som att människor är inte människor längre. De är bara statistik. De är inte tänkande individer. Men när man signalerar till alla unga tjejer där ute att silikonpattar är normalt - hur fel ute är man inte då? Program som bygger på den illaluktande smörja till kultur som Big Brother utgjort..

Ofta känns det som att det inte kan bli värre. När Fredrik och Filip slog igenom med sitt High Chapparall kändes det som ett stort nytänk. De vågade i moralistSverige säga att det faktiskt är ok med misstag - för man kan skratta åt dem! Även att göra misstag på fyllan sades i undertext vara ok. Fast även Fredrik och Filip börjar trampa i klaveret nu. I deras nyaste program 100 Höjdare blir allt så utkristalliserat. Deras på gränsen till numera fascistiska syn på vanliga människor blir ibland inte roligt helt enkelt. Man märker att de inte skrattar MED de speciella människorna. Som de faktiskt gjorde i deras tidigare program med kändisar. Nu skrattar de ÅT sitt eget lands folk. Visst är det speciella karaktärer de hittat. Men de skrattar ÅT dem. Och om det finns någon undertext i programmet what so ever så skiner detta igenom.

Andra exempel på när de fina utrymmena blir ett kvävande vakuum för oss vanliga dödliga är när det görs film i Sverige. Då producerar man deckare utav bara bövelen. Och svårmodiga dramaproduktioner som görs av en liten elit som slickar röven på varandra. Regissörer som väljer att ha sin egen kvinna med i sin film. Manusförfattare som verkar ha en mycket snäv attityd på hur den vanlige svensken har det i sin vardag. Något glöms bort i allt det här..

Jag tittade på Kvarteret Skatan igår. Det var sista avsnittet. Kvarteret Skatan är kul. Musiken som dunkar ibland i bakgrunden är elektronisk och suverän. Denna serie blir mycket intressant om man ser från vilket perspektiv humorn kommer ifrån. För det är verkligen en småborgerlig humor. Och det kan väl gå ann. För snart är väl hela Sverige en enda stor kokande kittel av småborgare. Kanske är det oundvikligt. Men jag vill bara med denna artikel påminna alla TV- och filmintresserade om en sak. Och det är att sanning märks alltid! Om man försöker skildra en sak man inte vet något om. Då märks det. Åskådarna märker det. De låter sig inte luras. Och jag tänker på de svagaste där ute som märker det. Min uppmaning till just dem är att börja producera och skapa vid första antydan till sånt. När man märker att någon kommersiell producent, regissör eller manusförfattare tror sig ha sanningen. Det är då man ska ha sin penna i handen för att berätta hur det egentligen är.

Sverige börjar bli mycket småborgerligt men det är väldigt många där ute som har det knivigt. Det finns en solklar risk att en del kommer vilja förneka detta. För detta faktum utgör ett hot mot den skyddade tillvaron. Vi får hoppas att människor vågar bryta igenom den barriären. Vi befinner oss numera i en förlängning av ett ironiserande samhälle som gått för långt. Det är dags för allvar nu! Så människor som bara sväljer allt där ute borde ställa mer krav! Det skulle kunna öppna upp för ett ännu mer spännande och överensstämmande kulturellt land. 100 höjdare är numera en varningsklocka. Det är inte sunt att ha en kultur där vi skrattar åt dem som inte har någon möjlighet till försvar.

Av Pär Larsson 10 okt 2006 21:57