Adios, Persson!

Klockan är 20.10 valnatten. Jag har precis satt mig ner vid ordbehandlaren med en tjeckisk öl för att skriva det här parallellt som jag följer valutgången på nätet och lyssnar på skön reggae. Fram till i fredags tänkte jag rösta blankt, liksom ändå delta men markera mitt missnöje över partiernas brist på trovärdighet.

Sedan såg jag på slutdebatten i SVT på fredagskvällen och blev så less att jag bestämde mig för att skita i hela saken, ställa mig vid sidan om och ge skendemokratin ett långfinger. Den enda av partiledarna som gjorde ett någorlunda ärligt intryck var Göran Hägglund, de andra bjäbbade som bortskämda barn. Värst var Göran Persson som inte alls verkar vara en schysst person. Lars Leijonborg skulle må bra av lite nyckfullhet så att han inte helt kåtar ur på ordning och plikt. När Lars Ohly brände till i slutet och ögonen lös av fanatism och han började snacka om strukturer tänkte jag, shit, för det partiet har jag knegat en gång i tiden även om det är länge sedan. Peter Ericsson var nervös, men miljöpartiet är en viktig motvikt till det trånga ekonomiska spelet. Reinfeldt verkade lite sliten, men Olofsson höll in i det sista.

För egen del blev det ändå så att jag och min son tog bussen till vallokalen idag, på kvällen. Vi var framme kring halv sju. Sonen var klädd i orange jacka och det slog mig när vi skulle in i lokalen att han bar samma färg som alliansen. Jag frågade honom om han skulle rösta på just alliansen, då lyssnade han noga och började sedan härma en ambulans.

Det är en demokratisk rättighet att inte berätta var man lägger sin röst. I riksdagsvalet röstade jag på Centern. Det finns ett motstånd mot kärnkraft kvar bland gräsrötterna och en kritisk hållning till EU vilket bygger på en tanke om decentraliserad makt. Dessutom snackar Olofsson om egen- och småföretagarna och jag vet vilket helvete det är att driva firma i ett socialdemokratiskt Sverige. Man tvingas jobba ihjäl både sig själv och familjen och sedan står man där ändå med byråkrati och skatter upp till halsen. Så behöver det inte alls vara.

I landstingsvalet blev det miljöpartiet. Ska man värna miljön får man börja på hemmaplan. Inifrån och ut är min programförklaring. Jag tänkte rösta på miljöpartiet i kommunvalet också, men bakom båset hände något märkligt; jag la ner kristdemokraterna istället. Hur fan kunde det hända? Jag har gått ur kyrkan och hudflängt kristendomen i flera böcker. Men Hägglund har lyft fram barnens rätt till trygghet och harmoni och föräldrarnas valfrihet i barnomsorgen medan sossarna och vänstern skrikit om att bygga ut förvaring och separation. Det är väl där det ligger. Barn mår för jävligt, det kan jag inte acceptera. Det var familjefadern som la ner rösten, ett ögonblicks infall från hjärtat i en sakfråga.

Jag förstår artisten Willie Crawford som är vänster i grunden men röstar på Moderaterna. Sverige måste ta sig ur socialdemokraternas barn- och människofientliga samhälle, kosta vad det kosta vill. Kulturklimatet ligger och krälar i träsket dit vänsterintellektuella drägg styrt stegen i marschtakt. Vi måste testa något nytt och kan man inte skräddarsy sin önskedröm får man korsa blockgränserna.

Tråkigt är att miljöpartiet låst sig i sitt samarbete med vänsterkartellen. Socialdemokratin bygger på att människor ska vara beroende. Det är söndra och härska som gäller, bidrag väger upp höga skatter, sjuka ska fortsätta vara sjuka, istället för att ta eget ansvar och resa sig ur martyrskapet förväntas de vara tacksamma in i döden.
Vilken skitpolitik!

Men nu är det dags för mig att gå ut på nätet och kolla ställningen. Jag hoppas att jag får utbrista: Adios, Persson! För ett Sverige i mångfald.

22.10. Det står och väger mellan blocken. Farligt nära att vi tvingas huka under ännu en Persson-regering. Centern och Moderaterna går bra, Vänstern tappar väljare. Leijonborg drar ner alliansen i en knivskarp kamp mellan ett försök till förnyelse och ett fortsatt harvande i George Orwells skräckframtid, den vi levt i under Perssons styre. Folkpartiet har tappat sin liberala gnista och blivit ett pekpinneparti. Kristdemokraterna backar visst också de borde byta partinamn, men miljöpartiet biter sig fast.

23.15. Har varit inne och kikat lite på teven. Vi får en ny regering. Persson verkade lättad och lämnar över till yngre generationer att leda oppositionsarbetet. Allt är som det ska vara. Sverige reser sig på nio. Dags att gå ut på nätet och posta den här texten.

Av Stefan Whilde 17 sep 2006 23:34