Skolan, en kvinnlig maktstruktur?

Lördagen den 30 september kom ett än mer alarmerande budskap. Pojkar och flickor med samma resultat på de centrala proven fick högst olika betyg, med flickorna som vinnare. Det här är inget att förvånas över, om man betänker den kvinnliga dominansen inom läraryrket. Är dessutom flertalet av de kvinnliga lärarna övertygade radikalfeminister som köper snacket om maktstrukturer i samhället, så ger dom naturligtvis igen på manssamhället. Tyvärr drabbar det en generation män som ännu inte haft nåt inflytande på samhällsstrukturen.

Naturligtvis skulle ingen bli mer förvånad än jag om den här konspirationsteorin visade sej vara sann. Men faktum är att traditionellt manliga värderingar och förhållningssätt nedvärderas i vårt samhälle, och har nedvärderats alltsedan 1968-generationen lämnade sina kårhus. Detta samtidigt som traditionellt kvinnliga värderingar höjts till skyarna, eller åtminstone satts på piedestal. Att uttrycka sej fåordigt och fysiskt, som män gör, ses som att man är obildad och våldsam. Att vilja ta hand om sin flickvän/fru, ses som att man är en medeltida manschauvinist. Och vill man som kille jobba i ett yrke där mest killar jobbar, så cementerar man otidsenliga könsroller.

Just det senaste, att uppbrytningen av de traditionella könsrollerna anses så viktig att hur du är utrustad mellan låren är större merit än att du klarar jobbet du söker, det är en stor bov i dramat. Killarna vet att oavsett vilka betyg de får, så är de chanslösa på sina favorityrken om en enda tjej får för sej att söka jobbet. Omvänt så kvittar det hur dåliga betyg man har som kille om man söker jobb som sjuksköterska eller förskollärare, man har ändå en sån innersväng att man nästan är garanterad jobbet. Detta innebär att killarna inte anstränger sej i skolan. Varför ska man slita när mitt jobb som verkstadchef ändå går till en tjej som knappt visste vad en bil var, när man själv började som mekaniker på verkstaden?

Varför slappar då inte tjejerna? Kanske för att de hela vägen genom den kommunala förskolan och skolsystemet uppmuntras när de beter sej traditionellt flickigt/kvinnligt. Pratar istället för att slåss, vänder sej inåt när de har problem, sitter vid alla toalettbesök, osv. Och enligt de senaste rönen får de alltså även bättre betalt för sina resultat i centrala prov. Pojkarna däremot straffas när de beter sej som pojkar. Talar med knytnävarna istället för med munnen, lever rövare när de har problem, står när de pinkar, osv. Detta leder till problem, stora problem. En sexåring som inte lär sej att det gör ont när man slåss kan bara läras på ett sätt kan redan tio år senare döda en annan människa med bara händerna. Pojkars sätt att signalera problem i livssituationen ger omgivande vuxna chans att agera INNAN barnet tar livet av sej. Och det värsta av allt, slöa vuxna kvinnors val att hellre lära sina söner sitta än att torka upp efter sej om man missar kommer att leda till prostataproblem för hennes son nånstans i medelåldern. Den ultimata radikalfeministdrömmen, eller hur?

Det är dags för oss män att kasta av oss feminismens ok och kräva lika hårda straff för den själsliga skada en flickväns okänsliga kommentarer ger, som man får för den fysiska skada en brutal pojkväns knytnävsslag ger. Manssamhället dog på 1940-talet. Det synliga tecknet på detta var att efter Andra Världskriget så "glömde" nån att ställa ut de offentliga spottkopparna, som samlats in på grund av metallbristen under kriget. Allvarligt talat, all könsdiskriminering mot kvinnor som skett under efterkrigstiden har skett genom att beslutsfattare töjt på, eller brutit mot, existerande lagar. Däremot har lagar och praxis som missgynnar män levt kvar, med kvinnornas massiva övervikt som vinnare av ensam vårdnad av barnen vid skilsmässa som klart, nästan utslitet, exempel.

Allt detta ser pojkar och unga män idag. Dessutom lever de ett liv nästan helt utan andra män bortsett från manliga klasskamrater ända tills det blir dags för mönstring för eventuell värnpliktstjänstgöring. Dagis befolkas sedan pedofildebatten på 1990-talet nästan uteslutande av kvinnor. Kvinnodominansen är överväldigande även bland låg- och mellanstadielärare. Ämneslärarna på högstadiet och gymnasiet är lite bättre fördelade mellan könen, men fortfarande med en klar majoritet kvinnor. Så växer en pojke upp i ett skilsmässohem där helt enligt konventionen modern fått vårdnaden och fadern underhållsskyldigheten, så är risken uppenbar att han går genom barndom och pubertet utan vardagsnära och positiva förebilder av sitt eget kön. Och i valet mellan 1Mamma, 2de tråkiga lärarinnorna, och 3den coole gangsterrapparen på MTV, han som skryter med att han aldrig gått ut skolan, så förstår man att prioriteringarna kan hamna på sned. Om vår skilsmässopojke inte hör till de lyckliga få som nuförtiden får göra lumpen så får vi en ny generation fäder som lär sina söner att det kvittar hur det går i skolan, tjejerna får alla intressanta jobb iallafall. Och när deras söner, som verkligen inte kommer att anstränga sej får sina betyg på en nivå mellan IG och G, så förstärks den här spiralen.

Jag har inga svar eller lösningar, de måste växa fram i en offentlig debatt. Tyvärr går all jämställdhetsdebatt i dagens Sverige ut på att ge till kvinnor och ta från män. Nej, fram för mer jämställdhet i jämställdhetsdebatten!

Av Johan Runfeldt 04 okt 2006 11:28